entomophobiac
Low Prep High Play
I 30 år har rollspel varit min favorithobby. Tyckte det var lite intressant att reflektera över de olika sätt att spela som jag sett under den här tiden, och bjuder er att presentera fler!
Bara pretty please with sugar on top, undvik att vara för/emot saker, och håll det till praktiska sätt att spela.
Grundboken och inget annat
Det som än idag är mitt favoritsätt att spela är att bara ha en grundbok, en förståelse för premissen, och sen tuta och köra. "Grundbok" kan vara Core Rules till något rollspel eller det kan det enda som någonsin släppts. Det spelar inte så stor roll. Det intressanta är vad som utlovas av just den specifika premissen. Med bara en grundbok kan vi åstadkomma vad som helst!
Friform
Min andra favorit, där det kan bli precis vad som helst mellan galax och jord. Inga regler eller minimala regler. Samberättat eller spellett. Med eller utan setting. Teaterapor eller ej. Rollspel kan vara vad som helst - friform demonstrerar det helt perfekt.
Samberättande
En till favorit! Exakt var gränsen går mellan friform och samberättande är för mig inte självklart. Fate ser jag nog som samberättat genom sina mekaniker - Aspects och så vidare. Fiasco. Fall of Magic. Ibland genom mekaniker, ibland genom samförstånd, ibland för att spelarna driver saker på olika sätt och i olika riktningar.
Äventyr
Som spelare har jag ofta spelat med spelledare som läst in sig på äventyr eller kampanjer. En spelstil som oftare lutar sig mot det skrivna materialet, mer sällan går utanför ramarna (flexibla, rälsade, eller något annat), och som i slutänden kräver att du hittar coola äventyr att spela till rollspelet du valt. Det kräver också att du är extremt mycket bättre än vad jag är på att beskriva saker. Jag spelleder väldigt sällan äventyr, men spelar dem gärna.
Komponentrollspel
En av mina rollspelande barndomsvänner målar och samlar figurer. När vi spelar med hen är det alltid figurer med, och ofta såna som är målade specifikt för att gestalta våra respektive rollpersoner. Det här, tillsammans med handouttunga spel, spel med dioramor, etc., brukar jag se som närmast en prylsport. Det har helt egna styrkor men kräver nog - lite som Warhammer och liknande - att du faktiskt är intresserad av hantverket lika mycket som av spelandet. Själv har jag tummen mitt i handen, men deltar gärna om någon annan inte har det.
Bara pretty please with sugar on top, undvik att vara för/emot saker, och håll det till praktiska sätt att spela.
Grundboken och inget annat
Det som än idag är mitt favoritsätt att spela är att bara ha en grundbok, en förståelse för premissen, och sen tuta och köra. "Grundbok" kan vara Core Rules till något rollspel eller det kan det enda som någonsin släppts. Det spelar inte så stor roll. Det intressanta är vad som utlovas av just den specifika premissen. Med bara en grundbok kan vi åstadkomma vad som helst!
Friform
Min andra favorit, där det kan bli precis vad som helst mellan galax och jord. Inga regler eller minimala regler. Samberättat eller spellett. Med eller utan setting. Teaterapor eller ej. Rollspel kan vara vad som helst - friform demonstrerar det helt perfekt.
Samberättande
En till favorit! Exakt var gränsen går mellan friform och samberättande är för mig inte självklart. Fate ser jag nog som samberättat genom sina mekaniker - Aspects och så vidare. Fiasco. Fall of Magic. Ibland genom mekaniker, ibland genom samförstånd, ibland för att spelarna driver saker på olika sätt och i olika riktningar.
Äventyr
Som spelare har jag ofta spelat med spelledare som läst in sig på äventyr eller kampanjer. En spelstil som oftare lutar sig mot det skrivna materialet, mer sällan går utanför ramarna (flexibla, rälsade, eller något annat), och som i slutänden kräver att du hittar coola äventyr att spela till rollspelet du valt. Det kräver också att du är extremt mycket bättre än vad jag är på att beskriva saker. Jag spelleder väldigt sällan äventyr, men spelar dem gärna.
Komponentrollspel
En av mina rollspelande barndomsvänner målar och samlar figurer. När vi spelar med hen är det alltid figurer med, och ofta såna som är målade specifikt för att gestalta våra respektive rollpersoner. Det här, tillsammans med handouttunga spel, spel med dioramor, etc., brukar jag se som närmast en prylsport. Det har helt egna styrkor men kräver nog - lite som Warhammer och liknande - att du faktiskt är intresserad av hantverket lika mycket som av spelandet. Själv har jag tummen mitt i handen, men deltar gärna om någon annan inte har det.
