Om behovet av en spelvärld

[Sömniga Isaac]

Jag hör nog till gruppen spelare som känner att en spelvärld avskräcker mig och gör att jag inte spelar för jag känner att jag måste förstå världen innan jag spelar eller spelleder spelet. En spelvärld blir med andra ord avskräckande och får mig att aldrig spela spelet. Däremot så är jag väldigt intresserad av spelets tema och vilka teman spelet kan avhandla. För mig är spelvärlden med andra ord något som begränsar snarare än att möjliggöra, för jag blir rädd att göra fel när det finns en spelvärld och väljer då hellre att inte spela alls än att spela fel för att jag tolkat eller läst fel om världen.

 

[DanielSchenström]

Jag gillar spelvärldar, men mängden definition spelar ingen roll för spelandet. Jag gillar spel där världen bara visas i det reglerna och sånt beskriver och de som har flera alfabet, 100 olika lokala vinsorter och allt däremellan. Visst kan jag känna mig fångad av något färdigdefinierat, men det kommer av en önskan att hålla mig till etablerad canon, och den önskan kan jag lätt ignorera idag. Jag tycker det är kul att skapa och läsa fantasivärldar och köper och skapar gärna mer ingående dito, och gillar ifall det finns färdig information om "allt" att tillgå. Detta förutsatt att de flesta böcker är roliga att läsa.

 

[Mekanurg]

I senaste speltillfället hos mig insåg rollpersonerna att det var någon som var ute efter hämnd mot dem genom att bussa en odöd på dem, men de var länge osäkra på vem, eftersom det fanns så många kandidater...

Det där känns igen.

 

[zo0ok]

Jag tror inte nödvändigtvis det är antingen-eller, svart eller vitt.
Men just därför tycker jag trådstartarens frågeställning är intressant - och något jag funderat på själv fast inte formulerat färdigt.

Vi har sedan så länge jag kan minnas spelat i spelvärldar (egna eller köpta).
Tidigt tidigt hexcrawlade vi på Titan Games D&D Expert-karta.

Nu känner jag ofta som SL att det begränsar mig, kanske mer än det ger mig.

Så det jag kan vara sugen på är ungefär:
1) Vi tänker oss en värld som Middle Earth, Conans värld, Elrics värld.
2) Vi börjar någonstans (en by, en grotta, en ö att utforska)
3) ... och sedan kör vi bara nya äventyrsplatser...

Mest praktiskt har jag föreställt mig ett stort dimmigt hav, med öar.

En märklig sak med "spelvärld" är ju att om det är något spelarna tenderar att ha metakunskap om, som deras rollpersoner inte borde veta något om, så är det just det. Samtidigt är det användbart att kunna använda ord (orch, kyrka, kung) och att det liksom betyder ungefär det alla tror (därför behovet av (1) ovan).

 

[krank]

2) Vi börjar någonstans (en by, en grotta, en ö att utforska)
3) ... och sedan kör vi bara nya äventyrsplatser...

Jag kan avundas de spelledare som kan göra så, litegrann. Jag har ju rätt svårt att komma på saker, och ska jag komma på en by eller en grotta eller en ö att utforska, eller nya äventyrsplatser, så behöver jag ju något att utgå från. Något slags liksom stoff som gör dem intressanta och inte bara en del av bakgrunden så att säga. Jag skulle ha svårt att leverera till en spelgrupp "ännu en helt vanlig grotta som inte skiljer sig nämnvärt från alla andra utforskningsbara fantasygrottor som någonsin funnits utom att den vindlar sig annorlunda". Men jag inser också att det åtminstone delvis handlar om att jag 1) inte finner standardfantasy och dess troper speciellt intressanta och 2) har ett möjligen onormalt stort behov av novelty, rent generellt. Jag står bara inte ut när något känns kliché, samey eller standard. Även här träder viss avund fram: jag önskar att jag kunde sänka mina krav på mig själv. Då kanske det inte skulle ta mig 2+ år för att producera ett äventyr.

 

[zo0ok]

Jag kan avundas de spelledare som kan göra så, litegrann. Jag har ju rätt svårt att komma på saker, och ska jag komma på en by eller en grotta eller en ö att utforska, eller nya äventyrsplatser, så behöver jag ju något att utgå från. Något slags liksom stoff som gör dem intressanta
[...]
Även här träder viss avund fram: jag önskar att jag kunde sänka mina krav på mig själv. Då kanske det inte skulle ta mig 2+ år för att producera ett äventyr.

Håller med helt och hållet, och det kan vara så att det bara är önsketänkande och en känsla jag söker.

Jag tror det är bra att sänka sina krav. Eller i varje fall umgås med tanken på att göra det. Det är såklart skillnad på om man är kommersiell skapare och skriver för andra, eller om man bara spelleder för sin grupp.

Det här med "stoff som gör dem intressanta". Jag håller ju med dig. Men jag tänker att om jag/vi har tagit del av en bra berättelse (bok, film, novell, serie), och känner oss inspirerade, så ska det liksom inte vara: men det funkar ju inte för nu är vi i Zorakin i Ereb Altor, och det funkar inte här och nu. Jag tänker novellserien om Conan: det finns ju hur mycket "stoff" som helst. Men det är inte just att kronologin och Conans resväg är 100%.

Men jag - vi - är ju inte där än (heller). Vi tragglar fortfarande runt i en jättevärld och längtar oss ständigt bort till någon roligare plats, och håller koll på årstiderna.

 

[Oscar Silferstjerna]

Det här var onekligen ett projekt att plöja (800+ sidor):

View attachment 12642

Och det läskiga är att när man faktiskt beskriver en hel värld på det här viset blir det ofta översiktligt ändå - städer får några rader var bara. Beskriv Jorden på under tusen sidor, liksom...

Är du nöjd med köpet eller tycker du att författarna hade kunnat sammanfatta allt spelbart i världen på 20 sidor + fem väl valda kartor? Jag har inte läst en sida i de här böckerna, men det är likväl min omedelbara reaktion när jag ser en hel encyklopedi om en påhittad värld. Det jag vill veta är hur man använder världen och vad som på ett konceptuellt vis skiljer den från alla andra liknande världar. Om svaret är ”det är komplicerat”, så undrar jag om skaparen har tänkt igenom sitt världsbygge tillräckligt väl. Vad man förväntas göra i en viss setting behöver inte vara komplicerat.

 

[krank]

När jag ser sådana där världstegelstenar tänker jag ofta först att det där väl inte är så mycket att läsa; och läsa är ju generellt trivsamt, kul och lätt.

Men så inser jag att jag tänker på romaner, som generellt är mer välskrivna än de flesta rollspelsböcker.

Och så börjar jag återigen tänka på hur mycket jag tycker om anslaget i Oktoberlandet, och hur sympatisk tanken med att specifikt vända sig till bokläsare och att beskriva världen i roman/novellform är. Jag önskar att fler spel gjorde så. Jag menar, jag fattar ju att alla inte tycker att det är lätt eller kul att läsa, men det finns ju ljudböcker. Och i värsta fall kan man väl göra något slags sammanfattningsdokument.

 

[Sömniga Isaac]

Men så inser jag att jag tänker på romaner, som generellt är mer välskrivna än de flesta rollspelsböcker.

Hade fler världsböcker varit välskrivna romaner eller noveller så hade jag, trots att jag var ganska neggig mot världar i en annan tråd, läst dem. Jag älskar att läsa skönlitteratur, det är en av få saker som får min lärarhjärna att slappna av och släppa allt annat jag läser för att leta material till elever. Skulle jag läsa en världsbok, som ser ut som en atlas till exempel, så skulle det för mig känna som jag gör arbete för att söka material till eleverna inför nästa geografiområde... Så tråkig är jag.

 

[Beastslayer]

När jag läser igenom den här disskusionen så undrar jag varför folk känner att de som spelare måste kunna ALLT om en spelvärld! Kan din rollperson ALLT om världen runt omkring sig? Högst troligtvis inte. Så varför ska du som spelare kunna allt omkring din rollperson?
Jag har spelat en hel del EON, men jag är långt ifrån någon expert på Mundana, och det tycker jag heller inte att jag behöver vara. Jag behöver ha koll på min egen kultur och, ja, thats it! Lite mer kanske, men inte HELA Mundana. Om det finns en person runt spelbordet som ska kunna spelvärlden så är det ju SL, om vi pratar tradspel, och det är väl där min spelstil också ligger någonstans. +/-

F.ö så skulle jag aldrig bli sugen på att spela ett spel där det inte finns en spelvärld. Jag tycker världar är intressanta och ger mig saker att jobba med i mitt huvud, den triggar fantasin. Jag spelar rollspel för att uppleva saker och det gör jag gärna i olika världar mer än i olika system. Även om system kan vara viktigt, men inte nödvändigtvis.

 

[Sömniga Isaac]

Om det finns en person runt spelbordet som ska kunna spelvärlden så är det ju SL, om vi pratar tradspel, och det är väl där min spelstil också ligger någonstans. +/-

Det är just den här delen som avskräcker mig som spelledare när det finns en spelvärld. Jag får total panik om det finns en spelvärld för jag vill inte bryta spelvärlden och inte heller göra intrång på dess inneboende logik. För mig blir med andra ord spelvärlden något som begränsar mitt kul då förväntningarna och de egna kraven blir för stora. För att lyfta ett perspektiv på frågan.

Jag utforskar då hellre vår egen värld, som jag tycker är helt fantastisk. Det finns så otroligt mycket att upptäcka i vår egen värld och den är komplex nog för mig som den är. Därför föredrar jag rollspel som utspelar sig i vår egen värld, helst även i ett spel där vi skapar världen tillsammans utifrån behoven för det vi önskar ska ske runt spelbordet.

 

[zo0ok]

jag tänker på romaner, som generellt är mer välskrivna än de flesta rollspelsböcker.

För några år sedan hade jag varit av motsatt åsikt av ren okunskap. Jag läste aldrig Spelarens Bok i Ereb Altor-boxen, även om jag när jag tittat på den senare inser att det nog är det mest användbara.

Nu läser jag av nyfikenhet Dragonlance-romaner. Jag är en dålig romanläsare och jag påstår inte att Dragonlance-romanerna är bra litteratur. Men jag har alltid haft någon irrationell fascination för Dragonlance. Det är ett helt överlägset sätt att få en känsla för världen.

Det är just den här delen som avskräcker mig som spelledare när det finns en spelvärld. Jag får total panik om det finns en spelvärld för jag vill inte bryta spelvärlden och inte heller göra intrång på dess inneboende logik.

Jag delar känslan ganska mycket, även om jag inte får total panik utan mest att jag blir så otroligt självkritisk. Vi spelar i Middle Earth, spelarna var just i Tharbad, och jag tänkte jag skulle hitta på ett exempel på fördelen med världslöst. Så tänkte jag - tänk om vi alla fick vampyr-inspiration - tänk om Tharbad beboddes av gamla uråldriga vampyrer, utsvultna och bittra. Tharbad är ju det perfekta vampyrnästet. Om det inte låg i Middle Earth. Och så börjar jag fundera på om det finns vampyrer (inte fladdermöss) i Middle Earth, om de fanns i METW, vilka friheter The One Ring har tagit sig. Helt ovidkommade och begränsande tankegångar för att komma på något roligt att spela.

 

[krank]

När jag läser igenom den här disskusionen så undrar jag varför folk känner att de som spelare måste kunna ALLT om en spelvärld! Kan din rollperson ALLT om världen runt omkring sig? Högst troligtvis inte. Så varför ska du som spelare kunna lika mycket?

Nu tänker du dig alltså att man tänker som spelare och inte SL =)

Jag ogillar fantasy, men på den här punkten har du rätt: Just med fantasy så är det rimligare med en "liten värld" där rollpersoner inte vet speciellt mycket om vad som finns bortom horisonten och inte heller kan ta reda på det på ett ögonblicks varsel. Och där förändringar rullar ganska långsamt över världen, så det finns heller inte så mycket bortom horisonten som nödvändigtvis inverkar på sånt SL vill hitta på.


I de tidsåldrar där jag föredrar att spela, säg 1920 och framåt, ser det lite annorlunda ut. Skräckexemplet är nog Eclipse Phase, som är en otroligt plottrig värld – där informationen flödar relativt fritt i hela solsystemet och förändringar av status quo sker på tiden det tar för en solstråle att resa samma sträcka. Jag skulle gärna spelleda EP, men känner att det är övermäktigt – det är för mycket att hålla reda på, och det känns som att ifall jag skulle hitta på ett äventyr så finns det risk att det jag hittar på krockar med saker som kan finnas precis överallt i hela solsystemet. Och både jag och spelarna kan helt missa saker som egentligen är självklar allmänbildning för alla människor etc.

 

[Beastslayer]

Nu tänker du dig alltså att man tänker som spelare och inte SL =)

Jag ogillar fantasy, men på den här punkten har du rätt: Just med fantasy så är det rimligare med en "liten värld" där rollpersoner inte vet speciellt mycket om vad som finns bortom horisonten och inte heller kan ta reda på det på ett ögonblicks varsel. Och där förändringar rullar ganska långsamt över världen, så det finns heller inte så mycket bortom horisonten som nödvändigtvis inverkar på sånt SL vill hitta på.


I de tidsåldrar där jag föredrar att spela, säg 1920 och framåt, ser det lite annorlunda ut. Skräckexemplet är nog Eclipse Phase, som är en otroligt plottrig värld – där informationen flödar relativt fritt i hela solsystemet och förändringar av status quo sker på tiden det tar för en solstråle att resa samma sträcka. Jag skulle gärna spelleda EP, men känner att det är övermäktigt – det är för mycket att hålla reda på, och det känns som att ifall jag skulle hitta på ett äventyr så finns det risk att det jag hittar på krockar med saker som kan finnas precis överallt i hela solsystemet. Och både jag och spelarna kan helt missa saker som egentligen är självklar allmänbildning för alla människor etc.

Det var ett svar som bara dök upp efter att ha läst några poster. BAM så var det postat. Jag skrev mest på instinkt.

 

[JohanL]

Är du nöjd med köpet eller tycker du att författarna hade kunnat sammanfatta allt spelbart i världen på 20 sidor + fem väl valda kartor? Jag har inte läst en sida i de här böckerna, men det är likväl min omedelbara reaktion när jag ser en hel encyklopedi om en påhittad värld. Det jag vill veta är hur man använder världen och vad som på ett konceptuellt vis skiljer den från alla andra liknande världar. Om svaret är ”det är komplicerat”, så undrar jag om skaparen har tänkt igenom sitt världsbygge tillräckligt väl. Vad man förväntas göra i en viss setting behöver inte vara komplicerat.

Det är en helt fantastisk produkt, men det liknar mer ett uppslagsverk än något annat, så att läsa från pärm till pärm är inte nödvändigtvis det bästa viset. Det är också ett otacksamt sätt att komma in i världen på, men där finns numera The Glorantha Sourcebook också, som är mer reseguide ön uppslagsverk.

Det vore helt poänglöst att göra den på ett par dussin sidor.

The Guide innehåller vad man behöver för att få en överblick över alla världens länder och folk, vilket är hela poängen med det. Det är tillräckligt (men inte mycket mer) för att SL ska kunna börja sätta ihop sin egen kampanj var som helst, men absolut inte nog för att slippa en massa förarbete. För svenska RuneQuest är det under en halv sida sammanräknat som täcker det specifika området, och några sidor till för de omedelbara grannområdena.

 

[Swedish Chef]

Jag vill mest ha bra och inspirerande fakta. Jag har själv inga problem att läsa massa info. Jag gillar att läsa rollspel. Det är inte mängden info som gör en spelvärld det är känslan man får från texten. En kort fem meningars beskrivning per land och en karta räcker långt för min del som SL. Men jag vill ha en spelvärld jag gillar inte att spela utan.

 

[DanielSchenström]

Jag utforskar då hellre vår egen värld, som jag tycker är helt fantastisk. Det finns så otroligt mycket att upptäcka i vår egen värld och den är komplex nog för mig som den är. Därför föredrar jag rollspel som utspelar sig i vår egen värld, helst även i ett spel där vi skapar världen tillsammans utifrån behoven för det vi önskar ska ske runt spelbordet.

Jag tycker vår värld är mycket mer komplex än ens säg Forgotten Realms kommer i närheten av. Och den finns det mycket större chans att spelarna vet mer om delar av, eller öht, att det lättare bryts för dem. För mig känner jag att jag behöver göra mycket mer research när jag ska spela på Jorden. Vår världs största fördel är väl också att de flesta har koll på mycket så man inte behöver förklara så mycket.

 

[Sömniga Isaac]

Jag tycker vår värld är mycket mer komplex än ens säg Forgotten Realms kommer i närheten av. Och den finns det mycket större chans att spelarna vet mer om delar av, eller öht, att det lättare bryts för dem. För mig känner jag att jag behöver göra mycket mer research när jag ska spela på Jorden. Vår världs största fördel är väl också att de flesta har koll på mycket så man inte behöver förklara så mycket.

Jag kan ju vara påverkad av att jag är lärare i samhällskunskap Mitt intresse för vår värld är långt större än mitt intresse för fiktiva världar, därför bli jag inte stressad av att spela i vår värld.

 

[Quadrante]

Den enda nackdelen med att spela i en fiktiv värld är att man måste förenkla för att folk ska orka lyssna och ta den till sig. Vår värld är inte samma sak ens för alla i samma land eller stad.

 

[Sömniga Isaac]

Vår värld är inte samma sak ens för alla i samma land eller stad.

Vilket är det vackra med vår värld om du frågar mig.