Nekromanti Om din son ville ha kjol/klänning på sig i skolan

[Ram]

Det beror på hans ålder/mognad. Om han är mogen nog att beslutet är genomtänkt och att han förstår konsekvenserna av sitt agerande så skulle jag nog låta honom göra det. Om inte så skulle jag troligen ta en stark ställning emot.

 

[Möller]

Om han är mogen nog att beslutet är genomtänkt och att han förstår konsekvenserna av sitt agerande så skulle jag nog låta honom göra det.

När är ett barn, rent genomsnittligt då, mogen nog för det?

 

[Ram]

Om han är mogen nog att beslutet är genomtänkt och att han förstår konsekvenserna av sitt agerande så skulle jag nog låta honom göra det.

När är ett barn, rent genomsnittligt då, mogen nog för det?

Med reservation för att mognad varierar mycket från person till person så skulle jag kanske säga femtonårsåldern, kanske något år mer.

 

[!Paxen]

För lärare har alltid koll på vad eleverna gör. Jag säger inte att du inte kanske har bättre koll än vad andra lärare har, men det är alltid något man missar, oavsett om man är förälder, lärare, elev, mattant eller läkare.

Mer än så tänker jag inte diskutera det.

Men DET är väl ändå ett tämligen uselt argument, oavsett ämne?

"Vi kommer aldrig kunna släcka alla bränder, så varför bry oss om att ha en brandkår? Lägg ned!"
"Vi kommer aldrig att kunna undvika krig, så strunta i att medla - låt nationer kriga bäst de vill!"
"Vi kommer aldrig kunna stoppa alla brott från att begås, så låt oss upphäva lagen och sluta leka tjuv och polis..."

Visst kan ungarna ge sig på varandra när lärare inte ser. Visst kan ungarna ljuga om det (hur dåliga poker face de än har så kan de ju hålla fast vid sina genomskinliga lögner...).

Men det viktigaste skälet att ingripa mot mobbning är väl att det är rätt i sig att stoppa det?

Nu bryter jag mot det jag har tidigare har skrivit, men det gör jag för att förtydliga vad jag menar.

Jag har inte sagt att vi inte ska bekämpa mobbning. Självklart ska lärare och föräldrar förhindra mobbning (och så till den mån som det går så ska även elever förhindra mobbning). Det jag menade var att när en lärare försöker neutralisera en sak (eller försöka göra det mer positivt) finns det en risk att elever tar det som en "challenge accepted" och lärarens intutioner slår bakut. Att exvis hedra en elev för att den personen vågar bära kjol kan, eventuellt, göra så att vissa tycker att det blir mer "rätt" att mobba den personen.

Jag kommer t.ex. ihåg när en elev på en skola jag gick på kom ut. Var en lärare som hela tiden försvarade den eleven och tyckte att det var "skitbra" att den eleven vågade komma ut. Efter ett par månader så hade hon fått så mycket skit emot sig att hon inte klarade av att gå kvar på skolan, utan bytte. Ett par år senare träffade jag henne och då berättade hon att när hon väl vågade komma ut i den nya skolan så var lärarna mycket mer neutrala och förutom ett par gliringar från andra elever så gick allt bättre. visst fanns det vissa gånger då sexualitet kom upp men det blev aldrig något "titta på henne, hon mår ju bra som homo"-moment.

Enligt vad hon tyckte så var det bättre för att diskussionen inte togs uppifrån början, för att det aldrig egentligen behövdes. Majoriteten, säkert även barn, tycker ju egentligen att alla är lika värda och den mesta mobbningen handlar ju ändå om viss avundsjuka, som att en lärare försvarar en elev lite mycket.

Men, detta är bara hur jag ser på saken, och ingen ren fakta. Om det skulle komma en forskarrapport som tyckte helt tvärtom, och som är tillräckligt tillförlitlig så skulle jag säkert tycka annorlunda.


Så, nej, jag tror definitivt inte på att man ska låta barn mobba varandra.


Reserverar mig för ev stavfel då jag inte har lyckats sova än. Kärlek till alla!

 

[Pom]

[...]den mesta mobbningen handlar ju ändå om viss avundsjuka, som att en lärare försvarar en elev lite mycket.

Det där är en viktig poäng i mobbningsförebyggande åtgärder. Bland annat därför har skolor mobbningsplaner med noga planerade och beprövade åtgärdssteg så snart mobbning misstänks. Planerna kan misslyckas av olika skäl och förstås även helt enkelt inte följas, men de är utformade bland annat just för att undvika att sätta strålkastarljus på den som drabbas. Att ha en lärare som larvar efter och ropar hur bra den drabbade är vore förstås katastrofalt i många fall.

Parallellt med detta måste man hålla på mycket med det dagliga likabehandlingsarbetet så att toleranta värderingar genomsyrar allt.

 

[krank]

Att ha en lärare som larvar efter och ropar hur bra den drabbade är vore förstås katastrofalt i många fall.

Medhåll.

Det jag skrev, och som verkar ha tolkats som att jag skulle göra just det, var ju att jag 1) skulle ge eleven komplimang - inte nödvändigtvis öppet "inför klassen", men på annat sätt visat min uppskattning. Poängen var att killen ifråga skulle få höra positiva saker, inte att klassen skulle det. Och 2), ta diskussion med andra elever om det började snackas om saken, dvs inte låta eleverna köra på som ångvältar i klassrummet (vilket händer), utan vara vuxen och ifrågasätta.

Jag gör samma sak när mina gymnasieelever kallar varandra för "bög" och liknande. Alltså, jag skäller inte ut dem, men jag frågar om det är något fel med att vara bög. Har heller inte haft några problem de gånger jag i det sammanhanget, när det varit relevant för diskussionen, nämnt min egen bisexualitet.

 

[Pom]

Att ha en lärare som larvar efter och ropar hur bra den drabbade är vore förstås katastrofalt i många fall.

Medhåll.

Jag skall förtydliga att jag inte alls uppfattade ditt inlägg som att du förespråkade detta. Däremot fick jag för mig att åtminstone Paxen inte kunde utesluta att jag velat göra så.

 

[krank]

Jag skall förtydliga att jag inte alls uppfattade ditt inlägg som att du förespråkade detta. Däremot fick jag för mig att åtminstone Paxen inte kunde utesluta att jag velat göra så.

Jag förstod det, och det var nog Paxen även mitt riktade sig till; för jag upplevde det som att Paxen tolkat mig så.

 

[Sapient]

Det där är en viktig poäng i mobbningsförebyggande åtgärder. Bland annat därför har skolor mobbningsplaner med noga planerade och beprövade åtgärdssteg så snart mobbning misstänks. Planerna kan misslyckas av olika skäl och förstås även helt enkelt inte följas, men de är utformade bland annat just för att undvika att sätta strålkastarljus på den som drabbas. Att ha en lärare som larvar efter och ropar hur bra den drabbade är vore förstås katastrofalt i många fall.

Parallellt med detta måste man hålla på mycket med det dagliga likabehandlingsarbetet så att toleranta värderingar genomsyrar allt.

Skolor ska i alla fall ha sådana planer - tyvärr är det långt ifrån alltid så. Och kraven på att åtgärderna ska vara beprövade och väl underbyggda är väl inte helt vattentätt - men det är mycket bättre än förr, då allt sånt saknades.

(Tyvärr kör väl en del skolor fortfarande med ganska löst hållet "kompisstöd" utan handledning och översyn av vuxna, vilket riskerar att betyda att kompisstödjarna inte gör mycket nytta. Eller att skolan kör med så kallad "medling" som är helt barockt, där den mobbade sätts i en konfrontation med sina mobbare och förväntas "mötas på halva vägen". Dvs. medge skuld i det inträffade!)

 

[Petter42]

Det där handlar snarare om uppmärksamhet än om favorisering. Om man uppmärksammar det hela för mycket direkt (alltså pekar ut den "mobbade"(vare sig det är positivt, neutralt eller negativt)) så gör man det till en "big deal". Alla som gör något som står långt utanför normen blir man mobbad (om det finns potential för det i miljön(vilket det oftast gör i en skola)) och om dom vuxna sedan pekar ut att det är världens grej att bära kjol så fattar ju ungarna att det här är mil utanför normen.
EDIT: Jag säger alltså att du har mestadels rätt, men av fel anledningar (tror jag). Tror inte att det är så att mobbarna känner att ungen blir favoriserad, även om det kan bli så, utan snarare att det är uppmärksamheten i sig, inte den positiva uppmärksamheten.

Jag ville bara peka ut detta. I övrigt håller jag med Krank hittills. Insiktsfullt, mestadels välformulerat och verklighetsanknutet (alltså personliga komplimanger (face-to-face, inte öppet, för då gör man en grej av det) och sedan diskret ta upp debatten om det behövs. Gärna med förberedda argument om man inte kan dra bra argument ur bakfickan hur som helst.).

 

[Smrtihara]

Ja, ja. Inga problem. Jag har själv burit vad som är traditionella kvinnokläder i både seriösa och oseriösa sammanhang. Man bär det man vill, sedan kan det i vissa fall vara bra att vara medveten om hur det uppfattas.

Som lärare - Öh, ja. Vilken rätt har en lärare att lägga sig i något sådant? Om andra barn är tradiga mot grabben så är det ju de andra barnen som ska ändra sig.

 

[Thermight]

Killen i artikeln tillhörde utan tvekan den "populära" klicken i klassen/skolan. Så han demonstrerar att han är "cool" genom att sticka ut eftersom det visar att han kan försvara sig. Hans popularitet ökas.

Om han däremot hade varit lågt placerad i den sociala hierarkin, hade han istället uppfattats som ett freak det var synd om o kanske mobbats.

Det är två helt olika spel.

Minns en dude i som brukade spatsera på sunset beach klädd så att män brukade sakta ner bilen, veva ner rutan och skrika "fag"!
Medans tjejer saktade ner bilen, vevade ner rutan och säga "Heeeey!" +
Han visste hur det funkade.

 

[Man Mountainman]

Flera i den här tråden har skrivit att de skulle "ta ett snack" med gossen och "förklara problemen". Det framstår i mina ögon som en smula mossigt. Har inte barn alltid en känsla, och fruktan, för det avvikande som vida överstiger de vuxnas, trygga som de senare är i sin myndiga självtillräcklighet? Kom min son till mig och berättade att han tänkte gå klädd i kjol, skulle inte min första reaktion vara att sätta honom på mitt knä och föreläsa för honom om världens tråkiga realiteter -- det skulle vara att försöka ta reda på vad det är jag har missat, när han nu tror sig kunna komma undan med något sådant.

 

[Ram]

Heh, att ta ett snack med barnet och förklara problemet involverar nog i precis lika hög grad frågan "vad tänker du dig att detta skall leda till".