Nekromanti Om en kidnappad spelarkaraktär.

[Lupus Maximus]

Sedan finns givetvis problematiken som God45 tog upp. Men alla spelare är dock inte av "slåss till döden"-typen. Men om så är fallet kan man nog behöva vänja dem av med det först.

Varför ska man vänja folk av med det? Ha en bättre handling istället.

Tja... I vissa fall är det p.g.a. dålig handling som det blir "slåss till döden".

Tillfångatagen/kidnappad är oftast inkompatibel spelstil med "slåss till döden"-spelare. Om man har spelare som vill spela "slåss till döden", och ointresserad av annat, då kan man släppa tanken. Men om "slåss till döden" är en inrotad spelstil, men man vill spela annat, så kan det behövas en avvänjningsperiod om det inte skall vara hårt rälsat.

Om bara rollpersonen har en "slåss till döden"-mentalitet, men inte spelaren, kan man få en massa stoff till senare äventyr då fläcken på hedern måste tvättas bort.

 

[Übereil]

Efter några sådana beslut så kommer du förmodligen vara trött på att skapa nya karaktärer hela tiden, och kommer då antingen ge upp tanken på att vinna alla situationer (vilken är den typ av arrogans som förstör den sortens historier jag nämnde i mitt originalilägg i den här tråden) eller byta grupp till en som passar vad du vill få ut av rollspel bättre.

Hej, det handlar inte om att vinna alla situationer. Det är ok att fly och ok att förhandla. Men jag håller med dig, efter ett par sådana händelser faller gruppen ihop och skaffar en ny spelledare som inte försöker kidnappa dem stup ikvarten.

Skulle du komma in i min grupp med den inställninge och det ledde till att några av dina rollpersoner dog så skulle inte resten av gruppen falla ihop ifall du inte ville vara med längre. De skulle snarare konstatera att din spelstil och gruppens spelstil inte är kompartibla och att det förmodligen är bättre om du försöker hitta en annan, mer kompartibel grupp att spela med medan vi fortsätter spela på det sätt vi gillar.

Och krank pratade om att tappa kontrollen snarare än att förlora - det är ett mycket bättre sätt att uttrycka det på.

Übereil

 

[Übereil]

Ahmääää kom igen God45, vi kan ju inte diskutera det här om du redan bestämt dig för att det alltid är bullshit. Du måste lyfta dig ovan ditt vanliga perspektiv en stund!

Okej fine, jag har redan bestämt mig för att det är bullshit. Grejen är att jag råkat ut för det ett par gånger så det är ingen oinformerad åsikt Jag vet att jag avskyr det och att det är dåligt, dåligt spelledande

Men ingen annan här lyfter sig över sitt vanliga perspektiv heller.

Skillnaden är att du, till skillnad från alla andra, håller fram ditt perspektiv som Det Rätta Perspektivet. Jag vet att jag för fram mitt synsätt, men det är mycket för att visa att ditt sätt att se på saken inte är det enda synsättet, och att ditt sätt att se på hur det här ska hanteras fungerar dåligt ihop med en del andra synsätt.

Men det känns som vi båda fått fram våra ståndpunkter vi det här laget...

Übereil

 

[krank]

och någon kommer slåss till döden.

Inte i alla grupper. Tack och lov.

 

[BiobunkerVII]

För att försvara God lite, handlar det inte om hur SL fungerar?
Om alla fiender man möter är psykopater som kommer att döda en med en osthyvel och superlim i näsan om man ger upp så leder det ju gärna till strid till sista blodsdroppen.
Om alla man stöter på däremot inte är Charles Manson på en dålig dag så kanske man lättare tar ett beslut att lägga ner vapnen inför en övermakt.

 

[Bassejr]

Så, för att räta ut ett par frågetäcken angående frågan som ställdes i början.
Det är en fråga om att separera gruppen, och hur man gör detta på ett smidigt sätt, OM en spelarkaraktär skulle bli kidnappad. När kidnapparna anfaller kommer alla spelare få slå motståndsslag för att slå ner sina respektive anfallare, och kidnapparna är bara intresserade av potentiella slavar i vilket fall, så fysiskt icke-imponerande män, och äldre, kommer inte vara intressant för kidnapparna, som huvudsakligen handlar med fältslavar, gladiatorer, sexslavar, och "Prydnadssaker".

Spelgrupperna kommer alldrig hålla sig geografiskt långt ifrån varandra, och precis som om karaktärerna inte var kidnappade, kommer de självklart ha frihet att göra allt de kan för att bryta sig loss, eller rädda sina kamrater.

Dilemmat handlar i, det som nämnts här ett par gånger, huruvida man kan hålla de två spelgrupperna separat, och hur man i så fall gör det på ett bra sätt. Frågan, klumpigt stäld som den var till en början, syftade mer på att få ett svar angående separationen än själva kidnappningsmomentet.

 

[Eksem]

Om man kan scenväxla så att det är intressant för alla även när de inte får göra något går det bra.

Som alltid måste man vara mycket försiktig med att ta ifrån någon deras avatar i spelet, eftersom utan kontroll över rollpersonen så förlorar man sin möjlighet att interagera med spelet. Det är inte alls onormalt att spelare reagerar mycket hårt på den typen av angrepp mot deras möjlighet att delta i spelet, till den punkt att de hellre förlorar sin rollperson och gör en ny, för att slippa hamna i karantän.

Spel som tillåter alternativa avatarer, spelare som trivs bra med att bli rälsade och få berättat för sig hur deras rollpersoner känner och agerar, spelstilar med hård scenklippning och en kidnappningssituation som fortfarande låter spelaren delta i spelet och ha kontroll är sätt att minska riskerna för att sitta med missnöjda spelare.

...

Gällande separation i allmänhet så är det normalt inget problem så länge tid i rampljuset fördelas så att folk inte känner sig allt för odelaktiga. Nackdelen med att dela upp i olika grupper är det kan bli en disconnect som gör att man inte längre intresserar sig för vad som händer den andra gruppen, vilket gör väntan mycket tråkigare. Jag skulle undvika att låta det pågå under längre tid av den anledningen.

 

[Lupus Maximus]

Enklaste är att alla sitter kvar, och får höra vad som händer den andra gruppen.

Men det är t.ex. också möjligt att placera dem i var sitt rum och springa som en skottspole fram och tillbaka.

Det primära problemet är att de som inte har fokus kan tappa intresset och börja ägna sig åt annat i stället, vilket har en förmåga att döda sessionen.

Men om de är minst två per grupp kan man t.ex. försöka få dem att fokusera på planering medan man själv rollspelar med andra gruppen.

Hur hanteras rollpersonernas hemligheter? Om det inte finns några hemligheter, eller om det som är hemligt för andra rollpersoner är öppna för spelarna, kan man lika gärna sitta kvar i samma rum. Låter man spelarna ge varandra tips och idéer, utan att rollpersonerna kommunicerat med varandra, då kan de lika gärna fortsätta göra det.

Dela på spelarna fysiskt är ett extra aber, om man ens har utrymmet för det, så det skall vara någon poäng med det i sådana fall.

tl;dr. Det beror på spelstil. Hur spelar ni?

 

[Robert Jonsson]

Mycket i det som Eksem skriver är grymt spot on (och också vad jag sekommenderar i Visioner och fantasier, men den absolut viktigaste grejen är:

Gällande separation i allmänhet så är det normalt inget problem så länge tid i rampljuset fördelas så att folk inte känner sig allt för odelaktiga.

Sedan kan man se till att man har statister (eller sekundära karaktärer) som man får spela i de andra scenerna. Det som är största problemet med att dela gruppen itu är just att en del av gruppen är passiva. Om de får fortsätta vara aktiva, blir det ofta mycket roligare.

 

[Möller]

Jag skulle undvika att separera spelarna, vinsten med att spelarna får hemligheter sig emellan är liten jämfört med det jävla bök det innebär att fysiskt flytta på sig.

Om jag kidnappade en rollperson som SL skulle jag se till att hålla hela historien kort. Vad är egentligen intressant med en kidnappning? Jo, jag skulle säga två saker.

Dels är själva kidnapparna intressanta, vilka de är och deras motiv till att bete sig som de gör. Så låt den kidnappade rollpersonen få en scen där detta "avslöjas", förslagsvis i ett samtal med kidnapparna eller med en annan, kidnappad fånge. I ett så generellt (tråkigt, sorry) fall som att kidnapparna är vanliga slavhandlare och rollpersonen inte var ett specifikt mål så får man kanske nöja sig med att låta scenen handla om den kultur och det samhälle som bedriver slaveri.

Dels är det intressant hur övriga rollpersonerer hanterar sin kidnappade kamrats frånfälle. Då tänker jag framförallt på ett emotionellt plan. Om du inte har fantastiska spelare som genast låter sina rollpersoner utbrista i förtvivlan över kamraten så ha en tvivlande SLP till hands som kan starta ett samtal om den kidnappade och de övrigas känslor till denna.

I viss mån är det ju också intressant hur de övriga rollpersonerna går till väga för att rädda sin kamrat, om det gör det. Så kidnappningen kan bli tre scener, en för övriga gruppen, en i fångenskap och en med fritagningsförsöket (om du låter det sistnämnda gå geschwint i början och sen krånglar till det på vägen tillbaka får även den kidnappade vara med).

 

[Rymdhamster]

Går det att spela att en spelarkaraktär blir kiddnappad, eller på anant vis separerad från gruppen, utan att det antingen blir tråkigt för resten av gruppen, eller blir tråkigt för den kidnappade spelaren?

Absolut. Självfallet kan omständigheterna göra det lättare eller svårare. I en värld med nutida eller mer avancerad teknologi, eller en där det på något annat sätt finns tillgång till långväga kommunikation (magi) skulle jag säga att det blir enklare, på grund av möjligheten för spelaren att fortfarande vara aktiv i diskussioner och sånt med de andra spelarna. Och jag tror att detta är nyckeln till det hela. Om du avskiljer någon från gruppen helt och hållet så blir det mycket svårare, för då måste du plötsligt jongla med två helt separata grupper. Det sagt så är det ju heller inte svårare att hantera än om gruppen delar upp sig på eget bevåg. Men det krävs att det finns något intressant för den kidnappade/separerade att göra.

 

[Jocke]

Jag kidnappade en gång en rollperson.
Jag gjorde så här: jag frågade spelaren om han var intresserad av att vara kidnappad i några möten och hjälpa till med spelledandet under tiden. Det ville han.

 

[Henke]

Den här situationen dök upp när vi spelade Svavelvinter-kampanjen och shaguliterna kidnappade en RP som var kunnig inom örter och växter som de behövde till Döds Ände.

Vi rollspelade bortförandet enskilt (endast jag och spelaren) där RP (som tjänstgjorde i shaguliternas sjukstuga) blev iväglurad utanför staden där han blev offer för ett bakhåll och ivägburen av en horndemon. När övriga senare kom för att söka honom så kunde sjukstugans överhuvud bara meddela att han inte kunde minnas den bortförde.

Spelaren fick under de kommande tre spelmötena en annan RP innan man återfann den neddrogade RP:n i Järntornet. Detta tyckte spelaren var helt ok då man under en lång kampanj kan ibland kan bli lite försiktig för att inte RP:n skall dö. Att då plötsligt få gå in och spela en obetydlig RP kan göra att man för en stund vågar ta risker, vilket kan vara ganska befriande.

Nu, några år senare så har samma RP råkat ut för en liknande situation, då spelaren själv uttryckt önskan att få spela en annan RP ett tag. Vid ett besök hos tvillingmagikerna på Gatves klippa så slet hans spegelbild in honom i Bythos (en en paralell dimension) och han har nu varit försvunnen under två spelmöten och jag planerar att han skall fortsätta vara försvunnen i ytterligare 2-3 stycken innan han skall få rollspela sin RP i Bythos. Tills dess så har han fått en ny RP som han tycker det är jättekul att spela.

Jag förmodar att detta är väldigt mycket från person till person hur man tycker det känns ok att gästspela andra rollpersoner, men sålänge spelaren är med på det så tycker jaga absolut det ger en krydda av saknad hos övriga gruppen, vilket är klart stämningshöjande. Man får en ytterligare drivkraft att återse sin förlorade vän och återseendet kan också bli effektfullt.

 

[Ulfgeir]

Jajamännsan det går.

I den Dresden Files-kamapnj jag just nu spelar i så hade vi faktiskt en sådan sak alldeles nyligen, eller vi har haft 2 sådana fall.

I det första så var det en magiker (som tillfälligt var boostad av energi och lätt galen då någon av hennes förfäder en gång i tiden gjort the nasty med en outsider , och nu slog den outsider-delen igenom) och en changeling som råkade komma in i Nevernever i området runt FBI's byggnad i Boston. Problemet var bara att de blev upptäckta av den magiker som jobbade för FBI (inhyrd konsult). Spelarmagikern lyckades fly, men changelingen blev fångad. När magikern sedan kom till sans efter att ha blivit sövd av sin läromästare så kunde vi börja söka efter changelingen. FBI's magiker hade då under tiden skickat iväg honom till Vancouver där en av hans kvinnliga kollegor skulle vakta changelingen. Eftersom vi tidigare gjort en grej av att changelingen var en stor charmör (en av hans aspekter är "a girl in every hood") så fick han ju just nu en ny flickvän. När jag skulle spåra honom med min magi så fann jag att han var vid liv och i Vancouver. Så precis när vi visste var han var, så ringde han till oss och meddelade att han var i säkerhet och skulle ta sig hem, skulle bara ta lite tid.

Den andra situationen rörde en genie som vi har i gruppen. En av de andra karaktärerna hade fått tag i hennes lampa, vilket gjorde honom till hennes mästare. Så länge karaktären inte visste detta så var inga problem, och lampan kunde då stå framme som en prydnad. När han sedan fick reda på detta, då trädde ju lampans förbannelse in, och det då skulle bara bli en tidsfråga innan den blev stulen och någon annan blev mästare. Så de la in lampan i ett bankvalv. Naturligtvis blev banken sedan rånad och genien försvann. När jag försökte spåra henne så kunde jag inte hitta henne då lampan fanns bakom riktigt tunga wards (fler inhyrda magiker hos FBI). De körde henne dessutom genom en metaphysical grinder så hon inte var sig själv efteråt. Den spelaren spelade då en annan karaktär under ett par sessioner. En karaktär som var medhjälpare till en annan ny karaktär som introducerades pga spelaren där hade lyckats fucka upp sin förra karaktärs tillvaro så mycket att han hamnade i ett witness-protection program. Att som journalist försöka infiltrera tjetjenska maffian efter man skrivit massor med artiklar om dem, och sedan då bli upptäckt var liksom inte bra för karriären

Tilläggas skall ju då att en del av karaktärerna hade djävlats med FBI tidigare, och att vi hade att FBI hade aspekten "Guilty until proven innocent"..

/Ulfgeir