Jag kan gå med på att i det stora samhällsperspektivet finns det ett värde i att, i begränsad mån, agera som om individer hade ett personligt ansvar. Inte för att de har det i nån objektiv synvinkel, utan för att tron på att de har det är en del av en lyckad social träning, iaf tills vi hittat på bättre verktyg.
Mmm. Nu har du i mina ögon en rätt metafysisk förhållning till problemet. Tillåt mig förklara vad jag menar med det:
Några slynglar kastar sten på ett tåg. Polisen ingriper och en diskussion uppstår om ungdomarna gjort sig skyldiga till ett brott, eller om det är samhällets fel för att de lagt ner den ungdomsgård där ungdomarna tidigare kunde sysselsätta sig. I slutändan så sätts slynglarna i vårdprogram och får betala böter för skadorna de åsamkat, medan kommunpolitikerna samtidigt erkänner att de gjort fel som stängt ner alla sysselsättningar för ungdomar i trakten, och lovar att de skall öppna ungdomsgården på nytt.
Now; i mina ögon finns det en uppenbar, praktisk och handgriplig nivå av den här historien: Kan ungdomarna anses vara skyldiga till att ha begått ett brott? Detta är en fråga som handlar om de har utfört brottet med vilje och med insikt om skadorna de åsamkat och riskerna de utsatt andra människor för. Om de hade varit förståndshandikappade så hade man säkert resonerat som så att de inte kunnat ta ansvar för sina handlingar, och istället lagt skulden på dem/de som inte tagit hand om ungdomarna. I det här fallet var dock frågan om huruvida brist på sysselsättningar i hemkommunen räcker som skäl för att man skall frikänna ungdomar från ansvaret även när det gäller allvarliga brott.
Det här är alltså den riktiga, påtagliga nivån av diskussionen: Har ungdomarna agerat av egen vilja? Eller är de bara produkter av ett samhälle som lagt ner en ungdomsgård? Hur vi förhåller oss till denna fråga får konkreta konsekvenser.
---
Men det du pratar om är en diskussion av rent
metafysisk karaktär. Jag känner igen dina resonemang. Meme-filosofen Susan Blackmore har haft liknande funderingar, och uttryckte dem så här i en artikel:
It is possible to live happily and morally without believing in free will. As Samuel Johnson said, “All theory is against freedom of the will; all experience for it.” With recent developments in neuroscience and theories of consciousness, theory is even more against it than it was in his time. So I long ago set about systematically changing the experience. I now have no feeling of acting with free will, although the feeling took many years to ebb away.
But what happens? People say I’m lying! They say it’s impossible and so I must be deluding myself in order to preserve my theory. And what can I do or say to challenge them? I have no idea—other than to suggest that other people try the exercise, demanding as it is.
When the feeling is gone, decisions just happen with no sense of anyone making them, but then a new question arises—will the decisions be morally acceptable? Here I have made a great leap of faith. It seems that when people discard the illusion of an inner self who acts, as many mystics and Buddhist practitioners have done, they generally do behave in ways that we think of as moral or good. So perhaps giving up free will is not as dangerous as it sounds—but this too I cannot prove.
Det viktiga med Blackmore's text är att den egentligen inte får några konkreta
konsekvenser. Hon nämner i en annan artikel att studenter frågat henne "men varför skulle någon gå upp på morgonen om de inte hade
viljan att göra det?" Hon svarar att "well, prova: Förr eller senare kommer du att känna att det blir tråkigt, eftersom du är genetiskt betingad att söka stimuli. Eller så blir du kissnödig och känner att du faktiskt föredrar att gå upp och kissa på toaletten istället för att kissa ner sängen där du ligger; återigen för att vi genom hsitorien blivit genetiskt betingade att undvika vår egen urin, av hygieniska skäl".
I mina ögon är det här inte mycket mer än en lek på ord. I allt väsentligt så är det ingen som helst skillnad på en person som tror på den Fria Viljan och på Susan Blackmore - de skulle båda kunna resonera på exakt samma sätt i frågan om slynglarna som kastade sten på tåget.
Det religiösa perspektivet med en helig ande bakom rattarna - eller Blackmores perspektiv med en genetiskt programmerad maskin - de är båda tänkande, grubblande och initiativrika varelser; och det finns inget test som skulle kunna avgöra vilket av de tu perspektiven som var korrekt. Blackmores ambition att ha "no feeling of acting with free will" gör det hela ännu krångligare: Om hon inte
har någon Fri Vilja så borde det ju inte krävas någon ansträngning att agera
som hon inte hade det. Det borde inte ens finnas något alternativ.
Hon redogör för en sorts zen-inställning till livet, utan föreställning om något heligt, upphöjt "jag" bakom rattarna; men det valet är ett rent metafysiskt val, det har inga konsekvenser i verkliga frågor.
En person kan vara hur liberal som helst - eller en socialist som ser maktstrukturer överallt i samhället - det har ingen betydelse för frågans
metafysiska art. Det går alltså utmärkt att dela din metafysiska hållning om att människor saknar fri vilja, och ändå vara ett stereotypt högerspöke som anser att alla arbetslösa själva är ansvariga för sin utsatta situation.
---
Det är därför jag tycker att den metafysiska vinklingen är tämligen meningslös.
Frågan om vi skall bestraffa slynglarna som kastat sten på tåget -
det är den viktiga frågan (tycker jag). Om vi är biologiska maskiner som bestraffar andra biologiska maskiner - eller om vi är självständiga, fria andar som bestraffar andra självständiga, fria andar - det är i mina ögon en ren kvasifråga.