Ond bråd död
Swashbuckler
Blev lite för inspirerad när jag svarade i Brexittråden igen så jag tar det i en ny tråd.
Samma sak med åsiktskorridoren. Någonstans kom idén om att det finns risker att avslöja en gärningsmans etnicitet t.ex. för att folket eller delar av folket skulle rikta sitt hat mot personer med samma etnicitet. Kanske var det en korrekt bedömning. Sakta började man begränsa informationen i media och omformulera sig m.m. Samma sak med andra frågor, t.ex. synen på feminism eller fängelsestraff.
Åsiktskorridoren var dock, och är väl fortfarande, benhård just när det gäller invandringen och saker kopplat till den. Anledningen är antagligen kopplingen till det väldigt polariserade läget för positioner. Rasism och rasister var det värsta man kunde vara och när allt fler saker kom att bli kopplat till rasism så blev det allt svårare att ens vara kritisk mot invandring t.ex. Situationen blev än värre av att den akademiska sidan slöt upp med hierarkier av vilka som fick säga vad och till vem. Den osäkerhet som många kände inför känsliga ämnen som styrdes av PK gjorde att många undvek ämnet helt eller tog bara säkra positioner oavsett privata åsikter. Där till finns ju en enorm makt att hämta i PK. Genom att göra sig till talesperson för en "utsatt grupp" kunde man lobbya för deras intressen och framförallt bygga sig själv en maktbas. Det är en förklaring til dess enorma framgång.
I början var det enbart frågan om karriärister, som i mångt och mycket bara var exotiska. Lagom exotiska till en början förstås. Personer som Pascalidou och Paulo Roberto kunde göra karriär som så där lagom exotiska. Rasifierade skulle de väl kallas idag och man skulle kritisera media för exotisism eller liknande buzzwords. Utvecklingen har förvärrats s a s.
Bäst och först på att slå mynt av PK var feministerna imo. Precis som med rasismen kunde man göra en uppdelning i goda och onda, där feminister var goda och alla andra var misogyna sexister typ. En del fick en politisk karriär andra en journalistisk, och kvinnor fick fördelar i arbetslivet t.ex. Arbetsgivare blev övertygade om att arbetsplatserna behövde mångfald Det var alla "utsatta grupper" överens om. Notera dock att allt inte är elände med PK, det hade inte fungerat utan att faktiskt tillföra något till samhället. Sexuella trakasserier kom upp på dagordningen och diskriminering blev också synlig. Samma sak på många andra områden förstås, rasism m.m. Men man kan ju inte nöja sig med ett sådant vapen som PK. Om man inte brukar sitt maktmedel "offerrollen" så glöms man bort och man är tvungen att driva allt extremare idéer. Därav mansplaining, manspreading och kampen för styrelsekvinnorna i bolagen.
Invandrare var faktiskt rätt dåliga på att utnyttja sin möjlighet själva. Snarare var det vita SJW som drev på kampen för dem länge. Homosexuella hade på sätt och vis redan haft sin kamp och var rätt lugna de med faktiskt. Spontant känner man en viss respekt för de homosexuella som faktiskt inte missbrukade sin position vad jag vet. Nu senare kom förstås HBTQ-rörelsen igång, men min känsla är snarare att det mer var en fortsättning på feminismens kamp när deras egna krav började bli för löjliga men kamplusten fortfarande var stark. Möjligen kände de homosexuella sig inte helt bekväma att kriga då de till stor del var vit medelklass. HBTQ-agendan kom istället att handla om Queer och transsexuella och var nästan redan från början lite för extrema imo.
Tyvärr så måste varje offergrupp ha en fiende för att kunna vara offer. Och denna fiende blev vita, gärna medelålders och medelklass cis scum män. Det här är antagligen den största anledningen till "populismens" framväxt i väst. Det är, kan jag själv säga, väldigt tröttsamt att hela tiden bli måltavla för allt hat från offerheirarkin oavsett vem man är. Det är lite absurt att PK:ismen som på många sätt är så kritisk mot generaliseringar inte har problem med att generalisera en så stor grupp. Men självmotsägelse är av någon anledning inget problem för PK:isterna. Även länder utan problem med invandring ser den här gruppen kritiker växa, så jag gissar att den gemensamma nämnaren är en reaktion mot PK:ismen.
Att som vit man ens ta upp frågor om problem med invandring eller PK:ismen är som att sticka huvudet i ett bålgetingbo. Det märks ju inte minst här, där PK:ismen nog är mer dominerande och extrem än i övriga samhället utanför Aftonbladets kulturredaktion. Som Fiende kan man behandlas precis hur som helst känns det som. Man blir genast kallad alla dessa hatord "rasist" "islamofob" "misogyn", och om man beskrivs som grupp i sammanhang som rör dessa ämnen så är media t.ex. snabba att ifrågasätta ens person, ens utbildning, samhällsklass, intelligens, civilstånd, anställning m.m. Ens åsikter blir snabbt kasserade då den briljanta PK:ismen har utarbetat knep för att tysta oss. Din åsikt kan förkastas enbart på grund av ditt kön, etnicitet, sexualitet m.m. De hävdar att du inte någonsin kan förstå x för att du t.ex. inte är "rasifierad" själv. En helt fantastisk idé som omöjliggör all forskning på vissa områden utan att själv ha rätt egenskaper. Och jag gissar att detta även förekommer inom akademin, inom genus och liknande.
Även om inte motståndarna är så sofistikerade att de kan komma med den galenskapen som bortförklaring så kan de ju helt enkelt misstänkliggöra dig som jag blivit här. Det jag säger låter misstänkt mycket som vad personer som hänger på avpixlat skulle skriva får man höra. Mina tankar förkastas som konspirationsidéer (vilket jag tycker att jag visat att de inte är vid det här laget), bara kritiken mot invandringen räcker för att kalla mig rasist och vad konspirationsteoretiker och rasister säger är inget att bry sig om. Tvärtom är det personer man kan ösa hat över och rent av få klapp på axeln för besväret på sociala medier. Åsiktskorridoren är ytterst verklig och närvarande, och har ett allt för snällt namn. Den borde snarare döpas efter en synnerligen elak korridorsfälla från "Grymkäfts fällor".
Som en bonus tar jag med en del intressant från mitt förra rant om bakgrunden till PK som jag ser den:
Så när ni nu orkat läsa så här långt av vad vad rasisten och konspirationsteoretikern skrivit, ta en kort fundering på om det inte finns en liten poäng här som ni kan hålla med om innan ni kastar er över tangentbordet för att ge den jävla cis scum rasistjäveln. Är detta verkligen en sund utveckling och vore det inte trevligt om alla fick komma till tals på lika villkor? Att vi som väljare och medborgare faktiskt fick hela informationen så att vi kan fatta välgrundade beslut?
En elit är ju något som uppstår oavsett. Eller etablissemang kanske är bättre ord då. Det är ingen hemlig grupp som konspirerar utan helt enkelt ett gäng som kommit i maktpositioner och har mycket gemensamt att skydda. De träffas inte och konspirerar utan följer helt naturligt sina intressen. De blir allt mer sammansvetsade och överens ju längre de är kvar precis som alla andra grupper. De får sina sanningar och värderingar precis som alla andra.Du tror på en "åsiktskorridor" och på en "elit" - jag har svårt att få ihop det med att du inte är konspirationsteoretiskt lagd.
Samma sak med åsiktskorridoren. Någonstans kom idén om att det finns risker att avslöja en gärningsmans etnicitet t.ex. för att folket eller delar av folket skulle rikta sitt hat mot personer med samma etnicitet. Kanske var det en korrekt bedömning. Sakta började man begränsa informationen i media och omformulera sig m.m. Samma sak med andra frågor, t.ex. synen på feminism eller fängelsestraff.
Åsiktskorridoren var dock, och är väl fortfarande, benhård just när det gäller invandringen och saker kopplat till den. Anledningen är antagligen kopplingen till det väldigt polariserade läget för positioner. Rasism och rasister var det värsta man kunde vara och när allt fler saker kom att bli kopplat till rasism så blev det allt svårare att ens vara kritisk mot invandring t.ex. Situationen blev än värre av att den akademiska sidan slöt upp med hierarkier av vilka som fick säga vad och till vem. Den osäkerhet som många kände inför känsliga ämnen som styrdes av PK gjorde att många undvek ämnet helt eller tog bara säkra positioner oavsett privata åsikter. Där till finns ju en enorm makt att hämta i PK. Genom att göra sig till talesperson för en "utsatt grupp" kunde man lobbya för deras intressen och framförallt bygga sig själv en maktbas. Det är en förklaring til dess enorma framgång.
I början var det enbart frågan om karriärister, som i mångt och mycket bara var exotiska. Lagom exotiska till en början förstås. Personer som Pascalidou och Paulo Roberto kunde göra karriär som så där lagom exotiska. Rasifierade skulle de väl kallas idag och man skulle kritisera media för exotisism eller liknande buzzwords. Utvecklingen har förvärrats s a s.
Bäst och först på att slå mynt av PK var feministerna imo. Precis som med rasismen kunde man göra en uppdelning i goda och onda, där feminister var goda och alla andra var misogyna sexister typ. En del fick en politisk karriär andra en journalistisk, och kvinnor fick fördelar i arbetslivet t.ex. Arbetsgivare blev övertygade om att arbetsplatserna behövde mångfald Det var alla "utsatta grupper" överens om. Notera dock att allt inte är elände med PK, det hade inte fungerat utan att faktiskt tillföra något till samhället. Sexuella trakasserier kom upp på dagordningen och diskriminering blev också synlig. Samma sak på många andra områden förstås, rasism m.m. Men man kan ju inte nöja sig med ett sådant vapen som PK. Om man inte brukar sitt maktmedel "offerrollen" så glöms man bort och man är tvungen att driva allt extremare idéer. Därav mansplaining, manspreading och kampen för styrelsekvinnorna i bolagen.
Invandrare var faktiskt rätt dåliga på att utnyttja sin möjlighet själva. Snarare var det vita SJW som drev på kampen för dem länge. Homosexuella hade på sätt och vis redan haft sin kamp och var rätt lugna de med faktiskt. Spontant känner man en viss respekt för de homosexuella som faktiskt inte missbrukade sin position vad jag vet. Nu senare kom förstås HBTQ-rörelsen igång, men min känsla är snarare att det mer var en fortsättning på feminismens kamp när deras egna krav började bli för löjliga men kamplusten fortfarande var stark. Möjligen kände de homosexuella sig inte helt bekväma att kriga då de till stor del var vit medelklass. HBTQ-agendan kom istället att handla om Queer och transsexuella och var nästan redan från början lite för extrema imo.
Tyvärr så måste varje offergrupp ha en fiende för att kunna vara offer. Och denna fiende blev vita, gärna medelålders och medelklass cis scum män. Det här är antagligen den största anledningen till "populismens" framväxt i väst. Det är, kan jag själv säga, väldigt tröttsamt att hela tiden bli måltavla för allt hat från offerheirarkin oavsett vem man är. Det är lite absurt att PK:ismen som på många sätt är så kritisk mot generaliseringar inte har problem med att generalisera en så stor grupp. Men självmotsägelse är av någon anledning inget problem för PK:isterna. Även länder utan problem med invandring ser den här gruppen kritiker växa, så jag gissar att den gemensamma nämnaren är en reaktion mot PK:ismen.
Att som vit man ens ta upp frågor om problem med invandring eller PK:ismen är som att sticka huvudet i ett bålgetingbo. Det märks ju inte minst här, där PK:ismen nog är mer dominerande och extrem än i övriga samhället utanför Aftonbladets kulturredaktion. Som Fiende kan man behandlas precis hur som helst känns det som. Man blir genast kallad alla dessa hatord "rasist" "islamofob" "misogyn", och om man beskrivs som grupp i sammanhang som rör dessa ämnen så är media t.ex. snabba att ifrågasätta ens person, ens utbildning, samhällsklass, intelligens, civilstånd, anställning m.m. Ens åsikter blir snabbt kasserade då den briljanta PK:ismen har utarbetat knep för att tysta oss. Din åsikt kan förkastas enbart på grund av ditt kön, etnicitet, sexualitet m.m. De hävdar att du inte någonsin kan förstå x för att du t.ex. inte är "rasifierad" själv. En helt fantastisk idé som omöjliggör all forskning på vissa områden utan att själv ha rätt egenskaper. Och jag gissar att detta även förekommer inom akademin, inom genus och liknande.
Även om inte motståndarna är så sofistikerade att de kan komma med den galenskapen som bortförklaring så kan de ju helt enkelt misstänkliggöra dig som jag blivit här. Det jag säger låter misstänkt mycket som vad personer som hänger på avpixlat skulle skriva får man höra. Mina tankar förkastas som konspirationsidéer (vilket jag tycker att jag visat att de inte är vid det här laget), bara kritiken mot invandringen räcker för att kalla mig rasist och vad konspirationsteoretiker och rasister säger är inget att bry sig om. Tvärtom är det personer man kan ösa hat över och rent av få klapp på axeln för besväret på sociala medier. Åsiktskorridoren är ytterst verklig och närvarande, och har ett allt för snällt namn. Den borde snarare döpas efter en synnerligen elak korridorsfälla från "Grymkäfts fällor".
Som en bonus tar jag med en del intressant från mitt förra rant om bakgrunden till PK som jag ser den:
Jag vill också upprepa det jag sa om hur PK:ismen fungerar som ett "mind virus" som styr vad vi säger och i förlängningen hur vi tänker. Hur den skapat ett övervakningssamhälle där vi alla övervakar varandra och, värst av allt, övervakar oss själva.Den politiska korrekthetens intåg har skett i stort sett alla västerländska länder, men orsaken är inte helt klar. Frankfurtskolan och dess efterföljare spelar förstås en stor roll, men är i sig bara en del av den relativisering som skedde under 1900-talet inom i stort sett alla områden.
Tron på marxismen började bli allt mera ansträngd och som goda troende ville marxisterna inte ge upp utan försöka omformulera sin ideologi. Dels hade kommunismens misslyckande börjat visa sig allt mer fruktansvärd och dels firade kapitalismen allt större framgångar, med följd att den konflikt mellan klasser som ideologin vilade på var på väg att försvinna. Socialismen är, till skillnad från liberalismen och konservatismen, en ideologi om kamp som behöver en fiende, någon att krossa. Därför fanns ett behov av att omformulera sig och hitta nya närliggande konflikter och att hitta nya kategorier av människor att attackera eller försvara.
Den politiska korrektheten drevs på av dessa nya-vänster-aktivister som nu slutade tala om klasskamp och istället talade om utsatta grupper och de rikas ansvar. Men någonstans började det gå fel. Begrepp som t.ex. rasism började breddas för att inkludera allt mer, då det var ett utmärkt angrepp då i stort sett alla såg rasism som något väldigt otrevligt. När konflikten mellan borgare och sossar nu var undanröjd lades allt fler detaljer till i den politiska korrektheten. Saker som alla kunde hålla med om. Vänstern hade ju omvärderat demokratin, miljöproblemen var i ropet, feminismen vann fler anhängare och så vidare. Problemet var att det inte fanns någon som sa emot, den nya vänsterns åsikter delades av liberalerna och den politiska korrektheten kunde bli vår dominerande ideologi. En ideologi så lömsk att de flesta inte ens var medvetna om att de tillhörde den.
Så när ni nu orkat läsa så här långt av vad vad rasisten och konspirationsteoretikern skrivit, ta en kort fundering på om det inte finns en liten poäng här som ni kan hålla med om innan ni kastar er över tangentbordet för att ge den jävla cis scum rasistjäveln. Är detta verkligen en sund utveckling och vore det inte trevligt om alla fick komma till tals på lika villkor? Att vi som väljare och medborgare faktiskt fick hela informationen så att vi kan fatta välgrundade beslut?