Nekromanti Omdefiniera spelledarskap?

[Mask_UBBT]

Okej, säkert en fråga som definierats till leda redan, men jag undrar en sak. Är spelledandet som det ser ut idag verkligen det bästa?

Hur skulle man kunna utvecka det hela? Som jag ser det nu finns det två sorters spelledare; Diktatorguden och Parlamentarikern.

Jag tror inte jag behöver gå in på det hela så mycket, egentligen?
Diktatorguden har total kontroll, och kontrollerar alla aspekter, även sol och fysiska lagar.
Parlamentarikern kontrollerar vad som händer, men måste ändå följa vissa regler.

Finns det inga andra alternativ, egentligen?

 

[Johan K]

Mellanting ??

Skulle nog inte säga att det fanns just bara de 2 spelledartyperna.. Skulle hellre vilja se det som kanske en skala mellan just de 2. Att man kanske har olika mycket av dem..

 

[Mask_UBBT]

Men, ush, skrev jag inte det?[ant]

Det var det jag menade... antingen är man A eller B, eller mittemellan. Tycker man kanske borde Lägga till ett C åxå...

/Mask - sjukling

 

[Irratic]

Re: 2 speledar typer muahhaha!!!

Skulle nog snarare säga att det finns en hel uppsjö av SL stereotyper och nästan inga stämmer in under dessa två, men det finns vissa snedvridna SL individer som gör sitt bästa för att lyfta fram de gamla klychorna.
Jag är själv SL i en grupp och spelare i flera olika andra grupper som mer eller mindre är integrerade i varandra. Jag själv är nog mer någon form av gybrid mellan de 2, kan vara en snäll liten SL när andan faller på men oftast kör jag mer en manipulativ/diplomatisk SL stil morot och piska i samma hand så att säga.
Men den värsta formen av SLandet är diktatorn som inte bara är regel onanist utan även styr spelarna med sådan järnhand att de inte behöver göra någon handling utan slp sköter allt och spelarna bara är passagerare. och skulle man motarbeta SL det minsta väntar poffning som följd eller i alla fall grymma och ovanligt sadistiska bestraffningar...
Så jag kan nog lugnt säga att det finns en uppsjö av olika SL stilar och tekniken tycker jag är att balansera sig smidigt mellan dem utan att tappa äggen i skallen på någon stackars lägre stående spelare...

 

[jimpe]

Berättaren

Den överlappar diktatorn en del, och parlamentarikern en aning men stilen är väsensskild.

Jag har spelat under sådana spelledare ett fåtal gånger och det är mer som att uppleva en interaktiv saga än att spela ett spel, men definitivt inget att förakta. Det kan vara helt fantastiskt.

 

[Rising]

"Som jag ser det nu finns det två sorters spelledare; Diktatorguden och Parlamentarikern."

Det känns som att det ligger rätt mycket värderingar i de kategorierna. Sedan tycker jag också att det där verkar handla mycket om spelform och inte bara är en fråga om spelledarens egna åsikter. Alltså, vissa spelgrupper lirar helt enkelt på så vis att spelledaren får kontrollera allting utom just rollpersonernas agerande, men utan att spelarna ser spelledaren som en "diktator" för det.

Om vi inte vill skilja på bra och dåliga spelledare så kan man säga att det är en skillnad på Rättvisa och Tillit. Vid strikt regelspel så kan spelledaren lira med öppna tärningsslag och allting, för att man ska få benjuta alltigenom rättvis och opartisk rollspelsunderhållning, medan friformare har en tillit inför spelledarens inflytande över handlingen och tycker att det blir roligare att spela om han får verktyg att vara med och styra berättelsen.

Det är en aspekt av rollspelande.

Sedan har vi det där med spelledarens kontroll över handlingen. Både i fråga om vad äventyret skall handla om, och hur det sedan skall komma att upplevas av spelarna. Vissa gillar äventyr där spelledaren liksom hittar på en värld med en massa hemligheter som man får upptäcka, kartlägga och försöka klara av, medan andra gillar om spelarna själva få ta mycket intiativ och om spelledaren sedan mest reagerar på vad spelarna vill göra.

Å så har vi alltså en uppdelning mellan spelledare som ibland rälsar och toppstyr äventyret, och spelledare som kör en "låt gå"-metod, där vissa äventyr kan resultera i antiklimax eller balla ur fullständigt om spelarna råkar agera tokigt. Vissa menar att en spelledare kan få behöva styra lite för att man ska kunna köra riktigt häftiga och innovativa äventyr, andra menar att spelledaren bör låta bli att kontrollera äventyren överhuvudtaget och att man i slutändan tjänar på att köra en "låt gå"-metod, även om det ibland kan resultera i olyckliga skeenden som förstör stämningen runt bordet.

---

Jag hittar fördelar/nackdelar med alla ovanstående metoder, men personligen gillar jag nog allra bäst att ha:

- Tilltro (rätt mycket makt åt spelledarens kontroll över händelsers utgång)
- Fria äventyr (liten makt åt spelledarens kontroll över vad spelsessionen ska handla om)
- Räls (rätt mycket makt åt spelledarens kontroll över handlingens skeenden)

Jag är personligen rätt nyfiken på hur man kan skriva ett rollspel där spelledaren inte riktigt behöver skriva några "äventyr", för att det ska finnas så mycket som engagerar spelarna vid vanliga, improviserade spelsessioner, så att man ska liksom kunna hjälpas åt att komma på själva drivkraften, incitamentet, i äventyret.

/Rising

 

[Johan K]

Kansek det..

Tjaa....
Kanske var en lite konstig tolkning från mig, men iaf ar det så jag tolkade det hela...
Sak samma.. tror att det iaf att det är 2 spelledartyper..
Sen så kanske det finns improvisatören & sådana SL:ar åxå.

 

[TomasHVM]

Rising skriver en del interessante saker, og avslutter med følgende spørsmål:
Jag är personligen rätt nyfiken på hur man kan skriva ett rollspel där spelledaren inte riktigt behöver skriva några "äventyr",

Det er mulig å skrive rollespill der rutinen legger rammene for spillingen, slik at rollespillet blir en variasjon av rutinen. Det gir trygghet til alle parter, både spillere og spilleder. Det gjør at alle deltagere er ganske likestilte når det gjelder å ta initiativ, og "styre" spillingen, noe som blant annet gir muligheter til å utforske andre sider av rollespillet. Det gir også spillederen større rom til å skape interessante biroller. Samtidig trenger det heller ikke være kjedelig å spille slik, både fordi små endringer i rutinen kan more, og fordi det er mulig å bryte rutinen helt innimellom, både for spillere og spillederen, og slik skape overraskende situasjoner (de blir desto mer overraskende når de står i motsetning til en rutine).

Eksempel:
Spillerne er en sirkustrupp. De reiser rundt i landet og opptrer. Hver spilling følger denne rutinen, fra punkt 1 til punkt 9:
1 - Reise til et nytt sted.
2 - Hvile, spise, fikse overnatting.
3 - Finne torg eller annen plass å opptre.
4 - Få tillatelse til å opptre, bestemme tidspunkt.
5 - Sette opp sirkustelt, og henge opp plakater.
6 - Hvile, spise, reparere utstyr.
7 - Sirkusforestilling.
8 - Hvile.
9 - Dra videre, eller gjenta sirkusforestilling.

Et vanlig "eventyr" i dette spillet blir hvordan de fikser sine oppgaver, hvilke mennesker de møter (biroller styrt av spillederen), og hva som skjer med dem på landeveien (initiert av spillere eller spilleder). Det som også er typisk for denne måten å spille på er at når rutinen først er etablert som mønster for spillingen, blir en rolle sine små brudd på rutinen lagt merke til og møtt med motspill fra andre roller/spillere. Det kan gi situasjoner og konflikter som er ganske interessante, særlig om du er en voksen spiller med sans for mellom-menneskelige forhold.

Slik kan du skrive et rollespill som ikke trenger "eventyr" i ordets vanlige forstand, men som likevel gir rike muligheter for morsomt og spennende rollespill.

 

[Wyldstorm]

fel spår, imho...

Jag tycker istället du borde ställa frågan om spelledandet i din grupp är det bästa (enligt ditt tycke förstås).
Ta det nu inte som nåt negativt om din grupp, den har jag rent ingen aaaaaaaning om.. Den är med stor sannorlikhet bättre än min.

Iallafullafall....
Varje grupp får en slags konsensus efter ett tag, & gruppkänslan får ett eget liv.
Det är ju lysande bra & halvperfektion så länge alla är nöjda med det, men om gruppen inte är i samklang så utvecklas ingen & ingenting, utom ett stigande missnöje.

Alla har sin smak, men spelgruppen börjar blöda då viljorna drar åt olika håll (tro mig, DÄR har jag erfarenhet...), värre blir det om mycket tid & kärlek "investerats" i spelformer(olika för olika spelare), då är förändringar & nymodigheter extremt svårt att peta in utan att nåns bomb går av..

Poängen är den att varje grupp har (eller som i vårt fall, saknar ) en viss sorts gruppdynamik(eller kanske gruppkänsla blir bättre ord iaf?), en viss sorts spelande och därmed även en viss sorts spelledande.

Problemet med just gruppkänsla är just att den är unik & kommer att försvara sig.
Den "räknas om" naturligtvis vid varje byte av spelare, men så länge majoriteten (SL räknas som 2-3 "röster) är kvar ur den gamla gruppen så ändras bara gruppkänslan & spelsättet marginellt & de nya anpassar sig eller sticker.

Så ska man ge upp & sluta? -Nje naturligtvis inte, folk är emot förändringar, men bara om de inte håller med eller inte förstår..
-Så testa lite olika spelformer, lite olika sorters äventyr & gärna olika spelledare & grupper (konvent är lysande för ändamålet).
Se vad folk tyckte, snacka gärna om vad/varför & jämför era svar/alternativ.

Kontentan av det hela är att flockdjur anpassar sig till gruppen, gruppen kommer att gräva ner sig i sitt sätt utan nya influenser/idéer...
Det finns inget "bästa" spelledarsätt, då olika personer uppskattar olika saker. (Typ sökandet efter "den heliga rpg-graalen" görs inom spelgruppen självt, men hämta matsäck(idéer) & hjälp(nytt blod) hemifrån(andra spelgrupper).)
Sök istället ett spelsätt (i värsta fall spelgrupp) som passar er(eller dig).


"Finns det inga andra alternativ, egentligen? "
Jag förstår din vilja att kategorisera, men jag tror att du drar dig vid näsan på lite visdom.
Det finns en oändlighet med spelar/spelledar -sätt, och de flesta kan inte (eller bör inte) läggas i ett fack så lätt (alls)..

Jag kan ju vara egen & grinig, men ungefär 1/3 av spelsätten jag sett vill jag inte ta i med en tång...
Så man skapar & formar ett spelsätt man gillar & thats what i do.

Det är mina 2 cents iaf.

 

[Man Mountainman]

Tja, vi har ju spelledaren som faktiskt låter *spelarna* vara med och besluta ett och annat, inte bara vad gäller ävnetyrets handling utan också dess preferenser. Kan bli riktigt kul, speciellt i friformsäventyr.

 

[Niklas73]

Jag tror inte man behöver skirva ett hjelt rollspel för et. 1989 spelledde jag EDD i en två veckors improvsierad kampanj som var mycket fri men där det fanns ett givet mål. Jag tror det hänger på spelledaren mångt och mycet. Spelet ger världar och regler. IMHO.

 

[Rising]

"Jag tror inte man behöver skirva ett hjelt rollspel för et."

Det är ett vanligt svar på mina funderingar. "Man behöver inte skriva ett ickesensationellt skräckrollspel, för det går ju att skriva ickesensationella äventyr i vanliga skräckrollspel", "man behöver inte skriva ett riktigt symboliskt fantasyrollspel, för man kan använda sig av symboliskt berättande i vanliga fjantasyrollspel" osv.

Så där är det alltid med skeptiker. "Man behöver inte TV, när allt beskrivs så bra på radio!" osv.

Men jag ska visa er...

/Riz

 

[Niklas73]

...och vi ser fram mot det.

 

[walium]

"Okej, säkert en fråga som definierats till leda redan, men jag undrar en sak. Är spelledandet som det ser ut idag verkligen det bästa?"

Kan vi överhuvudtaget veta hur spelledandet ser ut idag, igår eller imorgon? Olika spelledare har olika sätta att förhålla sig till sin uppgift. Därför tror jag att det är svårt att generalisera. Jag tror faktiskt att det funkar rätt så bra i de flesta spelgrupper.