Nekromanti [OMNI MUTANTUR] Övernaturligheter eller inte?

[Khan]

Sedan en tid tillbaka arbetar jag på ett rollspel där fokus är en romersk legion. Vi tar historiciteten med en nypa salt, men kisar man lite ska det handla om legionärer under 100-talet e.Kr. som upptäcker och erövrar nya territorier.

Spelidén är ganska lik År Noll och/eller Svärdets Sång - en sorts hexkräl in i okänt territorium med saker att upptäcka, folk att möta och barbarer att slåss mot. Jag har skrivit slumptabeller genom vilka jag kan få fram olika barbarstammar med inbördes relationer, historia och ledare med personlighet. Än så länge ett germanskt tema, men det borde gå ganska lätt att anpassa efter tex. persisk modell om man hellre vill slåss i öknen än i skog och mark. Grundtanken är att SL ska kunna generera en sandlåda spelarna steg för steg får undersöka och hantera. Målet är förstås att erövra hela sandlådan och förvandla den till en romersk provins. Frågan är hur man gör längs vägen - kan man spela ut stammarna mot varandra, förhandla till sig proviant och mat, bygga vägar och broar, hjälpa vissa barbarer mot assistans senare, etc.

Men nu sitter jag och funderar på hur mycket övernaturligt jag ska ha med. Än så länge finns gudar och monster inte i spel, även om religion (och vidskepelse) förstås är en del av legionens vardag. Jag har en idé om att man ska kunna be och offra till vissa gudar för att få vissa specifika fördelar - Mars ger lite bonusar i strid, Minerva lite i strategi och planering, Vulcanus lagar rustningar bättre, Vesta ser till att din proviant inte möglar, etc - men de är aldrig i spel. Man kan läsa det som finns som någon sorts önsketänkande om man vill. Frågan är om det räcker.

Jag överväger om man ska gå hela vägen in i mytologins värld och introducera hjältar och monster på himlavalvet. Ska det i de mystiska, icke kartlagda delarna av kartan finnas gudaättlingar, kentaurer, monster och fauner? Ska man på öarna kunna hitta ett gyllene skinn eller Aeneas svärd? Och hur mycket ska gudarna faktiskt blanda sig i?

Vad säger WRNU?

 

[Khan]

Just det ja, titeln. Projektnamnet just nu är Omni Mutantur - "allt förändras" på latin. Både för att man kan förändra historien, men också för att det är lite ordvitsigt eftersom det började som ett Mutant År Noll-hack.

 

[Mogger]

Vad säger WRNU?

Först, att det finns alldeles för för få spel med romerskt tema! Så redan där får du pluspoäng!

Sedan, om du ska ha med mytologi/övernaturliga väsen/etc så tycker jag att det bör vara någon form av twist där. Att bara köra på romerska panteon och mytologi är nästan lite tråkigt. Go full Cthulu! Eller sno från annan kultur!

Eller, är det vår jord eller en fantasyvärld? Hur mycket är Rom och hur mycket är påhitt? Det här är ju jättesvårt att svara på. Men överlag, om du kan ha mekanik för att offra till gudarna och liknande så är det coolt!!

 

[Skarpskytten]

Sedan, om du ska ha med mytologi/övernaturliga väsen/etc så tycker jag att det bör vara någon form av twist där. Att bara köra på romerska panteon och mytologi är nästan lite tråkigt. Go full Cthulu! Eller sno från annan kultur!

Jag tänker att de romerska gudarna ger en liten bonus eller ingen alls. De germanska gudarna, de är Chaos, Cthulu, de är mystiska, mäktiga, oförutsägbara. De ska inte bara vara en twist i settingen, de ska vara något som spelarna lär sig frukta under spelets gång. Och, ja, germanerna offrade människor till sina gudar. Gärna romerska krigsfångar ...

 

[Bifur]

I sådana här settings gillar jag att övernaturligheter är väldigt mystiska och efterliknar och knyter an till hur de uppfattas i vår värld. Motsatsen till Måns "go Cthulhu" kanske? Vill du ha regler för det - låt dem vara mer eller mindre hemliga (men ställ upp några principer för SL). Låt spelarna vara osäkra på om ett offer kommer ge effekt.

Detta sagt så länge du inte går full fantasy. Då kanske det kommer att finnas ett behov av att bli mer specifik.

 

[Mogger]

I sådana här settings gillar jag att övernaturligheter är väldigt mystiska och efterliknar och knyter an till hur de uppfattas i vår värld. Motsatsen till Måns "go Cthulhu" kanske? Vill du ha regler för det - låt dem vara mer eller mindre hemliga (men ställ upp några principer för SL). Låt spelarna vara osäkra på om ett offer kommer ge effekt.

Detta sagt så länge du inte går full fantasy. Då kanske det kommer att finnas ett behov av att bli mer specifik.

Ja, det är för mig viss skillnad på om det är histo-romersk fantasy eller fantasy med romerska drag, om du hänger med. Historisk fantasy ser jag hellre lågmäld, men fantasy med romerska drag bör distansera sig betydligt mer.

 

[Svarte Faraonen]

Om du ska ha med övernaturligheter tycker jag inte att du ska köra på varianten "här är ett panteon, varje gud ger en särskild bonus". Romersk religion funkade inte riktigt så, utan gudarna hade en mängd olika titlar varmedelst de åkallades vid olika tillfällen (en av de mest kända för sin underlighet är väl Venus Cloacina, Venus i hennes roll som de romerska kloakernas beskyddare, som rent utav hade ett eget tempel). Varianten med ett klart avgränsat panteon där man väljer en gud får det att kännas mer D&D än Rom. Därtill innebär tidsramarna att det långt ifrån enbart bör vara romerska gudar som är aktuella, utan många ägnar sig antagligen åt mysteriekulter och diverse synkretiska hopkok hämtade från allehanda hörn av imperiet.

För romersk trolldom kan jag rekommendera Sagor och svartkonst under antiken av Camilla Asplund Ingemark och Dominic Ingemark. Där skildras den mer vardagliga trolldomen, bortkopplad från mytologin. Överlag är det en viktig läxa för rollspelare: det är ofta stor skillnad mellan mytologin och religiös praxis i historiska samhällen.

 

[Khan]

Sedan, om du ska ha med mytologi/övernaturliga väsen/etc så tycker jag att det bör vara någon form av twist där. Att bara köra på romerska panteon och mytologi är nästan lite tråkigt. Go full Cthulu! Eller sno från annan kultur!

Är jag lite vrång som har tröttnat på Cthulhu? Jag vill inte ha med Cthulhu i allt. Grundtanken var romerskt panteon, med respektive annan kultur/barbarstam som har egna gudar och gudomar som eventuellt kan approprieras till romarnas gudaskara beroende på vad de tycker om barbarerna.

Eller, är det vår jord eller en fantasyvärld? Hur mycket är Rom och hur mycket är påhitt? Det här är ju jättesvårt att svara på. Men överlag, om du kan ha mekanik för att offra till gudarna och liknande så är det coolt!!

Tanken är vår värld, men utifrån Roms perspektiv. Allt utanför kartan är i största grad "here be dragons", oupptäckt och utan tillförlitliga kartor. Man har ett hum, man har ett gäng rykten, men på det stora saknas kunskap. Det Det gör att det kan läggas till och förändras i kartan när de upptäcker och härjar. Om SL vill ha in en gigantisk sjö, större än Vänern, i sin sandlåda, trots att det inte finns någon sådan på riktigt i Germanien är det enligt mig bara positivt. Det kanske finns fler öar än Irland väster om Brittanien? Vad finns på andra sidan Armenien? Vem vet...

Så vår värld, men suddigt i detaljerna, så spelarna inte känner att det blir fel[SUP]TM [/SUP]om de inte kan alla detaljer kring romerskt soldatliv eller inte behärskar flytande latin. Jag försöker hålla samma inställning till historicitet som Röde Orm, eller Bernard Cornwells böcker om Sharpe. Målet är att man inte ska behöva någon extra kunskap mer än spelet, men kanske bli sugen på att lära sig mer allt eftersom. Det är inte en simulation, så mycket som inspiration jag är ute efter.

Däremot finns förstås kapitel om legionärernas vardag, hur legionen är strukturerad och hur man blir befordrad och får medaljer, gräver vallar, lagar mat och allt det där.

Om du ska ha med övernaturligheter tycker jag inte att du ska köra på varianten "här är ett panteon, varje gud ger en särskild bonus". Romersk religion funkade inte riktigt så, utan gudarna hade en mängd olika titlar varmedelst de åkallades vid olika tillfällen (en av de mest kända för sin underlighet är väl Venus Cloacina, Venus i hennes roll som de romerska kloakernas beskyddare, som rent utav hade ett eget tempel). Varianten med ett klart avgränsat panteon där man väljer en gud får det att kännas mer D&D än Rom. Därtill innebär tidsramarna att det långt ifrån enbart bör vara romerska gudar som är aktuella, utan många ägnar sig antagligen åt mysteriekulter och diverse synkretiska hopkok hämtade från allehanda hörn av imperiet.

Jag är helt med på att det inte var så religionen fungerade, men frågan är om det går att acceptera en sådan "spelighet" för att det blir lättare för spelarna att förstå det? Det ska inte krävas några högskolepoäng i antikens religionspraktik för att spela, hoppas jag.

För romersk trolldom kan jag rekommendera Sagor och svartkonst under antiken av Camilla Asplund Ingemark och Dominic Ingemark. Där skildras den mer vardagliga trolldomen, bortkopplad från mytologin. Överlag är det en viktig läxa för rollspelare: det är ofta stor skillnad mellan mytologin och religiös praxis i historiska samhällen.

Tack för tipset. Den ska jag leta reda på.

 

[Mogger]

Menade inte Cthulu per se utan mer gudar och monster utan motsvarighet IRL. Men nu när jag förstår ditt upplägg bättre tycker jag absolut att du ska hålla dig till en hyfsat kontemporär panteon, med lite exotiska inslag.

Men som Faraonen tror jag mer på en dynamisk och mångbottnad syn på gudarna. Men det beror också på mål och syfte med.spelet.