Nej, ni har fel bägge två!
Det handlar varken om att ta bort utmaningen eller att lägga utmaningen på ett annat ställe än tärningsslaget. Det jag säger är att det är mycket mer engagerande att se Professor Maren kämpa med att framställa en ny medicin ifall det är för att rädda sin döende bror. Det är mycket starkare att se soldaten Jim gå ut i krig om han gör det mot sin mors vilja. Det är mycket mer roligt att se Jenny slå sönder en vas om vi vet att det är vasen hon fått av sin vän Adrian som är jättestolt över sin gåva.
Helt enkelt, människor är sociala varelser, och människor kan vi relatera till. Så fort du introducerar en spelledarperson så kommer rollpersonerna och spelarna ta ställning till vad de tycker om henom, det kommer väckas åsikter inför personen, för det är så vi människor fungerar. Vad känner du kärlek till? Hat? Andra människor.
Rollpersonerna får betalt för att att rigga en pistolduell mellan två anonyma ungtuppar... Okej, so what?
Däremot, om den de ska rigga duellen mot är deras gamle skyttelärare, hatad för sin pennalism men även respekterad för den disciplin han lärde rollpersonerna som fick dem att bemästra pistoler, allihopa... Då kommer det rollpersonerna gör betyda något för dem. Man har genast en uppfattning om ifall det är en bra eller dålig sak att göra, eftersom man har antingen tycker illa eller bra om sin gamle lärare... Och denna relation kan förändras i spel också.
Och DÄRFÖR så kan man alltid använda relationer till andra människor som insats ("Vad kommer hon tycka om jag gör så här? Är det värt att svika honom för det här?") istället för rollpersonernas liv, och det är förstås anledningen till att jag tog upp det här i tråden.
Faktum är att man alltid borde relatera äventyret till andra personer. Titta på de filmer jag tog upp, och tänk er att rollerna gör saker för sin egen skull, och att deras handlingar inte skulle motiveras av eller påverka relationerna till de andra rollerna. De skulle ju bli dötrista filmer.
Åh, och om någon trodde det: Det här resonemanget med Relationer är inte detsamma som resonemanget om Mening jag tar upp i mitt andra inlägg, det är två olika saker och jag ska skriva om den andra nu.
...nu när jag har en blogg så behöver jag inte bry mig om att vara tydlig på forum. Jag kan alltid använda det som ett förarbete för att posta något genomarbetat på bloggen sen. Ma ha ha ha ha!
Det handlar varken om att ta bort utmaningen eller att lägga utmaningen på ett annat ställe än tärningsslaget. Det jag säger är att det är mycket mer engagerande att se Professor Maren kämpa med att framställa en ny medicin ifall det är för att rädda sin döende bror. Det är mycket starkare att se soldaten Jim gå ut i krig om han gör det mot sin mors vilja. Det är mycket mer roligt att se Jenny slå sönder en vas om vi vet att det är vasen hon fått av sin vän Adrian som är jättestolt över sin gåva.
Helt enkelt, människor är sociala varelser, och människor kan vi relatera till. Så fort du introducerar en spelledarperson så kommer rollpersonerna och spelarna ta ställning till vad de tycker om henom, det kommer väckas åsikter inför personen, för det är så vi människor fungerar. Vad känner du kärlek till? Hat? Andra människor.
Rollpersonerna får betalt för att att rigga en pistolduell mellan två anonyma ungtuppar... Okej, so what?
Däremot, om den de ska rigga duellen mot är deras gamle skyttelärare, hatad för sin pennalism men även respekterad för den disciplin han lärde rollpersonerna som fick dem att bemästra pistoler, allihopa... Då kommer det rollpersonerna gör betyda något för dem. Man har genast en uppfattning om ifall det är en bra eller dålig sak att göra, eftersom man har antingen tycker illa eller bra om sin gamle lärare... Och denna relation kan förändras i spel också.
Och DÄRFÖR så kan man alltid använda relationer till andra människor som insats ("Vad kommer hon tycka om jag gör så här? Är det värt att svika honom för det här?") istället för rollpersonernas liv, och det är förstås anledningen till att jag tog upp det här i tråden.
Faktum är att man alltid borde relatera äventyret till andra personer. Titta på de filmer jag tog upp, och tänk er att rollerna gör saker för sin egen skull, och att deras handlingar inte skulle motiveras av eller påverka relationerna till de andra rollerna. De skulle ju bli dötrista filmer.
Åh, och om någon trodde det: Det här resonemanget med Relationer är inte detsamma som resonemanget om Mening jag tar upp i mitt andra inlägg, det är två olika saker och jag ska skriva om den andra nu.
...nu när jag har en blogg så behöver jag inte bry mig om att vara tydlig på forum. Jag kan alltid använda det som ett förarbete för att posta något genomarbetat på bloggen sen. Ma ha ha ha ha!