Nekromanti Onda äventyrare

[Mundo]

Ja, knappast min kopp te heller. Det och "jag är monstruöst abnorm/fanatiskt övertygad om min sak" är ju de tråkigaste typerna av elakheter att spela ut, eftersom de inte medger någon större reflektion från rollpersonens sida (jag tycker samma sak om oreflekterat goda rollpersoner också, däremot gillar jag plågat plikttrogna dito).

This is why Beatrix is the coolest villain of all the final fantasy games

 

[God45]

Ja, knappast min kopp te heller. Det och "jag är monstruöst abnorm/fanatiskt övertygad om min sak" är ju de tråkigaste typerna av elakheter att spela ut, eftersom de inte medger någon större reflektion från rollpersonens sida (jag tycker samma sak om oreflekterat goda rollpersoner också, däremot gillar jag plågat plikttrogna dito).

Jag tänker nog gå in och försvara de övertygade karaktärerna, både de onda och de goda (kanske till och med de lawful neutrala)

Om hela gruppen består av karaktärer med komplexa inställningar till moral som våndas över sina beslut så blir ingenting gjort. Det blir en massa sittande runt och prata om sina känslor och navelskådande. Detta ledder ofta till bra (kanske till och med det bästa) rollspelande men efter en viss punkt är det tillräckligt liksom. Då behöver man någon som säger "Jag gör X nu. Ni är välkommna att följa med eller inte." eller som till och med drar med sig de komplexa karaktärerna. Det handlar inte ens om att komma vidare i handlingen eller komma till fighterna. Det handlar om att se till att någonting händer, att det blir någon action!

Nu ska jag ta två exemepl på en gång Spiderman och Buffy. "Håll käften om dina satans problem och gå ut och gör någonting! Jag bryr mig inte ens om vad! Det här är för mycket karaktärs utveckling! Slåss med en superskurk eller något! Bli ond om du vill, vi bryr oss inte längre. Bara gör något!"

Det här är också anledningen till att Cyclops är en bättre karaktär än Wolverine. Wolverine gör ingenting utan minst en flashback och en monolog, inre eller inte, om våld och hur det påverkar honom. Cyclops bara ger sig ut och gör saker. Han sätter på sitt visir och ger sig ut och slåss med Magneto... Eller ligger med telepater, whatever. När vi ser en av Scotts inre monologer så är det 90% av gångerna att han slåss mot någonting i sitt huvud, det är inte bara han själv sittandes i regnet och gnällandes.

I rollspel är det här ännu viktigare eftersom karaktärerna antingen kan vara drivande och motiverade eller lägga allt jobbet på gm:en. Så inget tvekande, gå ut och slåss mot Magneto!

Plus, jag ser väldigt sällan någon spela en karaktär som faktiskt gillar sitt jobb. Förutom den fulla dvärgen som gillar att hugga ner orker. Annars är alla sammanbitna och allvarliga. Är det så fel med en karaktär som gillar att äventyra och slåss och tjäna sin goda/onda gud. Det verkar ibland som den enda karaktären som har roligt är skurken som skrattar medan han jobbar

 

[Svarte Faraonen]

Du skapar en falsk dikotomi. Jag har aldrig haft problem att få komplexa och reflekterande rollpersoner att gå ut och ta tag i vad som behöver göras.

 

[God45]

Du skapar en falsk dikotomi. Jag har aldrig haft problem att få komplexa och reflekterande rollpersoner att gå ut och ta tag i vad som behöver göras.

Jag har ett exemepl från bokenserien Eisenhorn som jag tänker på när det kommer till sådant här. Där är en bit i en av böckerna där Eisenhorn kastar en annan karaktär ner i en fabriks skorsten och dödar den här andra karaktären. Den här andra karaktären har blivit etablerad, har en personlighet och vi som läsare vet vem karaktären är och vad han har för relation till Eisenhorn. Beskrivningen av det här tar ungefär en halv sida och avslutas med två rader där Eisenhorn tycker att det sög att han var tvungen att göra det men att han var tvungen att göra det.

Det nämns aldrig igen.

Detta var fantastiskt. Inga inre monologer, inga flashback och inga egentliga ändringar hos vem Eisenhorn är. Bara action, resultat och så vidare till nästa grej. Jag hade inte märkt hur mycket jag saknade det tills jag såg det hända i den boken.

Eisenhorn är en komplex karaktär, men hans motivationer är inte komplexa. Han är en trogen tjänare till imperiet som är bered att göra vad som krävs för att få resultat. Det förändras aldrig och han ifrågasätter aldrig egentligen sin motivation. Han tvivlar om andra saker och han har komplicerade relationer till sina kollegor och fiender, men hans motivation är klar. Precis som motivationen är klar för karaktärer som Bond, Superman eller Percival.

Edit: Min poäng är att jag inte vill att alla ska reflektera över allt hela tiden. Låt oss bara döda orkerna och sluta tänka på de moraliska implikationerna och the violence inherited in the system

 

[Dharkos]

Jag vet inte riktigt. Jag har pratat med honom om det och han verkar inte vara riktigt säker själv heller, men han föredrar de lite mer hjältemodiga rollerna.

 

[God45]

Jag vet inte riktigt. Jag har pratat med honom om det och han verkar inte vara riktigt säker själv heller, men han föredrar de lite mer hjältemodiga rollerna.

Vill man spela hjälten så är det klart man ska spela hjälten så det låter som en bra anledning

Btw, jag älskar din profilbild Är det Asmodeus eller Mephistopheles? Jag tror jag känner igen bilden från en gammal D&D bok men jag minns inte vilken.

 

[Recca]

Ja, knappast min kopp te heller. Det och "jag är monstruöst abnorm/fanatiskt övertygad om min sak" är ju de tråkigaste typerna av elakheter att spela ut, eftersom de inte medger någon större reflektion från rollpersonens sida (jag tycker samma sak om oreflekterat goda rollpersoner också, däremot gillar jag plågat plikttrogna dito).

Jag tänker nog gå in och försvara de övertygade karaktärerna, både de onda och de goda (kanske till och med de lawful neutrala)

Jag ser det som ett problem att dina referensramar består av DnD och X-men. Det känns som att det blir svårt att komma fram till någon common ground.

Om hela gruppen består av karaktärer med komplexa inställningar till moral som våndas över sina beslut så blir ingenting gjort. Det blir en massa sittande runt och prata om sina känslor och navelskådande.

Du har skrivit svaret redan: navelskådande och känsloprat och ingenting blir gjort = inte roligt. Du tecknar således upp din version av roligt mot din uppfattning av tråkigt och tillskriver mig denna. Ska vi ha en seriös diskussion så är det här INTE hur man går tillväga.

Detta ledder ofta till bra (kanske till och med det bästa) rollspelande men efter en viss punkt är det tillräckligt liksom.

Tack så mycket. Men jag tror att du har fel bild av hur jag rollspelar/spelleder.

Då behöver man någon som säger "Jag gör X nu. Ni är välkommna att följa med eller inte." eller som till och med drar med sig de komplexa karaktärerna.

Måste man ha det? Kan inte spelledaren bara klippa scenen och spola fram lite och sedan hitta på en ny scen?

Det handlar inte ens om att komma vidare i handlingen eller komma till fighterna. Det handlar om att se till att någonting händer, att det blir någon action!

Jag har en spelare som måste ha något att göra hela tiden. När andra spelar och hans karaktär inte är där har han jättesvårt att inte avbryta med nåt irrelevant. Han brukar sitta och spela spel på mobilen ibland. Jag måste plocka undan saker från bordet som han kan få tag i och pilla sönder eller liknande. Jag har en fantasy-dolk som jag fick av en kompis under medeltidsveckan i Visby. Den har han svingat runt och nästan träffat folk med vid tillfällen. Nu står den långt bort från hans sittplats.

Min poäng är att vissa vill ha action precis hela tiden. De får inte alltid som de vill.

Xmen

Ärligt talat läste jag stycket med en grimas efter första raden där Cyclops beskrevs som något annat än "lika stel som en pappfigur". I min uppfattning är Cyclops' enda behållning är att han är en karikatyr av torrhet. Han är rolig som den där fjantiga torrbollen vid sidan av övriga. Sure, han passar in väldigt väl som motvikt just eftersom han är höjden av platthet. Men ensam vore han ju den minst intressanta av alla x-men.

Plus, jag ser väldigt sällan någon spela en karaktär som faktiskt gillar sitt jobb. Förutom den fulla dvärgen som gillar att hugga ner orker. Annars är alla sammanbitna och allvarliga. Är det så fel med en karaktär som gillar att äventyra och slåss och tjäna sin goda/onda gud. Det verkar ibland som den enda karaktären som har roligt är skurken som skrattar medan han jobbar

Du har andra referensramar än vad jag har. Jag gillar mörk realism, känslor och moraliskt förfall. Men när ondska och godhet är fördefinierat enligt en strikt mall så gäspar jag.

 

[w176]

Hej, Rollspel.nu.

Jag är en tjej på 27 år, och jag gillar att spela antagonister som är moraliskt förkastliga. Är jag normal?

/Anonym tjej från Luleå

Hej anonym tjej.

Även om de flesta föredrar att spela protagonister och/eller personer som man kan se upp till moraliskt är det helt normalt att gilla att spela andra saker.

Däremot behöver man spela på ett annat sätt för att få saker att funka. Du vill ju fortfarande spelare för att skapa en givande scener och en givande senare, och meningsfulla scener för alla andra spelare.

Och det innebär att du får tänka på HUR du använder din rollperson och hur du passar in i sammanhanget på ett givande sätt.

 

[Svarte Faraonen]

Jag ger då ett litet motexempel från när jag spelade Monsterhearts på GothCon:

Min rollperson, Sharona, var en ghoul, vilket innebär att hon var en odöd tonårstjej som levde på folks rädsla. Hennes bästa sätt att få sin fix var att skrämma upp folk -- stora grejer som att trycka upp folk mot väggar och hota dem till livet, eller små grejer som att säga åt dem att, jovisst, den där inlämningsuppgiften skulle visst det vara klar idag. I regel eskalerade hon situationer alldeles för snabbt: hot och förolämpningar när det hade räckt att säga till någon, våld när det inte var påkallat. Likafullt verkade hon inte hysa någon djupare illvilja, och gjorde ett flertal klumpiga försök att connecta med andra rollpersoner. I slutändan saktade hon ned en demonåkallan, mer av en slump än något annat.

Anyway, min poäng är att Sharona absolut inte var någon trevlig person, men samtidigt varken var helt monstruös, egoistisk eller fanatisk. Hon gjorde sitt bästa för att hänga fast vid den mänsklighet hon hade kvar, men var samtidigt oproportionerligt elak i sin interaktion med andra, oavsett om det var påkallat eller inte. Men det viktiga här är att hon alltid gjorde något. Du verkar utgå från att moralisk tvetydighet och tvivel leder till introspektiv handlingsförlamning, och det är verkligen inte min erfarenhet. Det gör inte att folk agerar mindre kraftfullt, bara att det är mer osäkert exakt vad de planerar att göra.

 

[God45]

Antagligen bara jag som sett typen den typen av karaktär för ofta.

EDIT: Alltså typen vars moraliska komplexiteter gjorde att de inte gjorde något och ibland aktivt undvek att göra saker. Sammanföll ofta med: "Men det hade inte min karaktär gjort."

 

[Svarte Faraonen]

Antagligen bara jag som sett typen den typen av karaktär för ofta.

EDIT: Alltså typen vars moraliska kompeliteter gjorde att de inte gjorde något och ibland aktivt undvek att göra saker. Sammanföll ofta med: "Men det hade inte min karaktär gjort."

Vad tråkiga spelare. Gör saker först, ha ångest sedan, efter att du försäkrat dig om att shit will go down.

 

[Bornmo]

Jag gillar mörk realism, känslor och moraliskt förfall.

Detta!

Jag spelleder gärna mörka deckare, med ockulta inslag. Kult, Witchcraft, Noir och WoD. Utan det du listade där, Recca, skulle mina kampanjer vara usla.

 

[God45]

Antagligen bara jag som sett typen den typen av karaktär för ofta.

EDIT: Alltså typen vars moraliska kompeliteter gjorde att de inte gjorde något och ibland aktivt undvek att göra saker. Sammanföll ofta med: "Men det hade inte min karaktär gjort."

Vad tråkiga spelare. Gör saker först, ha ångest sedan, efter att du försäkrat dig om att shit will go down.

Det är vad jag försökte pusha på dem. Det är inget prolem när det är en av karaktärerna men när hela gruppen är sådan blir det problem. Så långa diskutioner om självmotiverade karaktärer och att aldrig någonsin under några omständigheter göra "ensam vargar" blev standard innan karaktärsskapande.

 

[Svarte Faraonen]

Det är vad jag försökte pusha på dem. Det är inget prolem när det är en av karaktärerna men när hela gruppen är sådan blir det problem. Så långa diskutioner om självmotiverade karaktärer och att aldrig någonsin under några omständigheter göra "ensam vargar" blev standard innan karaktärsskapande.

Jag har aldrig tyckt att enkla moraliska åskådningar är nödvändigt för den sortens spel, bara. Ta spelarna i örat.

 

[denstore]

Ondska eller godhet beror väl ofta på kontexten. För det mesta är inte "onda" medvetna om att de är onda under tiden de handlar på det sätt som senare beskrivs som "ont". Om orkerna hade varit historiebeskrivarna, hade de fortfarande varit de onda, och alverna de goda? Knappast.
TIE-fighterpiloterna stod nog inte på rekryteringskontoret och tänkte "låt oss slå ett slag för ondskan".
NKVD eller SS-officerare såg sig nog inte som ondskans företrädare, även om de var det i många fall. Båda grupperna hade sina rötter i en kontext med liknande uppfattning om vad som ansågs vara rätt eller fel. Problemet var bara att man tutade i dem att deras offer var onda....
Good vs Evil i spel handlar ju kanske mer om att följa gängse norm och etik eller inte. Dock så tror jag personligen att få mentalt friska människor faktiskt agerar "ont" utifrån någon övertygelse att ont är bra. Likadant tror jag inte att personer som är "normala" finner det fungerande att jobba i grupp med "onormalt" beteende. Små avvikelser kan nog fixa sig, men knappast att kompanjonen steker småbarn vid lägerelden, och du själv har dedicerat ditt liv att skydda värnlösa och oskyldiga medmänniskor....

 

[Mukwa]

Antagligen bara jag som sett typen den typen av karaktär för ofta.

EDIT: Alltså typen vars moraliska kompeliteter gjorde att de inte gjorde något och ibland aktivt undvek att göra saker. Sammanföll ofta med: "Men det hade inte min karaktär gjort."

Vad tråkiga spelare. Gör saker först, ha ångest sedan, efter att du försäkrat dig om att shit will go down.

Det är vad jag försökte pusha på dem. Det är inget prolem när det är en av karaktärerna men när hela gruppen är sådan blir det problem. Så långa diskutioner om självmotiverade karaktärer och att aldrig någonsin under några omständigheter göra "ensam vargar" blev standard innan karaktärsskapande.

Att ni inte får ihop gruppen kan undvikas genom att prata med varandra innan. Ofta när jag spelar är det just konflikter som står i centrum, och då är per automatik intressemotsättningar mellan spelarna. Det funkar kalasbra så länge man låter spelarna få vara aktiva fast deras karaktärer inte är det. De kan få ta över SLPs om det finns sådana, de kan få beskriva miljön runtomkring, introducera nya konflikter/hinder/problem. Om det här inte är typen av spel du vill ha så föreslår jag att inleda äventyret med den här frågan till dina spelare: "Varför är ni vänner?" När alla spelarna har svarat på den här frågan kan ni också använda informationen till att fixa coola intriger. "Varför är ni vänner" har medfört att du som SL redan har bestämt att de är vänner, och spelarna får helt enkelt anpassa sina storys efter det. När ni har diskuterat vad som gjort karaktärerna till vänner finns massor att spela på, och dessutom kan det ge dig som SL verktyg att hålla samman gruppen på också.

Jag gillar att spela riktiga hotshots med maktbegär. Finns det en maktstruktur vill min karaktär förmodligen sitta överst. Lyckas hen? Nope, för de har också en tendens att alltid dö. Spelar jag endimensionella maktmissbrukande ärkeskurkar? Ja, eller nja. Makten som drivkraft är bara gott nog om det finns ett svar på varför karaktären vill ha makten. Är det en traditionalist som inte kan tänka sig att offra sin familjs status, en gammal vampyr som vill ha lugn och ro och därför styr jaktmarkerna med järnhand, en tölp som vill bevisa sin makt för att få respekt av sin hatiske far eller för att få fria till företagsledarens son... Jag spelar helst korta oneshots och då hinner man inte fördjupa sig så ordentligt, och då gör det heller inte så jättemycket om det blir endimensionellt emellanåt. Jag kan vara den klassiska antagonisten för en kväll. Det tycker jag bara är kul.

För mig är det viktigare att avgöra vad för slags spel det rör sig om innan jag väljer vad för slags karaktär och hur "god/ond" den ska vara. Är det önskvärt med en antagonist bland spelarna? Om inte så hittar jag en annan roll. Om ja så beror det på humör

 

[Mukwa]

Tillägg: I de här intrigspelen finns det alltså inget uppdrag som karaktärerna är tänkta att lösa tillsammans, utan det handlar om relationerna mellan karaktärerna. Om vi ska klara ett uppdrag tillsammans behövs "Varför är ni vänner". Andra beskriver den här delen som "kroken" tror jag. Vad gör karaktärerna här och varför är de intresserade av äventyret. Finns det ingen krok finns det också en risk för att vissa karaktärer kommer vara ointresserade om de ska "spelas korrekt". Det här kan alltså undvikas, och jag tror att det kan undvikas utan att behöva begränsa spelarnas val av personlighet och moraliska kodex.

 

[God45]

Tillägg: I de här intrigspelen finns det alltså inget uppdrag som karaktärerna är tänkta att lösa tillsammans, utan det handlar om relationerna mellan karaktärerna. Om vi ska klara ett uppdrag tillsammans behövs "Varför är ni vänner". Andra beskriver den här delen som "kroken" tror jag. Vad gör karaktärerna här och varför är de intresserade av äventyret. Finns det ingen krok finns det också en risk för att vissa karaktärer kommer vara ointresserade om de ska "spelas korrekt". Det här kan alltså undvikas, och jag tror att det kan undvikas utan att behöva begränsa spelarnas val av personlighet och moraliska kodex.

De politiska intrigspelen är sin egen best, där har jag för det mesta knappt utomstående motståndare utan strider och konflikter är mellan spelarna. Vilket är hur kul osm helst Men då vet alla att vi ska spela ett politiskt spel och anpassar sig efter det.

 

[Eksem]

Jag tycker inte nödvändigtvis rollpersoner eller huvudpersoner i berättelser behöver vara komplexa (då vore det ju ingen höjdare att läsa Lovecraft). Det jag inte går igång på är att rollpersonen har en moralkod som sedan används av spelaren för att slippa reflektera över vad rollpersonen gör.

Det som gör det intressant med saker som att kidknappa prinsessor eller mörda orcherbarn eller skära hälsenor av henchmen så att de odöda äter dem istället är hur de gärningarna står i kontrast med spelarens/samtidens/whatever moralkod. Där kan det uppstå såväl drama som äckel som humor (mycket av det jag tycker är roligt med t.ex. Pratchett eller för den delen Judge Dredd är de väldigt främmande moralkodexen). Allra helst är jag ute efter äckel och humor i kombination eftersom jag tycker den känslan är rätt ljuvlig.

Att använda rollpersonens världsbild som en cop out för att slippa fundera över vad det är man ägnar sig åt känns lite som ett slöseri (men jag vill påpeka att det inte är något alls fel med det).

 

[God45]

Man bör verkligen inte köra vampire som ett resultat av Cain-myten. Alltså, den är ju jäkligt bra och spännande men i spel kan man ju inte köra den som lag. Det man som SL BÖR göra, är ju att presentera alternativ, lika spännande som originalet. Så fort man presenterar Cain-historien som det enda alternativet och sedan kör den som lagen så begränsar man spelet. Speciellt om man dessutom låter den stå som nån sorts måttstock över ondska/godhet (två jävligt kassa begrepp, generellt).

Jag håller inte med om det här. Cain myten är så väldigt intressant eftersom den skapar en gammeltestamental känsla ända upp till de moderna nätterna. Du är ond och fördömd, det finns ingen återvändo. Gud har straffat dig för dina synder och oavsett vad du gör är du ett monster och du kommer brinna för alltid när du dött. Frågorna kommer från det, om du redan är fördömd varför inte förtjäna det? Eller söker du nåd och förlåtelse? Eller försöker du ignorera din egen fördömelse genom avgudadyrkan eller materialism?

Frågan kom upp i tråden om vampyrer inte bara är rovdjur och därför inte omoraliska mer än en människa som äter en ko. Och svaret är att det inte går att jämföra. Detta eftersom Gud finns och genesis är bokstavligt sann vilket betyder att människan har en stjäl coh är menade att äta djur medan djur är till för att ätas och är själ lösa ting.