God45 said:
Eksem said:
Ja här blir diskussionen lite kladdig, tycker jag. VEM är det som ska ha lite tro? Spelaren eller rollpersonen? Och tvivlande inte även guds son på gud av och till?
Jag har officielt inte koll på vad vi pratar om längre.
Ska vi släppa det här sidospåret?
Diskussionen uppstod kring Vampire för att jag ansåg att ondska och godhet inte riktigt hör till Vampire-genren. Jag tänker att det är mycket moral och det finns en massa karaktärer som enligt en kristen definition är onda, eller åtminstone "födda onda". Men personligen finner jag den definitionen tråkig om man inte hela tiden problematiserar den. Jag gillar att vampyrer måste förhålla sig till mänsklig moral. Och mänsklig moral har anor till kristendomen (åtminstone om man ser till Väst). Alla roads (moraliska åsiktsparadigm) har ju en relation till vår samtid och vår historia. Att föra in begreppen ondska/godhet i de här roadsen är dock att smalna av de ramar inom vilka vi spelar rollspelet. Definitiv ondska/godhet är ganska poänglös att ha med i spel som något som spelarna/rollpersonerna ska förhålla sig till, däremot är ju tro roligt att ha med som något man kan förhålla sig till. Ondska/godhet är helt enkelt odefinierade, alternativt ytterligheter, absoluteter som är svåra att skildra i faktiskt spel.
För att återgå till topic så har jag svårt för världar där ondska/godhet är definierat. Och DnD-paradoxen kikar fram här. Det finns massor av gudar med mycket makt och det som är gott för en gud kan vara lawful evil enligt någon sorts märklig förutbestämd lag. Det skulle ju vara helt okay om det bara existerade som ett verktyg för att ge dig tips till hur du rollspelar din karaktär, men när det är inskrivet i systemet med spells som påverkar alignments etc så blir det konstigt, tycker jag.
Ännu mer back to topic så skulle jag säga att jag älskar att spela karaktärer som är djupa nog att resonera kring sina handlingar, väga alternativa sätt att agera på och som inte samvetslöst begår mordiska handlingar i syfte att vara onda.
I coriolis spelade jag en tekniker som gjorde allt för gruppen och det egna välbefinnandet. Han var nationalist och patriot men samtidigt en idealist som ansåg också att vetenskapens fortlevnad och utveckling tjänade ett högre syfte. Nästan troende alltså, men till vetenskapen. Han var klentrogen när det gällde magi och sånt, skapade sin egen lag, hade inga problem att utföra farliga tester i vetenskapens namn på oskyldiga människor. Samtidigt var han tvungen att lägga band på sig eftersom övriga rollpersoner var hjältemodiga som få. Han tvingades väldigt ofta att göra som övriga bestämde eftersom de var i majoritet, varpå han i skymundan utförde sina ljusskygga planer.
Vi kom aldrig så långt i kampanjen att jag fick backstabba gruppen men jag hade planerat det tillsammans med SL. Vi skulle förvandlat min RP till en SLP i samband med det och jag skulle göra en ny RP, men sen flyttade vår SL (min bror) till Göteborg och då slutade vi spela.
Enligt DnD skulle min rp nog komma närmast neutral evil, men samtidigt menar jag nog att min RP hade väldigt många nobla och ädla drag och då känns det som ett alltför smalt definiterat område att bara välja en alignment.
Sedan är det ett dåligt exempel för min RP var den enda "onda" karaktären i den gruppen. Men det funkade jättebra med gruppen. Särskilt att jag var tvungen att lägga band på mig hela tiden och försöka via logiska resonemang övertala gruppen att göra "onda" grejer.