Nekromanti Onda ondingars onda klubb

[walium]

Det var pokerafton i klubben för onda ondingar. Runt det rökigaste bordet i den skummaste hörnan hade en märklig samling gestalter placerat sig med spelkort i hand. Det var Phlhlhlhlklutth, som såg ut som en grisbil som krockat med en jättebläckfisk och tillhörde en uråldrig ras som styrt jorden under forntiden. Bredvid honom satt Vlad den ångestfulle och stirrade ned i sitt glas med en suck. Han var sjuklig mager, väldigt blek och klädd helt i svart. Den som pratade mest av de församlade var Mr. Black, en välkammad företagsmogul i en skräddarsydd italiensk kostym ifrån en Mörk framtid™. Han försökte sälja sina tjänster till den konservative gamle ärkemagikern Rastibast den Bindgalne som misstänksamt drog sig i skägget.

- 2000 automatvapen och en mördarrobot skulle väl sätta lite färg på din håla, Rasti? Får jag kalla dig Rasti? Du vet rostiga kroksablar och orcher är så ute. En cyborg eller två så kan du förtidspensionera ett par goblinslegioner. Vad sägs om vår nya patenterade tortyrkammare, Rasti? 2 miljoner $, som hittat.
- Nja, det låter farligt. En massa metallgrunkor och teknik. Orcherna är pålitliga och billiga i drift. Tortyrkammaren ärvde jag ifrån min far och den fungerar alldeles utmärkt än idag. Det görs inte tortyrredskap av samma kvalité längre.
- Men tänk risken för arbetsskador, Rasti! Bara se på dig, du är ju alldeles böjd och krokig. Som av en ren händelse så har jag kommit över ett parti massagekuddar när jag avrättade en hederlig småföretager i förrgår. Fina grejor, Rasti.
- Suck! Vad är tortyr och arbetsskador, jämfört med smärtan i min svarta själ? Kan du återge mig min förlorade mänsklighet Mr. Black? Kan du det? Oh, ve!

Vlad sjönk ihop i en snyftande hög.

- Du Vladiboy, vad sägs om lite partydroger och en latexmask? Går alltid hem hos brudarna?
- Yxjkll ghjj weetttt? U&jjk?
- Sorry Phlhlhlhlklutth, jag har inga masker i din storlek. Men om du väntar till måndag så kan jag nog fixa det.

Ytterdörren gled upp på sina ooljade och högljutt gnisslande gångjärn. In kom Lord Astma, den siste deltagaren i kvällens pokerparti. Kvällen till ära hade han tagit på sig sin lilarutiga festrustning.

- Tjena grabbar. Jobbig dag idag *väs*. Några töntar försökte *väs* spränga mitt hem i luften och sedan hade vi det sedvanliga tjafset med mina *väs* barn. Ingen vill ta över *väs* familjeföretaget. Det är sorgligt.

Mr. Black vände sig förtroligt mot honom.

- Astma, gamle gosse. Det borde väl snart vara dags för pension? Du vet, jag kan kanske lägga ett bud på företaget. Lite pengar till pensionskontot. Vad säger du?
- Nu tycker jag vi spelar kort. Allt prat om pengar, konton och dylika nymodigheter gör mig trött i huvudet. Kan någon ge Vlad lite luktsalt?

Rastibast började dela ut korten.

Phlhlhlhlklutth flinade med en av sina 345 munnar. Han var säker på att vinna eftersom han spelade med regler ifrån en annan dimension.
Rastibast flinade också. Han var säkert på att vinna eftersom han hade lagt en pokerbesvärjelse över de andra.
Vlad snyftade lite bakom sina kort. Han var säker på att vinna eftersom hela livet var ett ont spel och han ändå hade överlevt i 2000 år.
Lord Astma skrattade och väste så saliven yrde kring bordet. Han var säker på att vinna eftersom han kunde läsa de andras tankar.
Mr. Black rättade till sin sidenslips, tillverkade för hand av 300 muterade pakistanska barnarbetare. Han var säker på att vinna eftersom han ägde företaget som tillverkade korten. Dessutom var han utrustade med en superdator, tillverkad av pestsmittade kinesiska tonåringar, dold under sin ena fingernagel.


Nå grabbar och tjejer, vilken typ av ondingar föredrar ni? Ska de vara ensamma eller ha en massa hantlangare?

 

[Ackerfors]

Nå grabbar och tjejer, vilken typ av ondingar föredrar ni? Ska de vara ensamma eller ha en massa hantlangare?

Helst inte alls...

Nejdå, jag gillar ondingar, men jag gillar inte några speciella ondingar. Jag tyckar snarare att variationen av ondingar är trevligare än om alla ondingar är lömska smilfinkar eller starka snubbar utan mintpastiller.

Fast om jag måste ha en favorit så är det backstabbers som gör mig gladast. SLPn som följer med hela äventyret och förstör lite diskret och sen. PAFF! Rollpersonerna sitter i fällan som SLPn ledde in dem i... Så spelar ni med mig kanske jag är skurken... [insert evil laugh]

 

[Man Mountainman]

Skurkar ska vara mäktiga förstås. Inte sådär klysch-mäktiga så att de bor i ett högt torn omgivna av sina orcher och skickar ut en armé som plågar traktens bönder lite mellan varven. Nej, de ska vara mäktiga i rollpersonernas egen stad. De ska vara mäktiga på ett sådant sätt att de kan utöva direkt makt över rollpersonernas affärer, att de är överlägsna rollpersonerna ur samhällets synvinkel, att samhället försvarar dem och inte rollpersonerna i konflikten. Släng sedan på en osympatisk ådra, ett sadistiskt sinne, och du har en *riktig* skurk.

Jag föredrar dock motståndare som *inte* är skurkar i den klassiska bemärkelsen, utan som helt enkelt vill andra saker än rollpersonerna och vars agenda därför krockar med rollpersonernas. Sålunda är rollpersonerna motiverade att bekämpa motståndaren, utan att motståndaren behöver vara klysch-ond. Såsom en gorilla med tophat och väst.

Lysande inlägg, för övrigt. Jag skulle väldigt gärna veta vem som vann.

 

[walium]

Lömska förrädare

"Fast om jag måste ha en favorit så är det backstabbers som gör mig gladast. SLPn som följer med hela äventyret och förstör lite diskret och sen. PAFF! Rollpersonerna sitter i fällan som SLPn ledde in dem i... Så spelar ni med mig kanske jag är skurken... [insert evil laugh] "

Men är det verkligen möjligt att återanvända i någon större utsträckning? Jag menar rollspelare är av naturen misstänksamma mot främlingar. Har de väl blivit lurade en gång, även om det var i en annan kampanj och för flera år sedan, så går de sällan på samma nit igen. Även om deras rollpersoner kanske egentligen inte har några skäl till att vara misstänksamma.

 

[Johan K]

Jag föredrar nog den sortens onding som inte synns men har en hel bunt mer eller mindre onda hantlangare.. Som t. ex Sauron... Han är ju en sådan där onding som inte synns men många far illa av..

 

[Magnus L]

Jag diggar ondingar som tar sig tid att prata länge med RP och verkligen förnedra dem..det är skitkul att se hur gruppen tuggar fradga när man gestaltar ärkeondingar...skitkul

 

[Rising]

Ondingens förhållande till protagonisten viktigast

Jag tycker generellt sett att ondingen definieras genom hjälten som han/hon/det motarbetar.

Där finns det två sätt jag gillar: Antingen så är antagonisten överlägsen hjälten på just det som hjälten är mest trygg i, ungefär som Wolverine's förhållande gentemot Sabretooth. En överglänsande och överträffande onding.

Eller så är antagonisten något helt annat, en spegelbild av hjälten och när de drabbar samman så blir det i lika stor utsträckning en kamp mellan just de egenskaper som de företräder. Sedan kan man utbrista "Aha! Pennan är starkare än svärdet", osv. I min tafatta obildning så skulle jag vilja nämna Conan som exempel, för att jag tar för givet att han har bråkat med några onda magiker (och då har vi ju styrka mot magi i en klassisk kraftkamp), men jag vet inte vad jag talar om så jag borde ha använt ett annat exempel. Professorer som möter varulvar, kanske. Då möts ju mänsklig civilisation mot djuriska instinkter.

---

Nå, Sabretooth och varulvar är ju mer "monster" än "skurkar", så jag tror jag är inne på fel spår.

Okej, ondingar, de skall ha hantlangare, absolut. Många små fjantar och en läskig Oddjob-typ vid sin högra hand. Alltid. En bra skurk skall helst vara lite störd och ha ett starkt förhållande till hjälten. Jokern och Twoface är bra skurkar.

Förresten så tycker jag om skurkar som jag skulle vilja vara. Ingen vill vara en stor, ond, krallig fälthärre som bara rider runt och bränner ner saker för att han är så ond, utan jag vill vara de som har roligt. Jokern har kul. Till och med när han förlorar så har han kul. Sådana gillar jag.

Förresten skall ondingar gärna vara lite sexiga/syndiga. Jag gillar Diana från V jättemycket, och den keltiska superbarbaren Slaïne brukar bråka med en blåhudad demon som jag är väldigt förtjust i: Han är så härligt androgyn och tillika skamlöst depraverad. Extremt sexig lirare. Honom skulle jag vilja vara.

Förresten så gillar jag skurkarna som det är lite synd om också. Om man inte kan sympatisera med ondingen så kan jag inte riktigt relatera till honom. Och då finns han inte.

---

Och förresten, om det är en japansk RPG-skurk så skall han ha ett obegripligt skratt: "Kwe kwe kwe!"

/Rising
hade en gång en klasskamrat som såg ut som "en grisbil som krockat med en jättebläckfisk".

 

[Magnus L]

Backstabbers *Allt är guld som glimmar SPOILER*

Fast om jag måste ha en favorit så är det backstabbers som gör mig gladast. SLPn som följer med hela äventyret och förstör lite diskret och sen. PAFF! Rollpersonerna sitter i fällan som SLPn ledde in dem i... Så spelar ni med mig kanske jag är skurken... [insert evil laugh]

Det där funkar aldrig...et exempel, SLP:n Theobald Tor i Mikael Grüns trilogi Allt är guld som glimmar. Han är med hur länge som helst, gör bra ifrån sig o.s.v. Dock, en erfaren grupp fattar genast misstankar, och mycket riktigt...

Även om min grupp var goda spelare och inte visade detta utan spelade sina RP uteifrån vad de visst så blir det aldrig samma sak..

 

[Staffan]

Theobald Tor? ROTFLMAO! [NT]

NT = No Text (Ingen text)

 

[Magnus L]

ROTFLMAO!????? [NT]

NT = No Text (Ingen text)

 

[Ulfgeir]

Tja, vilken typ av ondingar som är att föredra, det beror ju lite på hur kampanjen är och vad det är för en onding.

Menar en typisk ond f(j)antasy-onding (funkar även i viss mån i SF) som vill förgöra världen, han har ju naturligtvis en arme av hantlangare som han skickar mot rollpersonerna. De skall ju verkligen vada genom dem tills det är dags för den stora uppgörelsen.

Är det en galen vetenskapsman så bör han vara ensam. Sedan finns ju vissa andra där han har ett fåtal hantlangare men det är han själv som är det stora farliga, exempelvis som Milady i de tre musketörerna.

Och antingen skall ondingen vara riktigt genuint genom-ond som sheriffen i Azim the wonder-moor in the land of infidels (Enda behållningen i Kevin Costners Robin Hood-film) eller så skall han/hon vara smart, charmig och faktiskt framstå som att ondskan är det enda rätta.

Inga halvmesyrer tack.

/Ulfgeir

 

[Ackerfors]

Re: Lömska förrädare

Nej, det går inte att återanvända, därav variationen jag var ute efter... Backstabbers är favoriten men det funkar bara en gång per spelgrupp och det måste göras riktigt vackert för att funka friktionsfritt. Men självklart ska man blanda ondingar och dela ut dem slumpvis...

 

[Ulfgeir]

Re: ROTFLMAO!????? [NT]

ROTFLMAO = Rolling On The Floor, Laughing My Ass Off.

Theobald Thor, mannen som snurrar och svänger sin ***, och har en medelstor ryggsäck till pung...

(Jo jag har hört visan (studentsång) ett par gånger för mycket. Tyvärr även på en Nobel-sittning)

/Ulfgeir

 

[Magnus L]

Haha..(OT)

Okej..

Det visste jag inte...jag hittade inte på namnet

 

[Insignia]

Ultimata skurkar

Tja, till att börja med så gillar jag Vlad

I övrigt så är det alltid kul med en obskyr bov som håller sig dold i det längsta, medan han skickar sina mer eller mindre märkliga hantlangare efter hjältarna. Ett delikat exempel är Gung Ho Guns från Trigun (kan man låta bli att älska en ond saxofonspelare vid namn Midvalley the Hornfreak?)

 

[Vitulv]

Galen och ömklig

Tja. Jag gillar skurkar som (precis som Rising påpekar) man kan tycka synd om. Någon som har råkat ut för något hemskt och hamnat på fel spår. Min favvo är nog skurken som förlorar någon han håller kär och blir galen, samtidigt som han skyller sin förlust på rollpersonerna.

Annars så gillar jag även Cthulhu-typen. Ibland är det så befriande med någon som bara är skitond utan någon speciell anledning.

/Vulf

 

[Eksem]

Insane in the mainframe eller Puppetmasters

Skurkar är allra bäst när de är helt fuckin jävla galna.

Antingen är de tokiga som fan, men är helt övertygade om att de agerar logiskt och bra och kanske t.o.m inte skurkigt alls (mot all förmodan är Todd McFarlanes tolkning av Hobgoblin i Spiderman #6-7 bland det bästa jag sett i den kategorin).

Eller också är de så skogstokiga att de inte vet vad fan de pysslar med, och ingen annan heller. De bara löper amok, saknar helt all logik i sitt agerande och det går aldrig att förutse deras nästa drag.

Vilket de har gemensamt med nästa kategori favvo-skurkar. Det går inte att förutse deras nästa drag, för att de är så sjujäklarns klyftiga. Till skillnad från de fullständigt mångalna skurkarna är dock allt agerande fullt klart och logiskt i efterhand.

Saken med de här klyftiga typerna är att de också kan ägna sig åt en annan sak som jag tycker att skurkar ska ägna sig åt. Förnedring. Inte taskiga skämt och oohhahahahajagärsåbraattjagkanavslöjaminplanochkommaundanajjfandetgickintenufickjagdäng utan verkligen förnedring. Som när Kraven begraver Spindelmannen levande. Det tyckte jag var skitäckligt och därmed skitbra. Okej, Kraven sköt sig i munnen, men han vann. Eller för att dra fler Marvel-paraleller, Typhoid Mary, som verkligen krossar Daredevil. Sånt är coolt. Jag gillar skurkar som vinner på sina egna sjuka små sätt.

Faktum är att jag just drog slutsatsen att jag är mer intresserad av skurkarnas agerande än deras personlighet (även om dessa två givetvis hör ihop). Det borde jag fundera lite på nån gång.

 

[Man Mountainman]

Re: Haha..(OT)

Krille var vänlig nog att framställa texten till den fina visan i ett inlägg.

 

[Krille]

Unhand the lady, you cur!

En skurk utan hantlangare är rätt handikappad, enligt min åsikt. Det har funkat rätt bra ett antal gånger. Skönast var i ett Cthulhu-äventyr, där den verkliga skurken var en helt normal amerikansk seriemördare. Rollpersonerna (polisutredare allihop) gick dock stenhårt på den normala Cthulhu-kulten och byggde upp fallet kring det. Till slut gjorde de ett tillslag mot kulten i äkta Waco-anda. Döm om deras förvåning när de dagarna efteråt fick höra om en copycat som kopierade sektens mord. Då insåg de att de slagit till mot oskyldiga personer...

Annars gillar jag skurkar med organisation. Amiral Ferton skulle inte vara amiral Ferton om han inte hade haft en kejserlig slagflotta att jaga rebeller med. Intelligenta skurkar med organisation är dock direkt livsfarliga att ha som motståndare, men de är rätt härliga om de är vältaliga och har makt bakom orden. Jag är rätt förtjust i vältaliga motståndare rent generellt - en stor buffel som bara kan grymta enstaviga ord är rätt trist - och jag är särskilt svag för melodramatiska artonhundratalsskurkar. Kanske därför som jag gillar Castle Falkenstein så mycket.

En trevlig form av motståndare är organisationen utan ansikte. Aluminum Bavariati, till exempel (alla likheter med en verklig osynlig konspiratorisk organisation är helt och hållet oavsiktliga. Fnord!), som helt saknar ledare. Organisationen bara finns, och det överallt. Nära besläktad med det är organisationen som är så jävelstor att den helt enkelt inte är personlig. KGB är ett jättebra exempel på en sådan. KGBs generaldirektör Andropov är helt enkelt totalt ointresserad av rollpersonerna som individer.

Skurkar som har personlig kontakt med rollpersonerna är trevliga. Det faktum att skurken var en av rollpersonernas moster gjorde fiendskapen så mycket trevligare. Kiyones moster, Sunara, var otäckt vänlig men ändå hänsynslös och livsfarlig. Det var väl någonstans mittemellan: Sunaras hantlangare var helt enkelt ett vapen mer eller mindre synonymt med hennes ljusvärja, så på sätt och vis var hon ensam.

En sak som jag saknade i Star Wars-kampanjen med lady Kalia var en bildad fiende, en sådan som när man blev fångad av skurken kunde ha långa konversationer om klassisk musik, teater och var man inhandlar sina kostymer, i det att man går som katten kring het gröt om att avslöja den Stora Hemligheten. Sådana skurkar är det alldeles för ont om. Det kan iofs bero på att spelledare oftast är unga spolingar som inte vet något som dylika ämnen...

 

[Wyldstorm]

"Nå grabbar och tjejer, vilken typ av ondingar föredrar ni? Ska de vara ensamma eller ha en massa hantlangare?"

Mina svar blir väl genomtänkta & vettigt antal.

Jag får lite liret av alla fullkomligt idiotiska "ondingar", som består av lösryckta karaktärsdrag hoplimmade med dumma ursäkter..

En bra "skurk" är enligt mig en person som har (för honom/henne) fullständigt förklarlig(a) anledning(ar) till varför denne agerar på så sätt...
Detta är dock extremt sällsynt att se i äventyr, de flesta verkar resonera som så att "han bara ÄR ond" -vilket gör hela konceptet med en skurk fullkomligt idiotiskt. (IMHO)

En BRA "skurk" kan vara egentligen vem som helst, eller vilka som helst, eller vad som helst.. bara så länge SL har koll på hur denne/dessa kom dithän, och varför de tänker som de gör...
t.ex:
Banditerna som angriper efter landvägen har inget annat val, deras familjer svälter & snart kommer skattmasen hotandes med (sätt in grovt straff här...).
Den förut så fanatiska paladinen som "svikits" av sin gud och sakta men säkert vänder sin tro ut&in...
Nekromantikern som erövrar en landsända med sin odöda arme... -Bara för att samla de själar som demonprinsen krävt för att ge hans käresta åter..
FBI-agenten som tar din berättelse om övernaturligheter som ett tecken på psykisk sjukdom.
Eller varför inte alven som godtyckligt offrar en människoby för att rädda sitt skinn (insert reason here.), efterssom de inte skulle ha levt en bråkdel av hans livstid iallafall...

Ett värt tips & förklarning av mitt tankesätt är nog att ta en helt "normal" person, trycka in ett par dödssynder/svagheter/skavanker extra (av olika styrka), och sen grovt låta dennes bakgrund skriva om sig självt efter den nya personligheten...
Sätter man sig senare in i den personligheten(-erna), så skriver sig stora delar av äventyret självt, samt att man har en skitbra grund att improvisera utifrån.

Ondska är extremt relativt & extremt beroende av ens perspektiv....