Jobbar intensivt vidare på mitt fantasyskräckrollspel. Är tämligen nöjd med mina ondingar som står för en enligt mitt tycke finurlig kombination av Anton Szandor LaVey, Ayn Rand, Johan Norberg och Hitler sammanblandat med några ordentliga nypor svart magi. Och så frågan: Hur gestaltar man rollspelsondska på ett sätt som på ett lagom sätt anknyter till schablonerna men ändå inte låter all tyngd vilar på uttjatade klichéer om skillnaden mellan gott och ont. Med andra ord vill jag inte ha några jävla orcher. Jag vill ha finess. Det vill säga en smygande ondska som inte är alltför uppenbar i en första omedelbar konfrontation men som likväl slutligen tvingar rollpersonerna att välja ljusets väg framför mörkret. Alla tips på narrativa, retoriska strategier tas emot med varm hand.