Såhär beskriver jag ONOMATOPOETICA's värld i originaldokumentet:
Jag tänkte fundera vidare.
Världen består alltså av musik. Murbruk, glas, bilar, kött - allt är vibrationer, musik, en oändlig orkester.
Jag tänker mig att det finns individer som fungerar som sångare av verkligheten, som musikanter - de vars toner håller världen igång, kaotisk och vibrant och rörig och rolig.
Antikakafonin vill ju då mest att det ska bli tyst, så att deras insektsmästare, vad nu en sån är, kan återta jorden (de ägde den alltså innan - innan vad? Innan det första ordet, såklart...)
En tanke jag hade när jag först skrev, men som aldrig kom med i beskrivningen, var tanken på en parallellvärld. Inte sådär parallell dimension, utan mer en del av världen som bara Musikerna kan se. Tänk lite som de magiska kvarteren i Harry Potter, eller kanske mer som en kombination av det gömda london i Neverwhere och den obehagliga skuggvärlden "The Dusk" i Nightwatchfilmen. Alltså, en värld som ligger bara ett par noter från vår, där man kan se vår värld glida förbi som skuggformer, men där musiken är mer levande och tydlig... en "musikdimension", där dimension ska tolkas ganska bokstavligt. En extra riktning. Ett kliv åt sidan.
Jag vet att det är snott, men jag ville lyfta tanken.
Jag tänkte en massa mer, men orkar inte just nu...
Musik är världen, och världen är musik. mellan tonerna lever vi, från vaggan till döden. Utan musik är vi bara tomma skal. Det finns de bland oss som kan höra världens toner, som kan lyssna till klangerna av skyskrapor, som kan förstå de döda metallernas dova vibrationer, som kan sjunga fram verkligheten så som den borde vara, eller som de tycker att den borde vara.
Musik är liv, och liv är musik. När tonerna tystnar och den sista klangen dött ut går världen under - inte i en explosion, utan som när man stänger av en bandspelare mitt i natten och tystnaden blir öronbedövande och påtaglig, och intigheten tränger sig på i mörkret. Tystnadsagenter utskickade av Antikakafonin har nästlat sig in i världen och dränker världens musik med menlösa ljud, negerar den skapande kraften hos spontana ljud, avvikande och oväntade dissonanser. Människan blir alltmer tom inombords när hennes klanger tystnar och allt blir strukturerat och ordnat. När all skaparkraft dött ut kommer Tystnadsagenterna att släcka de sista, av dem skapade och kontrollerade ljudkällorna, och världen kommer att dränkas av tystnad. Orden kommer att upphöra att ha en mening, tankar kommer inte att kunna tänkas utan språk och melodi. Allt blir NOLL och Antikakafonins insektsmästare kan äntligen komma upp ur sina hålor och återta jorden...
Jag tänkte fundera vidare.
Världen består alltså av musik. Murbruk, glas, bilar, kött - allt är vibrationer, musik, en oändlig orkester.
Jag tänker mig att det finns individer som fungerar som sångare av verkligheten, som musikanter - de vars toner håller världen igång, kaotisk och vibrant och rörig och rolig.
Antikakafonin vill ju då mest att det ska bli tyst, så att deras insektsmästare, vad nu en sån är, kan återta jorden (de ägde den alltså innan - innan vad? Innan det första ordet, såklart...)
En tanke jag hade när jag först skrev, men som aldrig kom med i beskrivningen, var tanken på en parallellvärld. Inte sådär parallell dimension, utan mer en del av världen som bara Musikerna kan se. Tänk lite som de magiska kvarteren i Harry Potter, eller kanske mer som en kombination av det gömda london i Neverwhere och den obehagliga skuggvärlden "The Dusk" i Nightwatchfilmen. Alltså, en värld som ligger bara ett par noter från vår, där man kan se vår värld glida förbi som skuggformer, men där musiken är mer levande och tydlig... en "musikdimension", där dimension ska tolkas ganska bokstavligt. En extra riktning. Ett kliv åt sidan.
Jag vet att det är snott, men jag ville lyfta tanken.
Jag tänkte en massa mer, men orkar inte just nu...