Lååångt inlägg som jag skrev på bussen. Läs och njut.
Problemet som jag ser det är att det blir än mer likt Don't Rest Your Head. Jag tycker att det vore coolare att röra sig mer i riktning mot Unknown Armies. Alltså, den "alternativa världen" finns överallt runtomkring. Det finns en bar på 49th Street där en jazzkvartett skapar vacker musik och får hela rummet, med möblemang och allt, att dansa. På ett gathörn sitter en svältande musiker och spelar frihetssånger från 70-talet och mannen som går förbi spenderar för första gången på flera år inte kvällen med att supa sig full och gå hem och slå sin fru, utan går raka vägen hem och ger henne en kram och ber gråtande om förlåtelse. Bandet The Crying Scorpions, som uppträder på små metalvänliga scener runt hela landet, består egentligen bara av en person -- trummisen. Det är därför de kräver absolut avskildhet före och efter spelningarna -- de andra fyra medlemmarna existerar inte förrän han börjar sitt "One, two, three, four". Den typen av grejor.
Sedan har jag en idé. Vad tror du om detta: Temat i spelet är ju musiker som kämpar mot kommersialiseringen, korrekt? Så vad sägs om att den stora, kommersiella musikindustrin är full av folk som sålt sig till Antikakafonin? Jag tror att det skulle ge en intressant dimension till spelet. För det första så skulle "selling out" få en större tyngd, och vara en rejäl frestelse. Om du bara går till en av Antikakafonins agenter och underkastar dig, så kan du bli en världsstjärna över en natt. De kontrollerar musikindustrin. De avgör vad som spelas på de stora radiostationerna, de äger MTV, de arrangerar alla stora festivaler. De kanske inte ens vill tysta världen, utan snarare döda musikens själ För priset du måste betala för berömmelse och rikedom är att din musik nu tillhör Antikakafonin.
För det andra, så skulle det göra motståndet intressantare, tycker jag. Istället för att man alltid agerar mot agenterna, så träffar man på människor som sålt sig, åtminstone ibland. Om de är riktiga människor så kan man ha konversationer med dem, och få samvetskval över att döda dem. Det ger ju också en naturlig anledning till att man måste hålla sig dold. De kontrollerar världen, mer eler mindre, och om du drar uppmärksamhet till dig så kommer de att hitta dig.
Men en viktig grej, va. Vad gör man i spelet? Man kan ju inte spendera all sin tid med att springa från agenterna. Bör det vara så att rollpersonerna har sina egna, personliga stårys och man väver in kampen mot Antikakafonin i dem? Eller skall man köra "party play" och rollpersonerna tillsammans gör "uppdrag" för att försöka besegra Antikakafonin? Jag är osäker, men jag tror inte att party play funkar så bra med settingen. Det blir knasigt om en punkrockare, en DJ och en fjöjtspelande flicka har en grupp, liksom.
Och även om den här tråden handlar om världen, så tänker jag kräka ur mig tankar om systemet, också, eftersom det är jobbigt att dela upp det på flera trådar. Du skrev att du ville ha ett speligt satsningssystem. Varför? Jag säger inte att det är fel, men man måste ju ha en tanke bakom det hela. Vad skulle det tillföra?
Innan systemet bestäms tycker jag att det behövs mer tankar på exakt vad det skall åstadkomma. Jag tycker att du börjar i fel ände.
Det första och viktigaste tycker jag är att definiera vad rollpersonernas krafter är bra för. Hur de fungerar. Vad bestämmer vad man kan göra med dem? Jag tycker att ens musikstil borde fungera som bas, ungefär som ens domän i Nobilis. En punkrockare kan få en byggnad att kollapsa i okontrollerade skakningar, en bluesgitarrist kan få olyckor att inträffa på kommando, en acapellasångare kan påverka verklighetens grundläggande sammansättning, men bara på primitiva sätt, och så vidare. Jag tror att det vore skithärligt att få definiera sin rollpersons musikstil och hur den tar sitt uttryck i verklighetssmide. Sedan bör man nog formulera det ganska vagt. Det skall inte vara så att bluesgitarristen bara kan få olyckor att inträffa på kommando. Istället är hans krafter definierade typ som "När jag spelar tar sig min blues ut i verkligheten. Den omsluter mig som ett skyddande mörker och gör allting tungt, mörkt och kallt. Genom musiken har jag kontroll över min olycka," eller nå't. Det ger en hel del tolkningsutrymme, men är tillräckligt för att blueskillens krafter skall kännas annorlunda jämfört med andras.
En väldigt viktig fråga är vad som avgör vad man kan göra. Har det att göra med hur duktig man är, eller handlar det om hur mycket ens hjärna tål? Kan man hålla på med det hela dagen, eller är det uttröttande, eller kanske farligt? Det kanske kräver någon form av energi? Vart får man den ifrån, i så fall?
När man har bestämt detta så kan man fundera över vilken sorts beslut man skall behöva ta som spelare. Det här tycker jag är ett effektivt sätt att se på speldesign. Bra spel i Forge-andan fokuserar ofta på beslut. I Dogs in the Vineyard måste man fundera på vad som kan offras för ett samhälles bästa. I Sorcerer dras man mot beslut om vad man är villig att göra för att få det man vill ha. I With Great Power... är hela spelet designat för att tvinga spelaren att igen och igen välja mellan att sätta det rollpersonen bryr sig mest om på spel eller låta skurken komma undan. I Don't Rest Your Head måste man i varje konflikt fundera på hur mycket av sin mentala hälsa man är beredd att satsa för att lyckas med det man företar sig. I Evolutionens barn måste man ta beslut om vad som är sant och falskt i världen, om vilka ideologier man kan tro på. Det är här man särskiljer narrativistiska spel som de ovanstående från simulationistiska spel som InSpectres och Supergänget. Och jag tror att Onomatopoetica skulle passa bra som narrativistspel. Så, vilken typ av beslut skall man ta som spelare?
