Nekromanti Onomatopoetica

[krank]

Här presenterade jag mitt bidrag till Genesis' musikspelsutmaning. Onomatopoetica.

Jag bifogar filen till det här inlägget också, så slipper jag upprepa mig.

Nå; spelet ska alltså handla om mer eller mindre utslagna kulturkreatörer som har något slags "absolut gehör" och som genom detta kan förändra världen genom sin musik, sin poesi, eller vad man nu håller på med. Fokus i spelet är på musiker, men det ska gå att skapa och spela spoken word-performancekonstnärer och annat också. Huvudsaken är att man ska kunna spela en gritty, edgy lidande konstnär som i det tjugonde århundradet kan sjunga bort bilar eller förvandla vapen till blommor med en väl valt strof. "Världen består av musik" - allt är sång, allt är ord, mening byggs av klanger och harmonier och utan klanger och harmonier finns ingenting.

Tanken är att ha ett samberättande system med inspiration från Nobilis. Genesis tänker sig lite Metal Öpera, men jag tycker att MÖ verkar aptråkigt, ensidigt och stereotypt så jag håller mig skeptisk.


Jag tänkte dock börja fundera över vad man vill ha i ett sånt här system. Jag tänker mig ändå ett ganska fokuserat spel - det handlar alltid om olika undergroundartister som kämpar mot övernaturtliga och framförallt bisarra "tystnadsagenter". Antagligen går det inte att besegre Antikakafonin själv, man får liksom nöja sig med att hålla ställningarna, försöka överleva dagen. Jag vill ha en känsla av att vara jagad och utsatt.


Jag vill att rollpersoner ska ha olika pottar med poäng. Man plockar poäng ur de olika pottarna för att bygga sina "formler" (eller sina sånger, whatever). Pottarna ska gärna ha ett symbolvärde - eftersom skapandet handlar om att hämta ur sina känslor så kanske pottarna kan vara kopplade till olika känslor? Glädje, sorg, lidande, etc?

Man satsar hursomhelst ur sina olika pottar ett visst antal poäng.

Rimligen har man olika markörer av något slag som symboliserar varje pott.

Jag funderar på en mekanism som är typ såhär (fast med roligare potter):

Punkrockaren Hyde är jagad av en tystnadsagent. Han tänker smälla upp en vägg bakom sig för att hindra agentens framfart. Agenten använder sina övernaturliga krafter för att försöka följa efter Hyde no matter what. Hyde väljer att plocka 3 poäng ur sin Envishet och två ur sin Rädsla för att bygga muren. Han plockar upp markörerna utan att visa SL, och meddelar att han satsar fem. SL gör en egen satsning - sex poäng. Hyde kan välja att satsa mer om han vill. När man satsat klart visar man vad man har på handen (kanske markörerna kan vara kort?). Det visar sig att agenten plockat två Envishet och fyra Rädsla. Hyde vinner envisheten, men förlorar rädslan. Hyde beskriver hur han drar upp en cool mur, SL berättar hur agenten visserligen blir sinkad, men hoppar över muren och fortsätter jakten. Oavgjort...

Eller nåt sånt. Ett element av spelighet av Risingsk modell. Någon form av halvdoltd intressant satsningsmeklanism som ger deltagarna olika mycket makt över delar av fiktionen... Ännu roligare vore ju om man hade potter som faktiskt betydde saker man kunde använda i sitt berättande... I det här fallet var ju rädsla och envishet knappast särdeles lätta att få in i berättandet, men ändå...



Jag känner att jag babblar. Jag har idéer, men är för dålig för att komma på hur jag ska få till dem. Jag har nåtslags vilja att dra in drivkrafter och det här med att "köpa loss" dem (keys etc), men jag har för dålig koll på hur sånt funkar i andra spel.

Nä, nu har jag babblat tillräckligt. Kommentera, gnäll, kom med förslag.

 

[Dimfrost]

Sådant här är jättesvårt. Det är inte mycket som är så knepigt som att bygga sådär helt nya regelsystem. Jag har sådana på lager själv, som jag försöker komma någonstans vart med någon gång ibland (Pangaea, Bortom Babylon, med flera), men det är inte lätt. Ännu svårare är det att bygga system åt någon annan.

Jag gillar tanken på speliga satsningar och sådant, men jag har ingen aning om hur man bygger det på lämpligast sätt. Det är en cool idé, och jag får önska dig lycka till med det hela.

 

[Genesis]

Keep it real, man, keep it real.
Jag loopar mitt mantra i huvudet medan jag går upp på scen.
Keep it real, man, keep it real.
Tvåhundrafemti snubbar i publiken. Inte Fiddy Cents-klass, men tvåhundrafemti fler än jag rappat för tidigare. Jag tänker inte vänta på att nervositeten skall greppa mig, och paralysera mig med sina iskalla tentakler. Fuck that, jag bryr mig inte. Keepin' it real. Snubben som utmanat mig står mitt emot, blickstilla, flinande inifrån sin becksvarta huvtröja. En glimt i hans öga; en glimt av mörker, vrede och tystnad. Jag hajar till. Fan, jag börjar bli paranoid. Ser Antikakafonin vartän jag vänder mig.

Det är dags.

Jag får upp flytet. Rimmen rinner ur mig som en flod av syra. Jag är en köttkvarn, och snubbens värdighet är ett trekilos stycke mörat fläsk. Men han slutar aldrig le sitt glädjelösa, hånande flin. Det får mig nästan ur balans. Jag håller på att tappa tråden, tappa takten, tappa mitt flow, men avslutar starkt och glor trotsigt på honom, som en fisk som just visat fiskaren som dragit upp honom att han är Stillahavsmästare i kung fu. Snubben höjer mikrofonen och ...

Helvete.

Hans käft öppnar upp sig och vänder honom ut och in och tillbaka igen. Hans röst låter som 9/11 och varje ord är en krossad spegel. I helvete heller. Jag låter honom inte ta initiativet. Min paranoja har berövat honom överraskningsmomentet, och jag börjar rappa. Hårda enstaviga rim flyger ut mig med överljudhastighet. Min mun är en gatlingkulspruta och min hjärna är ett ändlöst matarband med ammo. Orden flyger ur mig tunga som bly och sliter honom i stycken. Han har inte en chans. Efter bara några sekunder är hans svarta, förvridna massa utsmetad över hela scenen. Jag vänder mig för att ta emot publikens jubel.

Helvete igen.

Jag möts av femhundra tomma ögon, och bakom dem tvåhundrafemti skrikande själar fängslade i tvåhundrafemti döda hjärnor. Och längst bak står han, nu klädd i en nattsvart Armanikostym och ett leende dubbelt så brett som hans huvud.
Hans tystnad är öronbedövande. Dess tentakler sliter i mig, tränger in i mig. Mina öron blöder, och blodet rinner nedför käken på mig, brännande som napalm. Det svartnar framför ögonen, men det är inte den ljuva medvetslöshetens mjuka mörker, utan deras mörker. Ett vasst, oförlåtande, intighetens mörker.

Men jag har en chans kvar. Tystnaden har strypgrepp om min hals, men där, i änden av scenen ... Om jag bara kan nå den. Jag kryper långsamt framåt, och varje rörelse är en upptäcksfärd i nya former av smärta. Men jag lyckas lägga en krampande, skakande blödande hand på den. Men gamle vän. Min boombox.

Nu skall han få se på fan.

 

[krank]

Coolt. Coolt som fan. Stämningstext eller konfliktsystemsexempel, den där ska du inte tro att jag låter dig komma undan med. Vill ha.


Nå: Jag vill jättegärna att du utvecklar en smula. Hade du tänkt att det bara är sånt här man kan göra med sin musik? Battla? Är det sånt du tänker dig att spelet går ut på, på olika sätt?

Hur skapar man ett system för sånt här?

Och om jag dessutom vill ha ett system för att göra sånt som görs i Nobilis men kanske framförallt i Amber (eller, jag antar att det görs i Amber; jag har inte läst hela spelet men det görs i böckerna) - att kunna direktmanipulera delar av verkligheten. Det systemet måste vara kompatibelt med det här, dessutom. I Amber ändrar man egentligen inte, man går in i paralella verkligheter - i Nobilis har man makten över sitt Koncept och kan dessutom tala med döda ting - i Anomatopoetica har man mer eller mindre perfekt gehör och kan stämma/ändra i världssången. Världen är musik. En ensam stämma kan göra stor skillnad i det stora musikstycket.

I begynnelsen var ordet. Och ordet var "And one, two, one two three four..."

 

[Genesis]

Han hatar sig själv lika mycket som han älskar henne.

I början hade han klätt upp sig, snyggat till håret, tagit med sig blommor. Nu knallar han in i det lilla cafét klädd i ett par skitiga jeans, en fläckig T-tröja och tredagars skäggstubb. Han har knappt sovit den senaste veckan. Gitarren har han slängd över axeln i ett illa lagat band.

Om blickar kunde döda så hade hade Café Sahara förvandlats till Tjernobyl. Hennes förakt skär genom hans hjärta som en falsk ton i en kärleksballad.

"Du igen? Jag sade ju att jag aldrig ville se dig igen! Dra åt helvete, jag hatar dig!"

Han försöker förklara, han försöker berätta hur mycket han älskar henne, hur ledsen han är, hur han inte kan leva utan henne. Hon lyssnar inte, utan plockar upp en kniv. Han ser vreden i hennes ögon, och kan inte undgå att fälla en tår medan han plockar fram gitarren. Han håller kvar hennes blick medan han klinkar de första tonerna till "Loving You". Det gör ont i hans själ, men han ser hennes blick mjukna, hennes hjärta tina, hennes läppar fuktas. Hon lägger ifrån sig kniven, förstrött, som om hon inte ens var medveten om att hon hade den. Hon går fram till honom, långsamt, förföriskt. Innan låten är slut har hon följt med honom hem.

---

Han vaknar, kallsvettig. Lakanen är ihopskrynklade och ligger runt hans fötter. Hon ligger bredvid, han kan höra hennes andetag, känna hennes kroppsvärme. Sängen stinker av sex. Han vänder sig om och tittar på henne. Hur hon sover, så oskyldigt, så fridfullt. Det är bäst att han inte är här när hon vaknar, annars kommer hon att göra något våldsamt.

Han går ut genom dörren, men lämnar först en lapp i sängen bredvid henne. En lapp som förklarar hur han känner. En lapp han vet att hon inte kommer att läsa.

Han stänger dörren efter sig, och plockar fram gitarren medan han går genom den sunkiga korridoren, som stinker av urin och spyor. Tonerna av "Brick" klingar ensamt genom morgontystnaden, och hans morgonspruckna röst vadar ut mot stadens myller.

Now that I have found someone
I'm feeling more alone
Than I ever have before.

 

[krank]

Okej mannen, du skriver fantastiska texter om aspekter av spelvärlden - är det typ use cases du skriver, eller bara inspiration i allmänhet?

Självklart kan man påverka folk på det sätt du beskriver med musik. Jag vill ju att man ska kunna genomföra mer fysiska förändringar också - som sagt, ett centralt tema är ju att världen är musik.

Vad tror du om min idé med ett dolt eller halvdolt satsningssystem med olika pooler? Eller har du helt andra idéer?



Eller vill du mest vara med och skriva råcoola stämningstexter jag kommer att vara tvungen att sno?

 

[Genesis]

Äh, jag bara skrev det där för att visa på litet hur jag uppfattar spelet, och se om det stämmer överens med din vision. Plus att jag fick coola bilder i huvudet av ditt koncept, vilket alltid är ett plus.

En sak, dock: trolla fram en vägg och förvandla en byggnad till glas tycker jag är rätt töntigt. Det är kasta-eldboll-magi, och sån't engagerar inte mig.

(Här hade jag en lång bit som talade om hur det egentligen bör vara, men jag insåg sedan att enda skillnaden är hur man beskriver saker och ting, så min kritik är egentligen inte alls.)

Det viktiga tror jag är att man får fram känslan i spelvärlden. Atmosfären. Många tuffa exempel på hur musiken kan användas. Exemplena bör inte vara:

Rockgitarristen Lizzie är jagad av en Agent. Hon bestämmer sig för att resa en mur mellan dem för att hindra Agentens framfart. Spelledaren bedömer att svårighetsgraden är bla bla bla.

Det bör se ut såhär:

Lizzie är jagad av en skrikande, manisk Agent, som flimrar fram och tillbaka mellan mänsklig och monstruös gestalt som en neonskylt med flimrande bokstäver som bildar olika ord beroende på vilka bokstäver som lyser. Men nu är hon trött på att fly.
Spelaren säger till spelledaren att hon vill komma undan från Agenten, och spelledaren ger henne svårighetsgrad X. Hon rullar, och ... lyckat!
Det finns inget att koppla in elgitarren i, men Lizzies hårda rockriff genererar sin egen ström. Gnistor av elektricitet flyger ur gitarren och slår ned i soptunnor och lyktstolpar i närheten när hon stannar upp och vänder sig mot Agenten med ett leende. Lukten av ozon lägger sig i gränden. För ett ögonblick är allting tyst medan Agenten obevekligt närmar sig.

Sedan börjar gitarren skrika. Lizzie kramar ut ljud ur den som den aldrig var designad för att kunna producera, och marken skakar. Under de vinande rocktonerna hörs gnisslandet och stönandet av metall som böjs och deformeras. En lyktstolpe böjer sig fram. En soptunna rullar ut i gatan.

Plötsligt, när Agenten bara är ett tiotal meter ifrån Lizzies självsäkra leende, exploderar asfalten framför den när rörledningar från hela kvarteret bryter sina jordbundna bojor och kastar sig ivägen. Soptunnor och gatlyktor kastar sig in i den förvridna massan av metall som bildar en ogenomtränglig barriär som under Lizzies falsettvrål och hårdrocksriff växer sig tio meter hög.

Den sista dör långsamt, och Lizzie står leende, men andfådd, svettig och utmattad, och med håret spretande åt alla håll av elektriciteten.

"Heavy Metal, baby!" ropar hon till Agenten på andra sidan, och korsar armarna med pek- och lillfingrarna utsträckta i den klassiska metal-gesten.

Okej, det kan bli djävligt ordrika exempel, men det är genom exemplen som du visar hur spelet skall kännas när det spelas. Och exempel är mycket bättre än stämningstexter, så dem kan du strunta i helt och hållet.

Systemet har jag en massa åsikter om, men inget jag hinner skriva ned nu.

 

[krank]

Med andra ord: Jag suger fortfarande på att skriva engagerande exempel. Jag skriver fortfarande gråtrist och tråkigt. Det är inget nytt, det fattade jag redan när vi stötte på problemet i EB.


Jag har inget alls emot ordrika exempel, för övrigt. Att kombinera exempel med stämningstexter är ett grepp jag gillar.

 

[krank]

Däremot vill jag att själva regelbeskrivningarna framförallt ska vara tydliga. Det är viktigare, tycker jag, att reglerna är tydliga än att de är häftigt skrivna.

 

[krank]

Lite avstämning och utkräkande av tankar:

Jag vill inte att det här ska bli ett edhy spel om hårdrockare och punkare som slåss mot Etablissemanget. Det är inte det som är storyn.

Storyn är om independent-kulturproducenter och deras kamp mot själlös kulturproduktion. Gatupoeter som kan riva upp betongen med sina vassa tungor, glada indieflickor som med sina aukustiska gitarrer och tungvrickande vridna texter kan trollbinda hela kvarter, mimare som skjuter kulor av ren skaparglädje ur sina osynliga glasminiguns, dansare som dansar sönder byggnader.

Samtidigt vill jag att det ska vara lite begränsat; det ska finnas en anledning, känslomässig eller yttre, till att man inte använder sina krafter (kan det vara coolt att få definiera såna grejer själv? Typ "vad hindrar din rollperson", så?). Om man gör coola grejer i varje scen så blir de inte coola, utan vardag. Det måste finnas ett värde i att välja sina fighter, att hushålla med sina resurser, och att vara cool när det verkligen gäller. Det här ska inte vara ett superhjältespel. Det här ska vara ett unikt skruvat och konstigt och kännas som att man gestaltar verkliga människor, som bär på enormt känslomässigt bagage och samtidigt ovilligt fått ansvaret att rädda världen undan en fruktansvärd, bortomjordisk fiende. En hopplös, melankolisk strid som aldrig kan vinnas, bara hållas på status quo eller förloras helt. Världen är kall, blek och cynisk, trots det fantastiska.


Kanske ska man på något sätt koppla konkreta känslomässiga saker till användandet av... vad vi nu ska kalla det som inte är magi. Att man måste göra den känslomässiga varianten av att riva upp stygnen i ett infekterat sår för att använda det hela.

Jag vet inte, jag babblar igen.

 

[krank]

hähä.

Det finns tydligen en DC-skurk som heter Onomatopoeia, och det kommer en story arc till Batman som heter Cacaphony.

Inte för att det har det minsta med spelet att göra men wtf...

Jag funderar på om jag ska försöka göra ett par stämningsbilder i helgen.

 

[Abeatron]

Han svepte sina svettiga händer över sin rakade skalle och stirrade den kostymklädda motståndaren rakt i ögonen.
Med ett djupt andetag samlade han sina barndomsminnen. Fadern utslagen med en pava vin i vardagsrums soffan. Modern gråtandes på toaletten. Blodfläckar på golv och väggar i köket. Sorgen och vreden bubblade upp i honom.
Han drog snabbt fingrarna över ansiktet och skrek.

Tryckvågen krossade glasen som vätte ut mot gränden och slungade bitar av asfalten mot agenten.
Agenten skrattade katatoniskt och korsade sina armar framför sitt ansikte.
Asfalten och glaskärvorna slungades åt sidan av skrattets kraft, och de enda skadorna agenten ådrog sig var en trasig kostym.

Han sökte längre ned i minnena, föreställde sig att han stod i hallen igen. Att han såg sin fader lägga hand på sin mor.
Han tittade ner i marken. Han kände lukten av blod, smakade riktigt rädslan och förtvivlan.
Med en tom blick tittade han upp på agenten, som borstade av damm från axeln, ögonen tårfylldes.
- Att det skall behöva gå så jävla långt. Mumlade han med skakande röst innan han, svag av förtvivlan, föll ner på knä. I samma stund som tårarna kom slog han nävarna i marken.

Kan det vara nått åt det hållet du menar med en anledning att inte göra balla saker alltid?

 

[krank]

]Absolut! Ballt som fan, tycker jag.

Kanske med inslag av att det inte bara är ett skrik, utan av att man kanaliserar känslorna rakt in i sitt... Vad man nu än gör. I ditt fall skulle det t.ex kunna vara inte bara ett skrik, utan någon form av growlande (som i metal, asså). Tänk lidande konstnärer. Att gräva i sin djupaste ångest och vräka in den i ett instrument (som kan vara ens röst, ett fysiskt instrument, eller en dans, eller vad som helst).


Spontant älskar jag vad alla skrivit i tråden hittills. Att folk är så villiga att bara sådär spontanskriva stämningstexter och vad som kan komma att bli regelexempel tycker jag är så coolt att jag blir alldeles till mig. Bland annat för att jag slipper skriva såna själv, och det är ju bra eftersom jag suger.

Nå, jag kommer att fortsätta fundera kring regelsystem.


Rising och jag pratade som hastigast i vrållådan. Det vi kom fram till var att vi nog vill ha ett speligt system vars output sedan används för att utdela och rama in berättarmakten.

Det vill säga, först har vi en intressant spelig tävling. Den som vinner den tävlingen får berättarmakten över hur scenen utspelar sig, men måste hålla sig inom vissa ramar som skapades av den speliga utmaningens resultat.



Konkret exempel: Om vi låtsas att pölarna är Känsla, Instrument, Stil och Kraft. Den speliga utmaningen går till så att man, som jag skrev innan, satsar - dolt - ett visst antal poäng ur varje pöl, och endast informerar om hur många man sammanlagt satsar. (Jag funderar på om man också säger vilket värde som är högst...) Hursomhaver, låt oss säga att man vinner Kraft, Instrument och Känsla, men förlorar Stil. Sammantaget är det en vinst, och man får berättarrollen. Nu ska man berätta hur scenen fortsätter, men man måste berätta, som en del av det hela, hur fiendens Stil var coolare än ens egen åtminstone en kort stund, och hur man använde sin Kraft, sitt Instrument och sin Känsla för att vinna.

(Nu när jag tänker efter är oavgjort skittråkigt. Tre pottar? Fem? Ojämnt antal, hursomhelst. Tre känns lagom, tror jag egentligen. Kraft och Känsla är nog samma sak, tror jag)

Hur känns det? Givetvis har man olikfärgade pluttar, och jag tror att man blir av med poängen man satsat, oavsett om man vinner eller förlorar. Hur man blir av med poäng har jag inte räknat ut än.


Så, först satsa dolt, sedan korten på bordet, vem vinner vad, och sedan berättar vinnaren utifrån givna ramar.

 

[Abeatron]

Jaaaa!!!! Absolut ett growl. Kan inte bli mer passande. Skall bli riktigt intressant att följa detta, och om du vill ta texten till spelet, så ta den. Säg till om du vill ha mer, kan säkert hjälpa till.

Jag gillar att köra ojämnt antal poler, men kanske fler än tre dock. T. ex:

Känsla
Stil
Instrument
Rytm
Rörelse

Kan dessa vara alternativ (vet ej exakt hur rytm o rörelse skall specifieras ännu, återkommer när jag hittar bra ord o exempel på det, lite trött nu.

 

[krank]

om du vill ha mer, kan säkert hjälpa till. Jag gillar att köra ojämnt, men kanske fler än tre dock.

Jag vet inte, gillar att hålla det enkelt och snabbt. Ska man hålla på och satsa ur och räkna och jämföra fem potter varenda gång? Jämförande och matte är ju den TRÅKIGA biten. Att gissa och försöka vara lurig är den roliga...

Övertyga mig gärna.

 

[Abeatron]

Ehm... du har en poäng där... Kan själv se att rytm o rörelse lätt kan bakas in i både stil o känsla. Jag har en tendens att komplicera saker. Men om man kör med små summor av poäng (säg 5-10 av varje) så blir det inte so jobbigt... samt att det kan vara lättare att improvisera händelser utifrån flera angivna variabler. Samt att specialisering och stil på "karaktären" blir mer "utstakat" o det kan ju vara nice, om man gillar att specialisera sig på specifika attribut

 

[krank]

Men om man kör med små summor av poäng (säg 5-10 av varje) så blir det inte so jobbigt...

Mja, fast det blir fortfarande fem jämförelser av högar med små saker som ska räknas och jämföras varje gång...

Samt att specialisering och stil på "karaktären" blir mer "utstakat" o det kan ju vara nice, om man gillar att specialisera sig på specifika attribut

Tja, alltså, jag ser ju hellre att man t.ex definierar vad karaktärens instrument är, eller hur den kommer åt och använder sig av sina känslor, etc, för att skapa en känsla av specialisering och stil. har nog aldrig varit mycket för det där att definiera karaktären utifrån dess siffervärden på det sättet, föredrar att göra det i ord.

 

[Abeatron]

Jo, jag instämmer. Och jag e helt med, vet bara att jag har vänner som helldre har överspecifierade och små grupper av färdigheter framför generella.Jag hade nog föredragit 3 vid närmare eftertanke, o gett de tre kattegorierna VÄLDIGT vida ramar... t. ex tillåtit skatt (soom skattman) och beatbox som instrument. Låtit poesi, sång o dans bli känslor OCH stil, m.m. m.m.... Då blir det nog riktigt härlig.

 

[Genesis]

Det här är ett litet tråkigt inlägg, men jag skriver det ändå:

Det här rollspelet finns redan. Det heter Don't Rest Your Head och är skrivet av Fred Hicks. Det handlar om folk som inte sovit på länge och får superkrafter som kan förändra verkligheten. Men samtidigt som de får dessa superkrafter så blir de uppmärksammade av Mardrömmarna, som jagar dem hänsynslöst. Systemet är ett småspeligt satsningssystem, fast med tärningar. Superkrafterna är oftast jättemäktiga, men man kan inte använda dem hur mycket som helst, eftersom ju mer kraft man använder, desto större är risken att man blir galen av det. Den första exempelrollpersonen i boken är en punkrockare, vars superkraft är att han när han spelar kan hamna i harmoni med sakers frekvenser, och förändra dem för att på så sätt förändra verkligheten. Han jagas av Officer Tock, som är spelvärldens representation av det ansiktslösa etablissemanget.

Det här kan vara bra eller dåligt. Om du verkligen vill göra ett eget spel, så är det ganska dåligt, eftersom du måste spendera en hel del energi på att få ditt rollspel att skilja sig från DRYH. Jag vet ju att du är som jag, och tycker att det känns jobbigt att göra saker som redan gjorts. Å andra sidan så kan det vara bra, eftersom du kan göra Onomatopoetica som en alternativ setting till DRYH och bespara dig en massa besvär. Spelsystemet skulle passa utmärkt.

 

[krank]

Det här rollspelet finns redan. Det heter Don't Rest Your Head och är skrivet av Fred Hicks. Det handlar om folk som inte sovit på länge och får superkrafter som kan förändra verkligheten. Men samtidigt som de får dessa superkrafter så blir de uppmärksammade av Mardrömmarna, som jagar dem hänsynslöst. Systemet är ett småspeligt satsningssystem, fast med tärningar. Superkrafterna är oftast jättemäktiga, men man kan inte använda dem hur mycket som helst, eftersom ju mer kraft man använder, desto större är risken att man blir galen av det. Den första exempelrollpersonen i boken är en punkrockare, vars superkraft är att han när han spelar kan hamna i harmoni med sakers frekvenser, och förändra dem för att på så sätt förändra verkligheten. Han jagas av Officer Tock, som är spelvärldens representation av det ansiktslösa etablissemanget.

Det här kan vara bra eller dåligt. Om du verkligen vill göra ett eget spel, så är det ganska dåligt, eftersom du måste spendera en hel del energi på att få ditt rollspel att skilja sig från DRYH. Jag vet ju att du är som jag, och tycker att det känns jobbigt att göra saker som redan gjorts. Å andra sidan så kan det vara bra, eftersom du kan göra Onomatopoetica som en alternativ setting till DRYH och bespara dig en massa besvär. Spelsystemet skulle passa utmärkt.

Jag ska kolla upp saken. Jag har däremot inget emot att ha regelsystem som nästan är likadana som andra regelsystem - jag kommer inte att använda DRYH rakt av (det finns inget element av sömnlöshet i Onomatopoetica, och jag vill inte ha tärningsrullande). Så länge systemet passar spelvärlden och min tanke skiter jag i det. Då är det viktigare att göra världen unik, egentligen. Det är sånt jag inte vill göra likadant som nån annan.

Men jag ska kolla upp DRYH för att se om jag kan "låna" hela eller delar av systemet. Har varit nyfiken på det spelet ett bra tag nu.