Herregud!Arfert said:Jag tycker till exempel att det här är schysstare än det mesta i Pathfinder och D&D4:
...den har en kvalitet som mycket av det modernt snitsiga bilderna inte har: själ.
RP utforskar en tom karta hex för hex, en del innehåller bestämda saker (som en stad, by eller en dungeon etc), andra hexar har slumpat innehåll.Brokk said:Hur fungerar hexcrawling i praktiken, till skillnad från vanligt spelande i ödemark? Varför hexcrawling? Varje ruta fungerar som ett rum i en dungeon typ med slumptabeller? Känner mig som en nybörjare igen!
Om man pratar OSG så tycker jag nog att hexkartorna var en bra period. Jag gillar lite tanken att det finns vissa områden som har särskilda platser, varelser, byggnader. Det ger en upptäckarlusta eftersom man som spelare vet att det finns saker där ute och man kan peka just på kartan och säga - "vi går dit".Brokk said:Ok då vet jag. Blir inte spelandet lidande av alla rutor som spelarna ser, typ att spelare säger... vi går till den rutan. Hur som helst ska det provas så fort det kommer
Jag har förstått att i OSG-sammanhang är "själ" ett slags kodord man använder när någon ritat hellre än väl. Dvs oftast väldigt fult, långt under vad mina bildestet-klasskompisar skissade på rasterna, men på något sätt bra för att "konstnären" haft väldigt mycket... öh, vilja eller något.Blasphemy said:Herregud!
Själ ja! Det är Trocadero och colaremmar och en högstadiepojke som målar något i sin skrivbok i skolan.
Skulle jag plocka upp ett rollspel i en spelbutik idag och se den typen av illustration skulle jag förutsätta att det antingen är ett skämt eller gjort av en kuf utan känsla för smak.
Okej...Arfert said:Varning: Super retro.