Ospelbara älsklingar

[krank]

Vet att det finns nån version till Savage worlds system samt att strange machine games tog över licensen ifrån Palladium och utvecklade ett robotech rpg i samarbete med harmony gold.

Tror båda versionerna finns på drivethrurpg

Nu lovar jag att detta blir mitt sista OT-inlägg, men så länge skurkarna och klåparna på Harmony Gold sitter vid ratten håller jag mig nog borta, tror jag. =)

 

[Nässe]

Symbaroum och dess kampanj är lockande, men eftersom strid i stort sett går bort i vår grupp (annat än att typ fly i panik från ett överjävligt monster) kommer vi aldrig spela det. Lite samma sak med flera andra spel som Whitehack och Western.

Burning Wheel har ju alltid varit en älskling jag knappt fått spela. Men nu kör vi ju en kampanj!

Twilight 2000 lär väl bli svårt att sälja in i gruppen.

 

[Monokel]

Western IV. Jag älskar allt med det. Texten, bilderna, stämningen, layouten, de många äventyren, alla listor och tabeller, att det finns regler för precis allting. Underbart att bläddra och läsa i. Men jag kommer aldrig någonsin att spela det som det är skrivet, just på grund av alla listor, tabeller och regler.

Däremot blir det nog spel med en kraftigt bantad variant med sonen och hans kompisar snart. Tjoho!

 

[krank]

Har man lirat lite fisktank innan så är det både uppenbart hur det ska spelas och dessutom uppbyggt för att stödja spelstilen, som väl ändå är en ganska klassisk och vanlig spelstil.

Mitt problem är att jag aldrig någonsin riktigt spelat fisktankigt, och aldrig varit speciellt intresserad av att spela fisktankigt. Jag är uppvuxen i en tradition av Äventyr som man Klarar, och har väl mestadels hållit mig i den fåran genom alla år. I den mån jag överhuvudtaget kan spelleda så är det genom nogsamt förberedda mordmysterier och andra tydliga Äventyr med struktur och tydligt mål. Jag får lätt panik när jag läser äventyr till Delta Green där jag förväntas sitta och jonglera fler än 2-3 aktiva SLP-parter. Jag har, kort sagt, inte verktygen för att spelleda Nobilis.

Därför är det svårt för mig. Det är möjligt att fisktank är "klassiskt och vanligt", men det gör inte att alla är bekväma eller vana vid den. Jag misstänker att ganska många av oss som upplever Nobilis som klurigt att bygga saker till helt enkelt inte spelat fisktank – oavsett hur vanligt eller klassiskt det är.

Tredje utgåvan är, förutom detta, klart överlägsen den andra. Reglerna är bättre (men för många), och även spelvärlden är coolare.

En vacker dag ska jag bita ihop trots att den är jätteful, och ta mig igenom den. Kanske ger den mig lite vettiga verktyg för att kunna spelleda det…

 

[Bifur]

Western IV. Jag älskar allt med det. Texten, bilderna, stämningen, layouten, de många äventyren, alla listor och tabeller, att det finns regler för precis allting. Underbart att bläddra och läsa i. Men jag kommer aldrig någonsin att spela det som det är skrivet, just på grund av alla listor, tabeller och regler.

Känner igen mig. Men jag vill ändå tro att Western blir spelat någon gång igen (och jag har ju kört det även om det inte var den mest lyckade kampanjförsöket, så det räknas väl inte).

 

[Leon]

Miles Christi av Sans Peur et Sans Reproche. Ett grymt stämningsfullt historiskt rollspel där man spelar tempelriddare, en "doux frere, i kamp mot demoner och förbrytare. Fantastisk känsla för sin epok och setting, intressant fokus på spänningen mellan riddardygder och minklöfte och coola karaktärsskaparregler. Men det kortbaserade regelsystemer och en del oförlåtande regelinslag gör det nog ospelbart as written

 

[Rymdhamster]

Mutant Chronicles.

 

[Ekorren]

Men Exalted har en cool spelvärld och sedan noll balans eller koll på vad ett spelbart regelsystem är för något.

Åh, nu gör det ont i själen.
<--- skriver för Exalted
Men som tur är så släpper vi ett nytt Exalted snart som förhoppningsvis kommer vara lite mer streamlinat.

 

[Swedish Chef]

Mitt problem är att jag aldrig någonsin riktigt spelat fisktankigt, och aldrig varit speciellt intresserad av att spela fisktankigt. Jag är uppvuxen i en tradition av Äventyr som man Klarar, och har väl mestadels hållit mig i den fåran genom alla år. I den mån jag överhuvudtaget kan spelleda så är det genom nogsamt förberedda mordmysterier och andra tydliga Äventyr med struktur och tydligt mål. Jag får lätt panik när jag läser äventyr till Delta Green där jag förväntas sitta och jonglera fler än 2-3 aktiva SLP-parter. Jag har, kort sagt, inte verktygen för att spelleda Nobilis.

Därför är det svårt för mig. Det är möjligt att fisktank är "klassiskt och vanligt", men det gör inte att alla är bekväma eller vana vid den. Jag misstänker att ganska många av oss som upplever Nobilis som klurigt att bygga saker till helt enkelt inte spelat fisktank – oavsett hur vanligt eller klassiskt det är.

Jag tycker det här är jättespännande. Vissa av oss går ju totalt igång på fisktankar/sandlådor/öppna världar eller vad man nu vill kalla det, andra är liksom du fokuserade på att klara äventyret. Just nu sitter jag nämligen och försöker knåpa ihop en beskrivning kring hur man leder en fsådan kampanj till mitt senaste spelprojekt, Vive la Resistance.
Är det tanken på att du skall behöva improvisera som stör dig? Är det att det inte finns något utsatt slut (inte går att klara mao)? Är det att spelarna måste hjälpa till att driva handlingen ?

 

[krank]

Är det tanken på att du skall behöva improvisera som stör dig? Är det att det inte finns något utsatt slut (inte går att klara mao)? Är det att spelarna måste hjälpa till att driva handlingen ?

Improvisation är svårt för mig överlag. Jag har också lätt att bli överväldigad – i de mysterielösaräventyr jag normalt spelleder behöver jag bara förbereda kanske en liten handfull scener/platser/spelledarpersoner i taget, och jag behöver sällan "jonglera" speciellt mycket i huvudet. Och det är också ganska statiskt – väldigt lite händer som inte är spelardrivet, frånsett kanske någon enstaka antagonist som gör saker spelarna inte ser. Mordet är så att säga redan utfört, och spelarna går mest och petar i saker och ting.

Just att ge spelarna får mer agens än mig stör mig inte jättemycket. Som spelare vill jag dock inte ha så mycket agens – jag är min egen idealspelare i det att vad jag vill mest är att utforska och upptäcka det spelledaren förberett. Lösa Äventyret, så att säga. Sån är jag i mycket annat också – jag gillar bokserier man kan läsa klart, tv-serier som är avslutade, datorspel man kan bli klar med. Min sense of accomplishment bygger mycket på att jag blir klar med projekt, t.ex. får iväg mina rollspelsböcker till tryck och så. Jag är mycket inne på begränsade kampanjer – spela spel A i X antal spelmöten tills kampanjen/äventyrsserien är klar, gå vidare till spel B. För mig saknas definitivt något om det inte finns något "slut". Jag spelar heller inte datorspel som har en massa "endgame content"; och när det finns sådant content skippar jag det helt och går vidare till nästa spel istället.

Men det är mer ett sidospår. Min stora svårighet är som sagt att jag känner mig överväldigad av att ha många agendor och aktörer och dynamiska situationer att hålla reda på, och att jag inte gillar att improvisera.

Det närmaste fisktankighet jag gjort är att ha en fisktank som får generera material till äventyren. Alltså att ha en stor meta-fisktank där aktörer gör saker, men mest mellan spelmötena då jag inte har tidspress och kan tänka igenom vad varje person gör och hur det påverkar saker. Och att det sedan utmynnar i äventyr jag kan förbereda lite mer rigidt.

(Jag undrar om det här borde brytas ut till en separat tråd om det ska fortsätta?)

 

[CapnZapp]

(Törnetronen är faktiskt redan på den nivån. Bara att göra ett hack .)

Hack, ack, ack...

Visst hade det varit hyfsat görligt att spela Törnetronen med Warhammer-regler eller nåt. Problemet där är att WFRP är vårt favoritspel, så lätt varannan kampanj använder redan de reglerna.

Jag har löst funderat på Drakar eller Runequest.

Vad jag egentligen vill, är köra med en version av Symbaroum-reglerna som inte faller sönder fullständigt så fort hjältarna får lite erfarenhetspoäng. Spelet ska ha kudos för att (iallafall inledningsvis) lyckas låta krigare som slåss med taktik eller karisma (och inte bara råstyrka eller snabbhet) vara ett reellt fungerande alternativ.

Men det är en rätt grundläggande renovering som krävs, nästan i klass med att skriva ett eget regelsystem. Se bara min lösa "to do"-lista...

1) skippa idén om att NPCer har samma spridning på sina stats som hjältar, eftersom det bara skapar ett gäng -1or och +1or som inte sedan spelar någon som helst roll. Monster ska ha antingen 10 eller 15 eller 20 i sitt värde. De är ju enbart modifikationer till hjältens eget värde, dvs efter att du applicerat monstrets värde på hjältens så får du unika svårighetsgrader som 9 eller 13 eller 16 ändå.
2) hjältar kan inte gå från en till fyra eller sju vapentärningar. Inte nog med att det är en absurt stark stegring i sig själv, monstren är inte ens nära att vara byggda för att kunna utmana hjältar som använder vad grundreglerna erbjuder. Det ord som ligger närmast för att karakterisera de bonusar som erhålls av talangsteg och utrustning är tyvärr "vettlösa".
3) att inte alla talanger är lika bra får man acceptera (dvs Järnringen har inte samma resurser till spelbalans som exempelvis Wizards of the Coast). Men Symbaroum genomsyras av ett grundligt ointresse för balans, som förstör spelet för alla oss som inte vill blunda för detta. Specifikt vill jag minnas magiska talanger är alldeles för ojämlika för att det ska vara skoj. Här behövs en grundlig omkalibrering.
4) Symbaroums valda kostnad för magi, korruption, fungerade tyvärr så dåligt Järnringen tvingades till en tämligen omedelbar errata. Inte heller denna version är särskilt attraktiv. Detta är en indikation på att ett omtag behövs, så magiker kan fungera i praktiken.

Som synes pratar vi inte om ett snabbt hack. Fria Ligan borde betala mig för att fixa till en andra upplaga av deras spel...

 

[Jocke]

Alltså jag spelade Vita Stora Boken Nobilis flera gånger när den var en grej, det var inte svårare än något annat spel.

 

[Ymir]

Alienòr. Ett fantastiskt mysigt och konstigt, men ändå helt opretentiöst, medeltidsrollspel, med den härliga twisten att man spelar harmlösa hovdamer och bästisar, och har Alienòr som ombytlig, mystisk gemensam SLP. Alienòr är så skönt att man bara får ha rollpersonsnamn som är eleganta, feminina och occitanska och börjar på A, och sedan ombeds man att "figure out a way to pronounce it gracefully." Ett underbart spel. Men det faktum att det är super-myspys och Friendship is Magic men i medeltidskläder gör att det nog aldrig kommer bli spelat, eftersom mitt hjärta bara lustar efter grimdark tortyrångest.

Likt andra i tråden är jag också fascinerad av Noumenon. Men jag är inte helt säker på att det är ospelbart. Det hade kunnat funka under slutstadiet av en LSD/svamp-tripp, ungefär lagom till att man blir hungrig och inte är helt hallonsaft i hjärnan längre. Ta med det om ni organiserar nån slags ayahuasca-retreat typ.

 

[Swedish Chef]

Improvisation är svårt för mig överlag. Jag har också lätt att bli överväldigad – i de mysterielösaräventyr jag normalt spelleder behöver jag bara förbereda kanske en liten handfull scener/platser/spelledarpersoner i taget, och jag behöver sällan "jonglera" speciellt mycket i huvudet. Och det är också ganska statiskt – väldigt lite händer som inte är spelardrivet, frånsett kanske någon enstaka antagonist som gör saker spelarna inte ser. Mordet är så att säga redan utfört, och spelarna går mest och petar i saker och ting.

Just att ge spelarna får mer agens än mig stör mig inte jättemycket. Som spelare vill jag dock inte ha så mycket agens – jag är min egen idealspelare i det att vad jag vill mest är att utforska och upptäcka det spelledaren förberett. Lösa Äventyret, så att säga. Sån är jag i mycket annat också – jag gillar bokserier man kan läsa klart, tv-serier som är avslutade, datorspel man kan bli klar med. Min sense of accomplishment bygger mycket på att jag blir klar med projekt, t.ex. får iväg mina rollspelsböcker till tryck och så. Jag är mycket inne på begränsade kampanjer – spela spel A i X antal spelmöten tills kampanjen/äventyrsserien är klar, gå vidare till spel B. För mig saknas definitivt något om det inte finns något "slut". Jag spelar heller inte datorspel som har en massa "endgame content"; och när det finns sådant content skippar jag det helt och går vidare till nästa spel istället.

Men det är mer ett sidospår. Min stora svårighet är som sagt att jag känner mig överväldigad av att ha många agendor och aktörer och dynamiska situationer att hålla reda på, och att jag inte gillar att improvisera.

Det närmaste fisktankighet jag gjort är att ha en fisktank som får generera material till äventyren. Alltså att ha en stor meta-fisktank där aktörer gör saker, men mest mellan spelmötena då jag inte har tidspress och kan tänka igenom vad varje person gör och hur det påverkar saker. Och att det sedan utmynnar i äventyr jag kan förbereda lite mer rigidt.

(Jag undrar om det här borde brytas ut till en separat tråd om det ska fortsätta?)

Tack för att du tog dig tid och svarade,menja vi borde nog bryta ut det känns lite väl OT nu. Skapar en ny tråd med mitt svar lite senare

 

[Dr_Dängrot]

Kollar igenom min hylla och ser senaste western som aldrig kommer att spelas tyvärr eller iaf inte så som reglerna är skrivna . Jag såg omslaget och jag såg artworken i spelet och tänkte fy bubblan ett sånt snyggt spel sen började jag försöka läsa in mig på reglerna och efter max 15-20 minuter la jag ifrån mig boken med en svår huvudvärk medveten om att det här kommer jag aldrig att orka sätta mig in i .

 

[.Per.]

Mouse Guard, fick lyxlådan i julklapp typ 2018, kommer aldrig få spela det. Hårdkokta jävlar som vill spela Delta Green, OSR-artpunk o.s.v. Snart i en sälj-grupp på FB antar jag. Av samma anledning köpte jag inte Hillfolk, tagga mig i Vrålan @entomophobiac

 

[Genesis]

Mitt problem är att jag aldrig någonsin riktigt spelat fisktankigt, och aldrig varit speciellt intresserad av att spela fisktankigt. Jag är uppvuxen i en tradition av Äventyr som man Klarar, och har väl mestadels hållit mig i den fåran genom alla år. I den mån jag överhuvudtaget kan spelleda så är det genom nogsamt förberedda mordmysterier och andra tydliga Äventyr med struktur och tydligt mål. Jag får lätt panik när jag läser äventyr till Delta Green där jag förväntas sitta och jonglera fler än 2-3 aktiva SLP-parter. Jag har, kort sagt, inte verktygen för att spelleda Nobilis.

Då förstårjag definitivt att det känns lurigt att spelleda Nobilis. Det finns dock scenarion online, vill jag minnas, eller i alla fall spelrapporter, där man kör vanliga uppdrag i Nobilis. ”Er imperator har gett er uppdraget att utreda X. Kanske är det exkrucianer, eller någon mörker-imperator som ligger bakom?”

Eller så kan du ta valfritt Vampire-scenario. Vampire och Nobilis har ju typ exakt samma upplägg, så det borde vara enkelt att översätta rakt av. Kanske läsa lite om hur folk spelleder Vampire; det borde finnas en hel del material om det.

Vilket får mig att undra varför Vampire inte har samma rykte om ospelbarhet som Nobilis.

En vacker dag ska jag bita ihop trots att den är jätteful, och ta mig igenom den. Kanske ger den mig lite vettiga verktyg för att kunna spelleda det…

Kanske, men jag tror inte det. Jag tycker att tredje utgåvan är bättre på många sätt, men det har ju samma upplägg i grunden. Bättre då kanske att köpa Vampire och se om verktygen finns där.

 

[krank]

Då förstårjag definitivt att det känns lurigt att spelleda Nobilis. Det finns dock scenarion online, vill jag minnas, eller i alla fall spelrapporter, där man kör vanliga uppdrag i Nobilis. ”Er imperator har gett er uppdraget att utreda X. Kanske är det exkrucianer, eller någon mörker-imperator som ligger bakom?”

Eller så kan du ta valfritt Vampire-scenario. Vampire och Nobilis har ju typ exakt samma upplägg, så det borde vara enkelt att översätta rakt av. Kanske läsa lite om hur folk spelleder Vampire; det borde finnas en hel del material om det.

Vilket får mig att undra varför Vampire inte har samma rykte om ospelbarhet som Nobilis.

Det är intressant, det där. När jag varit spelare i Vampire har det varit ganska traditionellt – vi har varit typ neonater, vi har haft en mästare som gett oss uppdrag som vi prompt fuckat upp, etc. Det här fisktankiga, med mer aktivt intrigerande etc, har jag förstått varit vanligt men… inte med mina spelledare.

Kanske känns det mer naturligt att göra om Vampire till ett mer vanliga-uppdrag-centrerat spel? När jag funderat på den approachen i Nobilis har jag definitivt fått starkare vibbar av att spela fel och att inte utnyttja spelets potential än jag hade när vi gjorde det med Vampire. Säkert helt irrationellt, men såna är de ju, känslorna.

Men visst, jag skulle säkert kunna bygga typ ett vanligt mysterielösar-äventyr till Nobilis och spela det. Men jag vet inte om det skulle kännas som att jag faktiskt spelat Nobilis då. Vi får se.

Kanske, men jag tror inte det. Jag tycker att tredje utgåvan är bättre på många sätt, men det har ju samma upplägg i grunden. Bättre då kanske att köpa Vampire och se om verktygen finns där.

Tyvärr placerar jag Vampire i högen spel som jag inte riktigt tycker ger SL adekvata äventyr. Helst skulle jag ju se att spel verkligen höll SL i handen och hade en pedagogisk plan för hur man tränar upp hen till den tänkta spelstilen. Det tycker jag borde vara betydligt viktigare än vad är rollspel-kapitlen… Man spenderar gärna sidor med exempel för att få folk att förstå vad rollspel är och hur man är spelare, men spelledaren förväntas redan ha koll och kompetens…

 

[Dilandau]

Alltså jag spelade Vita Stora Boken Nobilis flera gånger när den var en grej, det var inte svårare än något annat spel.

Tyckte det svåraste med Nobilis var att få spelarna att skapa rollpersoner som inte var för fucked upp för att fungera i spel.

 

[krank]

Tyckte det svåraste med Nobilis var att få spelarna att skapa rollpersoner som inte var för fucked upp för att fungera i spel.

Jag tror att GWB var mitt första möte med spel som inte ger rollpersoner anpassade för klassiskt gruppspel. Nobilis-rollpersoner känns väldigt mycket som enskilda ädlingar för vilka det inte riktigt faller sig naturligt att samlas till en traditionell "äventyrargrupp". I den mån en Nobilis ingår i ett party så är det nog den sorts party där man dricker änglasvett ur guldpokaler och snortar krossade drömmar genom ihoprullade flygande mattor.

Det är nog lite därför jag associerat till Apocalypse World, som för mig känns mer anpassat till såpass självständiga rollpersoner…