Jag läser mycket osr eftersom det händer så mycket grymt inom det fältet, men jag har spelat få gånger. Något jag tänkt på under mina senaste läsningar (Yoon-Suin, Veins of the Earth, Deep Carbon Observatory, Maze of the Blue Meduza) är hur världen och människor (eller ja, varelser) porträtteras, och vad det skulle kunna säga om genren, människorna som spelar och spelstilen. Det slår mig att det väldigt förenklat tycks finnas tre sorters typer (SLP/ monster) i dessa produkter: den sadistiska och våldsamma (livsfarliga psykopater, känslokalla försvars-golemer etc), den galna som är omöjlig att förstå och interagera med (upphöjda gudar som pratar nonsens etc) och det utsatta offret som ofta är bortom räddning och inte har något sätt att klara sig på egen hand (inte sällan döende barn). Sällan ser man exempel på folk/ SLP som menar väl men gör illa, de som försöker samarbeta, de som missförstår varandra, eller folk som reser sig från undergång och lyckas bygga ett ok liv. Det finns helt enkelt väldigt lite hopp och relationer (om man undantar mer ”negativa relationer som tex slavar och mästare och liknande).
En sak jag funderar över är vad det gör med rollpersonerna, eller vad det gör med hur spelarna väljer att spela sina rollpersoner. Jag tänker mig att det i en grupp skulle kunna vara så att rollpersonerna är de enda välvilliga och hyfsat normala och moraliska personerna—vilket borde bli skitspännande och djupt tragiskt, när de hela tiden tvingas inse att världen inte är som den borde vara. Andra hållet kanske blir att rollpersonerna blir lika grymma och känslokalla som världen—för att kunna överleva i den. Man skulle kunna tänka sig spännande förvandligar där rollpersoner över tid blir allt mer cyniska. Man kan till och med tänka sig att spelarna blir allt mer cyniska, och gör allt mer känslokalla rollpersoner desto fler kampanjer man spelar.
Ett exempel på osr som inte verkar vara såhär är kampanjen till Whitehack, som jag läste om nyligen och gillade skarpt (även om den nog är för wierd och magisk för vår spelgrupp). I de två äventyren som inkluderas finns grupperingar som varken är goda eller onda, som vill vettiga saker och som gör så gott de kan, och kämpar för vad de tror på (tex the Whitecloaks). Det känns alltså mer ”mänskligt”, och ur mitt eget perspektiv så ser jag kopplingar till Story Nows bomber och relationskartor, där inget är riktigt svart-vitt och det är upp till spelarna/ rollpersonerna att tolka situationer, som ofta är moraliskt svåra och dramatiska. Kan man slå ihjäl någon som gör ont fast menar väl?
Det hade varit kul att höra hur de som faktiskt spelar osr tänker kring det här. Har jag helt enkelt råkat läsa några böcker som är extrema i hur de beskriver spelvärlden? Har jag missförstått allt? Och hur förhåller man sig till en känslokall, sadistisk och våldsam värld, genom sin rollperson?
Lite osorterade tankar en tidig lördagsmorgon, inte menade att varken uppröra eller reta.
En sak jag funderar över är vad det gör med rollpersonerna, eller vad det gör med hur spelarna väljer att spela sina rollpersoner. Jag tänker mig att det i en grupp skulle kunna vara så att rollpersonerna är de enda välvilliga och hyfsat normala och moraliska personerna—vilket borde bli skitspännande och djupt tragiskt, när de hela tiden tvingas inse att världen inte är som den borde vara. Andra hållet kanske blir att rollpersonerna blir lika grymma och känslokalla som världen—för att kunna överleva i den. Man skulle kunna tänka sig spännande förvandligar där rollpersoner över tid blir allt mer cyniska. Man kan till och med tänka sig att spelarna blir allt mer cyniska, och gör allt mer känslokalla rollpersoner desto fler kampanjer man spelar.
Ett exempel på osr som inte verkar vara såhär är kampanjen till Whitehack, som jag läste om nyligen och gillade skarpt (även om den nog är för wierd och magisk för vår spelgrupp). I de två äventyren som inkluderas finns grupperingar som varken är goda eller onda, som vill vettiga saker och som gör så gott de kan, och kämpar för vad de tror på (tex the Whitecloaks). Det känns alltså mer ”mänskligt”, och ur mitt eget perspektiv så ser jag kopplingar till Story Nows bomber och relationskartor, där inget är riktigt svart-vitt och det är upp till spelarna/ rollpersonerna att tolka situationer, som ofta är moraliskt svåra och dramatiska. Kan man slå ihjäl någon som gör ont fast menar väl?
Det hade varit kul att höra hur de som faktiskt spelar osr tänker kring det här. Har jag helt enkelt råkat läsa några böcker som är extrema i hur de beskriver spelvärlden? Har jag missförstått allt? Och hur förhåller man sig till en känslokall, sadistisk och våldsam värld, genom sin rollperson?
Lite osorterade tankar en tidig lördagsmorgon, inte menade att varken uppröra eller reta.