Nekromanti ostandardiserade rollpersonsgrupper

[Xenu]

Postade nedanstående grupp i en gammal tråd om gruppsammansättningar.

Detta är en utpräglad god grupp som bara går in för att hjälpa och inte för att gynna sig själv eller fanatiskt påtvinga andra sin livssyn.

*En odöd animist. (Vampyr, före detta människa. Man.)
*En levande Nekromantiker (människa, kvinna) med demonologi som sin sekundära skola.

*En krigarmagiker med spiritism som sin främsta skola. (Människa, kvinna.) Hennes kropp tillhörde ursprungligen en fiende vars odöda ande (dödsgast) nu förföljer henne.
*En krigare med goda kunskaper i Yoga. (Minotaur, man.)
*En minderårig elementarmagiker med talang på geni-nivå för eldmagi. (Människa, kvinna)
*En animist. (Råttman, man)
*En krigare (Råttman, man.) Använder förgiftade svärd, värjor och pilar.
*En Jih-Puhns Ninja (Människa, kvinna.)

De båda första är mycket mäktigare än de sex sista, i praktiken är det två olika grupper för olika typer av äventyr. Den grupp man inte spelar fungerar som allierade NPCs och ofta uppdragsgivare.

Dessa åtta hör till mina absoluta favoriter, och jag har utvecklat dem under flera år.

Nu undrar jag hur ni andra ställer er till grupper som faller långt från standardklichemallen.
Synpunkter och egna erfarenheter.

En allmän diskussion om ont och gott och sånt kan också vara intressant. Jag anser att vissa inte tycker att en nekromantiker och demonolog kan vara god, och att en vampyr inte kan vara varesig god eller animist. För min del anser jag odöda animister vara lika onaturliga som levande nekromantiker, och god eller ond beror på hur man använder sina krafter.

Edit: råkade skriva elementarmagi i stället för eldmagi på ett ställe.<P ID="edit"><FONT SIZE=-1><EM>Edited by xenu on 2001-01-11 19:39.</EM></FONT></P>

 

[Lord Samuel]

"god eller ond beror på hur man använder sina krafter"

Du sa det...
En kniv är varken god eller ond, det är i vilket syfte man anvädner den som är det avgörande.

 

[Krille]

"Nu undrar jag hur ni andra ställer er till grupper som faller långt från standardklichemallen."

Det har vi inga som helst problem med, tvärtom! Bland de få tillfällen som jag faktiskt njuter av att spela standardklichéäventyrare är när det är som ren parodi.

"En allmän diskussion om ont och gott och sånt kan också vara intressant. Jag anser att vissa inte tycker att en nekromantiker och demonolog kan vara god, och att en vampyr inte kan vara varesig god eller animist. För min del anser jag odöda animister vara lika onaturliga som levande nekromantiker, och god eller ond beror på hur man använder sina krafter."

För min del är det enklare än så: "vi" är goda, "de" är onda. Ont och gott existerar mest som subjektiva begrepp och utgår från den egna gruppidentiteten. Det handlar alltså inte enbart om vad man gör utan även vem man gör det mot.

Inte ens en genomgående "ond" person tror jag uppfattar sig som ond, utan möjligen som opportunist. Han utnyttjar folk som är dumma nog att låta sig utnyttjas, och om folk går i opposition mot honom gör han vad han kan för att slå tillbaka. I vissa fall kan han till och med se sig själv som välgörare - jag tror till exempel inte att Hitler såg sig själv som en ond erövrare, utan snarare som det tyska folkets och den ariska rasens frälsare.

Allt för ofta betraktas "ondska" i fantasysammanhang som ett slags Ringhals-kraftverk - det är bara att trycka i sladden och acceptera det onda så tjong! så har man hur mycket kraft som helst. Alternativt verkar det finnas en slags godhets-gen eller ondske-gen inom vissa raser som egentligen inte gör något annat än att flocka vissa raser kring en Ringhals-inpluggad ond härskare.

Jag är helt enkelt läbbans trött på alla sådana simplifieringar. Jag har inget emot balla skurkar, men måste de hela tiden utmålas som det mest ondskefulla sedan fascism och kärnkraft? Och varför förväntas rollpersonerna hela tiden vara osjälviska helgon, vars moraliska övertramp tolereras med en "ändamålen helgar medlen"-attityd värdig Spanska inkvisitionen?

- Krille
<A HREF="http://www.foxtail.nu" target="_new">http://www.foxtail.nu</A>

 

[Delita Hyral]

Att ha en Kliché grupp är kul nog men om man tänker efter
så är man nästan aldrig helt god eller ond. Som du säger
är "onda" ofta oppurtunister och i många fall goda likaså som hammnar i en situation som får dom att framstå på ett visst sätt.
Jag är spelledare ibland och min grupp spelar helst i gråskalan mellan gott och ont.
Själv är min favo rp en utstött landsstrykare med en sliten
munkkåpa som hålls ihop av tygremsor och trådar. En utpräglad egoist som bara ser efter sig själv.
Han driver sina vänner till vansinne genom syrliga komentarer och sin totala ovilja tt göra något som han
inte står nått att vinna från...
Så det finns många undantag...

 

[wilper]

>> Han driver sina vänner till vansinne genom syrliga komentarer och sin totala ovilja tt göra något som han inte står nått att vinna från... <<

Kan vara lite tungt med en sådan rp i en spelgrupp, om den spelas på fel sätt. (Dvs de andra rp slår ihjäl den)

Men annars håller jag med en del tidigare talare, det är kul att bryta mallen. Spelade själv en lärd man under ett halvår, det var riktigt kul att driva runt och ALDRIG SLÅSS! Det trodde jag faktiskt inte när jag gjorde karaktären, men det var mäkta festligt att försöka komma på lösningar som inte krävde svärd.