Re: På tal om samberättande: nån som testat Donjon
Spelet verkar handla om samma sak som gamla Grottor Fulla Med Monster: the Roleplaying Game, men verkar sannerligen funka annorlunda.
Jag har inte spelat Donjon, men däremot läst det. Fungerar annorlunda antar jag att det gör, spelet har till och med undertiteln "a game of old-school dungeoneering with an all-new bent". Vad som är annorlunda beskrivs rätt bra av förklaringen i början av spelet:
How this game came to be
Five people sat around a table on a Sunday afternoon, all with piles of dice in front of them. We’d gotten together for an afternoon of role-playing, and decided to play our favorite game from our childhood, a slim red-covered version of the original Dungeons and Dragons.
Zak (the Dungeon Master): You’re in a small room, with walls made of grey stone and covered with slime. The floor's about a foot deep in water.
Clinton (as an Elf): I look for secret doors. (Rolls some dice.) Success.
Zak: Ok. You find a secret door. It’s... um, I don't know... on the left wall.
Clinton: Really? Was that on the map, or did you make that up?
Zak: Made it up. You searched, and were successful, right?
Clinton: Kick-ass.
We suddenly realized we were having fun. We decided to drop the idea of common sense, and had every successful roll have something happen. Whenever I successfully searched for secret doors - there was one. Whenever I listened for noise successfully - there was noise. It worked like a charm, and I went home with ideas fluttering in my head. A hundred e-mails, dozens of phone calls, and a few edits later, Donjon emerged.
I Donjon har man sex grundegenskaper som i stort sett är de gamla vanliga. Man har dessutom en ras och en klass och ett antal färdigheter. Färdigheterna väljer spelaren helt fritt utifrån vilken ras och klass man har.
När man sedan slår färdighetsslag slår man lika många tärningar som man har i sin egenskap och eventuell färdighet. Det rekommenderas att man använder T20, men vilken storlek som helst går bra så länge alla är lika. Är det en statisk handling sätter SL en svårighetsgrad, som är det antal tärningar han slår, efter hur mycket kontroll han vill ha över scenen och sedan rullar SL och spelaren sina tärningar. Man letar rätt på den högsta tärningen, den personen har vunnit, och räknar sedan antalet tärningar som är högre än förlorarens. Om spelaren vann får han antingen bestämma så många fakta om resultatet av handlingen, eller lägga till lika många tärningar till nästa slag.
Ett exempel:
En rollperson vill speja genom skogen för att se om han upptäcker troll. Han får tre "successer" och väljer att använda två till fakta och en till bonus. Han väljer att det är tre stycken troll, och att det är samma troll som plundrade hans hemby tidigare. Han sparar en tärning som bonus som han använder för att smyga fram och anfalla.
Spelet är 86 sidor långt och det finns såklart en hel del annat som är snyggt, bland annat systemet för att hantera pengar. Det är ett nog ett bra spel för folk som vill testa en mer decentraliserad och spelardriven spelstil, men inte är beredda att riktigt lämna bekant mark. Vill man veta mer kan man läsa
recensioner på RPGnet.
Ett annat fantasyspel av Clinton R. Nixon som uppmärksammats på sistone är
The Shadow of Yesterday. Det går att läsa gratis (kolla in "Main Rulebook" och "The World of Near") på nätet, och speciellt intressant är enligt mig systemet för "keys" och "character transcendence".
