Peppen! Den onyanserade barnsliga peppen när man slutar vara pretto!

[w176]

Jag har i praktiken haft rollspelspaus (så när som några ströpass ) de senaste fyra åren pga studier och pandemi. Massor av lajv, och play by text, men inte bordsrollspel.

Min abstinens har varit stor. Samtidigt har jag varit like skeptisk till att spela online eftersom längtan just varit så stor och jag ville liksom inte ha en nödlösning.

Ända tills liksom pandemin drog ut på tiden och jag bestämde mig att det liksom vore trevligt att spela ändå.

Så jag hakade på @Ymir s DnD kampanj online vilket verkligen inte är min vanliga kopp te.

Vilket har varit så kul. Kanske just för att liksom jag släppte krav och förväntningar och lät min inre 14 åring designa karaktären och skamlöst baka ihop element som Elin 14 år tyckte var ballt, och nörda ner mig i spelsystemet som jag inte gjort sedan jag körde Baldurs Gate 1 och 2 på datorn.

Att liksom bara inte ha några krav eller förväntningar varken på mig själv eller andra. Bara låta saker bli som det blir.

Nu kanske det delvis är abstinens som talar med det var jättekul som gammal räv att vara släppa alla förväntningar och köra.

Någon som känner samma sak ibland? Eller har någon liknande reflektion?

Är det bara skönt att bara köra och inte vara så pretto ibland?

 

[anth]

Jag känner igen situationen.

Jag har varit med om ett par spelare som blivit så pretto så man bara vill ta en nål och sticka hål på dem med så deras ego punkteras, luften går ur och de slappnar av.

Jag har full förståelse för att rollspelare med tiden vill spela vuxnare och seriösare, men precis som du säger förlorar man då lite av den barnsliga förtjusningen man hade när man började spela rollspel.

Alla spelstilar är rätt och det är inget fel att vara pretto (så länge man faktiskt accepterar andra som inte är det).
Jag är nästan dagligen med om folk som anser att de själva är de enda som har rätt och alla andra har fel.
Världen skulle vara så mycket bättre om alla accepterade alla andra så som de är (både inom rollspel och andra delar i livet).

 

[Rymdhamster]

Yes! Har aldrig haft så roligt som när jag bara släppt alla premiser och bara kört.

Nu ska jag bara försöka lära mig att ha samma approach när jag SL:ar också =D

 

[Mogger]

Är det bara skönt att bara köra och inte vara så pretto ibland?

Ja, jag släppte det för typ 4 år sedan eller nått sånt och har inte ens försökt hitta tillbaka.

 

[.Per.]

Efter många samtal, podcasts, forum-poster osv om rollspel - dess mekaniker, djup osv så skrek ändå alla rakt ut i triumf när vi levlade i vår D&D 3.0-3.5 kampanj. Det var väldigt roligt och härligt.

 

[afUttermark]

Jag kan inte minnas om jag varit pretto. Jag har bara spelat.

 

[Bifur]

Haha, ja det är kul att bara slänga sig ut scenario utan så himla mycket eftertanke. Fast pretentiös har jag nog aldrig varit så vi pratar kanske om olika saker.

 

[w176]

Sen tror jag också att det ommer komma stora känslor, intressanta teman och frågeställningar, djup och nyanser oavsett vad vi spelar.

Dels för för att jag föreställer mig att Ymir är oförmögen att inte smyga in det när han spellededer.

Dels för att saker alltid växer fram när man spelar, om man bryr sig och tycker det är intressant. Dvs emergent play. (Så längekunde jag hålla mig från att vara prestto i mina reflektioner)


Dont get mer wrong. Pretto, djup, analys, diskurs, teori, speldesign,djup och seriös tematik, osv är min kopp te. Eller min balja med te. Eller till och med mitt lilla badkar med te där jag lyckligt simmar runt för det mesta.

Men det var härligt att gå in med en annan agenda och play to find out.

 

[God45]

Ja! Att bara köra något enkelt och kul. Bara hamra ihop en dungeon eller något.

 

[Genesis]

Sen tror jag också att det ommer komma stora känslor, intressanta teman och frågeställningar, djup och nyanser oavsett vad vi spelar.

Dels för för att jag föreställer mig att Ymir är oförmögen att inte smyga in det när han spellededer.

Jag känner igen detta. Minns när vi på OGothCon försökte spela Final Girl och köra på gladsplatter och bara flamsa runt. Det degenererade ganska snabbt slutscenen blev en gripande och hjärtskärande scen om förräderi och odödlig kärlek som lämnade spår efter sig. Om jag bara släpper lös, slappnar av och kör utan att tänka så blir det pretto-emo-drama. Ska jag ha gladaction måste jag fokusera!

 

[Ymir]

Jag känner precis som du. Hela min spelgrupp är förälskad i FFGs Star Wars, och en stark orsak känner jag är att det är så lekfullt alltihop - regelsystemet är sjukt roligt, och världen likaså.

 

[Cybot]

Körde Late Night Dungeon Crawl med @God45 som spelledare i Onsdags.
Premissen: En bunt sadistiska wizards har kidnappat en bunt losers och low-level murderhobos (den typen där en goblin med en rostig shiv av burkplåt är ett allvarligt hot) och slängt in dem i en sadistisk dungeon för att få material till deras gameshow.

Det var en fantastisk kväll, kanske just för att det inte fanns några krav eller förväntningar (varken på rollspel eller att man ska prestera på något sätt) utan det var bara avslappnat nörderi i en OSR dungeon. Farliga fällor, DnD nörderi-gameshows, roliga SLPs....och en del förräderi.

 

[God45]

Körde Late Night Dungeon Crawl med @God45 som spelledare i Onsdags.
Premissen: En bunt sadistiska wizards har kidnappat en bunt losers och low-level murderhobos (den typen där en goblin med en rostig shiv av burkplåt är ett allvarligt hot) och slängt in dem i en sadistisk dungeon för att få material till deras gameshow.

Det var en fantastisk kväll, kanske just för att det inte fanns några krav eller förväntningar (varken på rollspel eller att man ska prestera på något sätt) utan det var bara avslappnat nörderi i en OSR dungeon. Farliga fällor, DnD nörderi-gameshows, roliga SLPs....och en del förräderi.

Det var helt sjukt kul!

 

[nyvinter]

Definitivt. Jag halkade in på en Ravenloft-kampanj, fick 8 i int och det var bara att gå all in med en ork himbo sorcerer som använder magin för dockteater. (Mage hand ftw!) Allvarliga ögonblick finns också men att ha kul tillsammans är det viktigaste — och det som får DnD att fungera för mig, finner systemet lite klaustrofobiskt med få val annars.

Och i höstas när jag spelledde City of Mist var Hades en förortspappa i medelålderskris och Cerberus var en shih tzu. Spelarna gjorde inbrott hos honom för att stjäla tillbaka audiobook of the dead (abridged version eftersom uppläsaren aldrig hann till slutet). Och på prettosidan i samma kampanj så var det familjer i slitning på grund av att familjemedlemmar mystisk försvunnit.

 

[nyvinter]

Och för någon som bor långt ifrån alla är explosionen i bra konferansmjukvara och möjligheterna till att spela över Internet en fantastisk sak.

 

[Franz]

Jag får en riktigt peppig känsla när jag spelar med folk som aldrig spelat rollspel innan men vill ge det en chans. Den där nya entusiasmen smittar av sig på mig och det är så befriande att spela med folk som inte fastnat i tänket om att "si är rätt och så är fel" än.

 

[Swedish Chef]

Jag kan absolut känna igen mig i känslan. One Ring var spelet som gjorde samma sak för mig. Att få spela en Tolkien Alv och gå all in, var fantastiskt och tillslut blev det drama av det med, utan att jag egentligen hade tänkt det utan bara njöt av att få spela en karaktär inspirerad av min barndoms fantasier och Fingolfin (fast sjukt mycket sämre)

 

[Khan]

För min del var det när jag släppte på alla premisser och bara körde vaniljfantasy 1A i Hjältarnas Tid första gången. Det påminde mig precis om varför jag fastnade för genren och för rollspel i allmänhet en gång i barndomen. In i stora skogen, leta reda på monster och mystiska ruiner att utforska. Inget mer komplicerat än så.

Sagor från Trollskogen till HT. Bra skit, alltså.

 

[entomophobiac]

Rollspel är ju rollspel, och rollspel är kul. Oavsett om det rör sig om en helimproviserad samberättargrej eller en tonårsnostalgisk omgång Mutant Chronicles. Idag ställer jag högre krav på den rena underhållningen, men kraven handlar nog mer om att alla skall ha lika mycket vilja att delta, inte så mycket att alla måste vara lika pretentiösa.

För mig finns inte ETT sätt att spela. För mig finns en hel värld av hobbies, och garanterat flera jag ännu inte upptäckt som det kommer bli superkul att upptäcka!

 

[Dr_Dängrot]

Jag vet inte om jag skulle kalla mig pretto utan med åldern så har också min tröskel för vad jag accepterar sjunkit och vad jag kräver för att bli underhållen stigit och flyttats om. Premisserna har helt enkelt ändrats vilket inte är konstigt då man inte är statisk genom livet utan genomgår olika cykler.

Där jag som ung kunde tycka det var skitaballt och awsome att banka gobbos i nått grottkomplex så är det inte där 39:årige Dängrot finner sitt roliga idag och rollspel som 15årige dängrot älskade och satte på en piedestal och höjde till skyarna skulle hen idag kasta på närmsta offerbål men gör det mig pretto ?