Nekromanti Personlighet sökes

[Rickard]

Hur skapar ni en personlighet till rollpersonen?

/Han som redan har gjort en rollperson men just nu består den bara av siffervärden

 

[Christoffer]

Bestämmer något karaktäten vill ändra status på, något i fiktionen som bör förändras. Sen bestämmer jag mig för ett inledande tillvägagångssätt och därefter följer resten per automatik...

Min senast spelade karaktär utgav sig för att vara läkare i London under 1800-talets slut, statusförändringen var att hela sjuka och hjälpa fattiga till en dräglig tillvaro och hans tillvägagångssätt var att ljuga och bedra, han var ingen läkare, han var en bluff! En fejk! Resten kom som nästan alltid per automatik efter det.

 

[krank]

Jag försöker insupa så mycket av de delar av spelvärlden rollpersonen rimligen kan känna till, och försöker avgöra hur rollpersonen förhåller sig till dessa. Ibland utgår jag från någon form av kliché, men jag försöker låta bli.

Vampire: the Masquerade är strålande exempel på ett spel där personligheten nästan bygger sig själv; man behöver bara minsta gnista, så får man sedan massor av saker att ta ställning till - vampyrer, camarilla, vampyrlagar, att döda människor, andra klaner, den egna klanen, de åsikter klanerna har om varandra...

 

[Vimes]

Om du har siffervärden är det väl bara att utgå från dem. Varför har min rollperson det här siffervärdet i den här egenskapen? Siffrorna är ju krokar.

 

[w176]

• Jag är av bland mixat ras-ursprung och har levt ett hårt liv och är därför rastisk och emot rasblandining.
• Jag är en cynisk tonåring med en mörk syn på världen, från en hippiefamilj. Jag slits mellan mina två prepektiv.
• Jag har varit förvandlad till hund och glömt hur det är att vara människa, men återhämtat mig lite.

 

[morkbollen_UBBT]

Jag gillar att plocka någon bakgrund och personlighet jag fastnar för. Ibland är det saker jag brukar spela och ibland det jag tycker verkar läckert just nu. Sen bestämmer jag att det är så karaktären har levt och sen ser vi hur det blir i spel.

T.ex. En krigare som skoningslöst dödar sina fiender. Om jag sätter detta till dåtid så har han levt som en krigare som skoningslöst dödat sina fiender. Då bygger man inte in sig i ett hörn när man senare som spelare är en pussy och inte vill döda folk. Allt är ju fine om det var dåtid, han har väl ändrat sig och frågan är varför .

 

[Svarte Faraonen]

Slår fram karaktärsdragen med 3T6 i ordning. Finns inte denna möjlighet år den utvecklas under spel.

 

[Dante]

+1 på Vimes och w176, och +½ på krank (NT)

NT = Nix Textus

 

[Ymir]

Jag brukar hitta någon slags grundkoncept, premiss, känsla, personlighetsdrag etc jag skulle vilja utforska, och utifrån detta gradvis polera fram en rollperson (både före och under spel). Grunden är ofta direkt inspirerad av någon karaktär i en bok, film, eller rentav en person i min närhet eller som jag träffat någon gång. Ibland faller många bollar på plats samtidigt; när jag tex skulle spela en tjej som var det svarta fåret i en belgisk överklassfamilj fick hon element och drag av flera olika personer, både folk jag känner i verkligheten och fiktiva, kombinerat med drag det därefter kändes naturligt att hon borde ha, tills hon blev en helt unik individ.

Så, en början för mig skulle till exempel kunna vara:
"Jag vill dölja ett sårbart innanmäte under en tuff yta"
"Jag vill vara stolt rationalist i en era där sådana inte växer på träd, men samtidigt hemsökas av något som ruckar på min övertygelse"
"Jag vill brottas med lojalitet till en organisation jag är uppvuxen i och tror på, men vars ledare behandlar mig som crap".
"Jag vill vara det svarta fåret i en överklassläkt, och leva sunkigt bland en massa bohemer i desperat förnekelse av min bakgrund och mina pengar, som aldrig gett mig minsta lycka".

 

[krank]

Jag brukar hitta någon slags grundkoncept, premiss, känsla, personlighetsdrag etc jag skulle vilja utforska, och utifrån detta gradvis polera fram en rollperson (både före och under spel). Grunden är ofta direkt inspirerad av någon karaktär i en bok, film, eller rentav en person i min närhet eller som jag träffat någon gång. Ibland faller många bollar på plats samtidigt; när jag tex skulle spela en tjej som var det svarta fåret i en belgisk överklassfamilj fick hon element och drag av flera olika personer, både folk jag känner i verkligheten och fiktiva, kombinerat med drag det därefter kändes naturligt att hon borde ha, tills hon blev en helt unik individ.

Det där är nog väldigt likt det jag brukar göra, nu när jag tänker efter. Eller mer exakt är det ju sådär jag får fram min "gnista" som jag sedan utvecklar genom att försöka gripa tag i och ta ställning till saker i spelvärlden.

 

[Ymir]

En alldeles särskild känsla för mig är när rollpersoner jag skapat på detta sätt tar min skapelse och springer iväg med den, dvs när immersionen blir så stor att jag själv nästan blir förvånad över deras agerande. Typ:
"Amenherregud Mireille...försöka prostituera dig för din lärare? Så lågt trodde jag inte du kunde sjunka..." *känna genuin skam*

 

[w176]

+1!

 

[w176]

Det där är nog väldigt likt det jag brukar göra, nu när jag tänker efter. Eller mer exakt är det ju sådär jag får fram min "gnista" som jag sedan utvecklar genom att försöka gripa tag i och ta ställning till saker i spelvärlden.

Jag håller med och vill säga att rätt ofta för mig är den gnistan en kroppshållning eller kroppskänsla.

Som med min tidigare exempel av det rasistiska halvblodet, låg mycket av gnistan för rollen i arg och vaksamt spända muskler och en känsla av att man redo att när som helst explodera i fysisk uttryck av vrede.

 

[krank]

Jag håller med och vill säga att rätt ofta för mig är den gnistan en kroppshållning eller kroppskänsla.

För mig är det ofta en åsikt eller en aspekt av mig själv... Kanske för att jag uppfattar mitt eget "jag" som väldigt mycket knutet till vilka åsikter jag har.

 

[solvebring]

Man funderar ut vad som skulle vara roligt att gestalta, varpå man frågar sig "Varför har den här personen blivit så och vad vill han/hon?" Sedan skriver man ned det och kör igång. Mer avancerat behöver det inte vara. Så gör i varje fall jag.

Förövrigt tycker jag inte man ska vara rädd för klichéer och stereotyper. Dessa urtrevliga att spela, bara man sätter en liten twist på dem som gör att de bryter sitt traditionella. Ja, alltså en stereotyp med twist - lite som karaktärerna i Prachetts böcker, ungefär. Utan att det måste vara komiskt då, självklart.

 

[Sapient]

Jag brukar hitta någon slags grundkoncept, premiss, känsla, personlighetsdrag etc jag skulle vilja utforska, och utifrån detta gradvis polera fram en rollperson (både före och under spel). Grunden är ofta direkt inspirerad av någon karaktär i en bok, film, eller rentav en person i min närhet eller som jag träffat någon gång. Ibland faller många bollar på plats samtidigt; när jag tex skulle spela en tjej som var det svarta fåret i en belgisk överklassfamilj fick hon element och drag av flera olika personer, både folk jag känner i verkligheten och fiktiva, kombinerat med drag det därefter kändes naturligt att hon borde ha, tills hon blev en helt unik individ.
(...)

Även jag brukar göra ungefär så, även om jag sällan formulerar det så tydligt som Ymir sedan gör.

Det grundläggande för mig brukar vara att finna en passande attityd mot vad det nu är äventyret eller kampanjen centrerar kring.

På den allra enklaste, grottröjande munchkin-nivån kan det vara något så enkelt som "Min karaktär hatar orcher", som gör det förbaskat enkelt att sen snabbt hitta en passande känsla/handling et.c. i spelet - eller alternativt att känna frihet att improvisera en sådan (eller avsaknad, vilsenhet) i situationer som inte inkluderar orcher. (Eller problematisera i situationer som visar orcher ur en annan sida.)

Bara den grundattityden finns, och den är ju oftast mer komplicerad än i exemplet ovan, så finns alltid en fast utgångspunkt som gör karaktären mer konsistent - men också lätt att utveckla. Om jag vid någon punkt bestämmer mig för att ändra attityden, så är det som resultat av något som karaktären genomgått.

Och - för att anknyta till hur detta går ihop med siffrorna - det är oftast så att jag kommer fram till karaktärskonceptet först. Sen (i alla spel som tillåter det eller med house rules) får jag fram vad siffrorna borde säga. Om jag ska bygga den där munchkin-karaktären som hatar orcher, satsar jag på värden efter det. Och väljer passande bakgrunder (yrken, skills what-ev's som spelet nu bygger på).

Konceptet styr värdena och valen, inte tvärt om.

 

[Zappelina]

Det är många bra tips här redan, dom tänkte jag inte kommentera, men en sak som íngen tagit upp ännu är de andra spelarna. Jag tycker det är viktigt att lämna mycket av karaktären till vad som behövs i gruppen. Det behöver inte vara att spelgruppen behöver en person som kan desarmera fällor, även om det kan vara så enkelt också, utan kan handla om utrymme, humor eller ledarskap i gruppen. Känner man de övriga spelarna väl kommer ofta sådana saker automatiskt (på gott och ont), men gör man inte det tycker jag det är viktigt att känna in vad som behövs för att avrunda den sociala samvaro som rollspel faktiskt är. Det är väldigt svårt om man inte gör rollpersonerna tillsammans och för en dialog under tiden... Ja, så om jag ska svara på "hur gör man", så blir det nog kort och gott "i grupp".

 

[krank]

Ja, så om jag ska svara på "hur gör man", så blir det nog kort och gott "i grupp".

Det här tycker jag är viktigt och bra. Att man kan fylla olika sociala roller i gruppen; att det finns nåtslags diskussion kring hur gruppen fungerar socialt. Är inte alla med på banan blir det lätt pannkaka, framför allt om man sedan tänkt spela med så lite metasnack under spel som möjligt. Om man nu t.ex har två personer i gruppen som ser sig som ledare, så är det dels en bra grej för båda spelarna att ha den andre att ta ställning till och spegla sin egna rollpersons personlighet i, och dels en bra grej för gruppen om spelarna är medvetna från början om att det finns en konflikt...

 

[!Paxen]

+1 Vimes och +1 Zappelina

Kommer på ett par scenarion under karaktärsskapande.


Om man först koncentrerar sig på "Vem är karaktären i gruppen?" så kan man få fram flera svar: "Den sarkastiska", "den muntra", "den våghalsiga" men det kan som sagt även vara "mer användbara saker" som "den händiga", "den smarta" eller "den starka". Självklart kan det då vara en blandning, exvis "den smarta" och "den starka", "den muntra" och "den händiga". Sen kan man fortsätta på det spåret.

1. Innan man har fått sina värden. "Om Sigurd den Långe är munter då måste det betyda att han har ett starkt psyke, baserat på att han är en glad typ hela tiden och då han är en våghals så tål han säkert mer än medel" Sen därefter så kan man börja sätta ut värdena, och då kan det säkert vara så att en del färdigheter väljs ut för att passa personligheten.



2. Efter att man har värdena. "Jean af Qvinna har väldig hög tålighet, då är hon "den våghalsiga" i gruppen. Sen så har hon ett lågt värde på karisma, då är hon "den sarkastiska" i gruppen"

Är detta ett vettigt upplägg, eller tänker jag helt fel?

 

[Petter42]

Re: +1 Vimes och +1 Zappelina

Är detta ett vettigt upplägg, eller tänker jag helt fel?

Låter kanon! Bygger vidare på min idé med beskrivande egenskaper (som visserligen är verklighetsbaserad, men väldigt lätt och användbart att föra över till rollspel(i synnerhet när man skapar rollpersoner eller beskriver karaktärer som SL)). Det handlar helt enkelt om att man tillskriver folk ett antal egenskaper i olika stadier av kännande. Även om du bara ser en person på andra sidan gatan kommer du tillskriva den personen ett antal egenskaper som beskriver den. Egenskaperna ska strida mot normen, för saker som är normativa märks inte riktigt. Idén kom sig genom feminism när jag insåg att även när man lärt känna kvinnor rätt bra låter man utseendet beskriva dom (knappast någon ny idé) men även att "kvinna" är en beskrivande egenskap. Om jag beskriver en man kanske jag behöver säga tre saker om honom, om jag beskriver en kvinna räcker det med två, för kvinna är en icke-normativ egenskap. Tänkte dels på det i samband med tråden, men namnet Jean af Qvinna påminde mig om det.

<div class="ubbcode-block"><div class="ubbcode-header">Quote:</div><div class="ubbcode-body">"Om Sigurd den Långe är munter då måste det betyda att han har ett starkt psyke, baserat på att han är en glad typ hela tiden och då han är en våghals så tål han säkert mer än medel"</div></div>
(Sigmunds beskrivande egenskaper är alltså gladlynt, lång och modig.)

Jag gör ofta en sån här karaktär, varpå jag gör en (lite väl) djup analys av det hela. Jag skulle snarare säga att Sigmund är så munter därför att han lider av en stark osäkerhet och söker bekräftelse från sina medmänniskor. Han tvingar sig själv att visa sig stark: "inget kan få honom på dåligt humör, inget skrämmer honom och han är lång och ståtlig!". Det är den bilden han vill ge av sig själv, för det är så en riktig man "ska" vara.