Nekromanti Planescaping Episod 1: Dags att dra ifrån skiten!

[walium]

Rollpersonerna är tre till antalet och jag ska nu presentera dem i korthet:

Alucard Morrless en halv lupinal (guardinal i vargform) och halv jordelementar. Kaotisk bärsärk/naturnära halv-hippie.

Barbatus, en egoistisk och självsäker githyanki med psioniska krafter och en mekanisk arm.

Rei'gar, en halvtransparant och ganska feg githyanki med kunskaper inom illusionsmagi.

Dessa tre har efter flera år i Vandrarlegionen (en enhet bestående av olika icke-demoniska legoknektar och annan kanonmat som blivit lurade in i Baators tjänst) bestämt sig för att vid första, bästa tillfälle försöka dra iväg till sina drömmars mål: Sigil.

Spelmötet inleds med att en mäktig armada av havs- och luftburna skepp beger sig till Mount Celestia genom en portal. Väl framme utbryter en jättelik strid mellan demoner och djävular. Rollpersonerna sitter mestadels under däck och hör en massa otrevligt stridsskrammel och olika stora djur som verkar slå mot deras båt. Snart nog blandar sig en väldig här av änglar i leken och gör slut på resterna av de invaderande armeérna.

Rollpersonerna hamnar i en liten roddbåt med uppdrag att ro mot land. Snart nog kapsejsar även deras lilla farkost och de lyckas så småningom rädda sig upp på en liten ö.

Syftet med denna episod var att illustrera deras meningslösa och dödliga tillvaro i Vandrarlegionen. Den invasion som de deltog i var dömd att misslyckas och fullständigt meningslös sett ur deras synvinkel.

Efter att ha varit strandade på ön, och hoppats att änglarna inte upptäckte dem, en tid så lade rollpersonerna märke till en märklig man som, tillsammans med två goblins, flög runt lågt över havet på en stora matta och verkade fiska upp vrakgods och döda kroppar. Mannen verkade dela lite spontant på sig i flera identiska versioner lite då och då.

De påkallade hans uppmärksamhet och ville att han skulle ta dem därifrån. Efter lite köpslående så ville han ha ett minne eller en känsla ifrån var och en av dem och Barabtus mekaniska arm, vilket de till synes gick med på. Två av minnena skulle ges som förskottsbetalning och Rei'gar gick efter en viss tvekan ombord på mattan. Just som den mystiske mannen var på väg att sätta på honom en konstig slags hjälm så använde Barbatus sina psioniska krafter för att boosta sin egen hastighet och sprang över vattnet och upp på mattan. Han grep tag i en version av mannen och mattan satte av i en väldig fart över vattnet.

Mannen upplöste båda versionerna av sig själv och dök upp på andra sidan av mattan. När de båda githiankierna försökte klubba ner honom så lurade han dem med sina illusioner och de föll av mattan och ner i vattnet. Därefter försvann mannen och de fick aningen slokörade simma tillbaka till sin lilla ö och sin förvånade tredje gruppmedlem.

Även jag som spelledare blev något förvånad eftersom jag inte förväntade mig svekfullhet så tidigt och jag fick mycket att tänka på.

Rollpersonerna byggde så småningom en ganska ynklig flotte och paddlade i land. Där blev de efter en kort stund ställd inför två väldiga änglar med flammande svärd. De ene ansåg att de var hopplöst avskum och ville dräpa dem. Men den andre lyckades övertala honom att de kunde rehabiliteras genom hårt arbete.

Ängeln ,vars namn var Inviktus, verkade väldigt ung och behandlade dem som en blandning mellan barn och husdjur. Han förde dem till gränsstaden Exelscior i Utmarkerna där de sattes i extremt meningslöst arbete som bot för sina synder. Inviktus lovade att han skulle återvända och se efter sina skyddslingar sinom tid.

Rollpersonerna har blivit upplysta om att deras botgöringsperiod kan komma att sträcka sig över åtskilliga år och letar nu febrilt efter en väg ut ur staden. De två githiankierna är gatsopare och Alucard jobbar på ett litet sjukhus för spetälska. Alla portaler därifrån är bevakade men det går rykten om att det ska finnas ett tjuvgille i staden som kan tänkas känna till fler. Dessutom så har Alucard sett tecken på att en gammal bekant ifrån Baator stryker omkring någonstans utanför stadens portar.

Ambitionen är att nästa spelmöte ska ta dem till Sigil och att det ska vara mindre rälsat och ännu mer fritt. Jag har även funderingar på att fortsätta mata dem med olika former av stämningstexter.

Någon kommentar på denna omfattande sammanfattning av spelmötet?

 

[Deodanders]

Re: Planescaping Episod 1: Dags att dra ifrån skit

Hej walium,

Hur fungerade Fate för er?

 

[walium]

Regelklurande

"Hur fungerade Fate för er?"

Det var förstås lite ovant såhär i början och jag borde kanske försökt få rollpersonerna att spela ut mer aspekter genom att muta dem med Fate points. Men det största dilemmet uppkom nog i den korta strid som utspelade sig på den flygande mattan där illusionsmagi ställdes mot mer konventionell strid. Rollpersonerna ville dunka magikern och magikern vill lura dem att han och mattan var någonstans där det i själva verket bara fanns hav. Problemet låg alltså i resultatet av en lyckad handling och skillnaden mellan de två typerna av handlingar. Dimfrost har startat en tråd om det på Rpg.net.

 

[Deodanders]

Re: Regelklurande

Jag skulle nog ha använt mig av ett enda konfliktresolution-slag i det fallet. (Eller skulle nog och skulle nog -- jag spelar Fate one-on-one just nu och vi har hittills bara använt reglerna så.)

Alltså Fates scenbaserade stridsregler; ett slag med tydligt deklarerade intentioner och insatser.

Då skulle du också sluppit det du beskriver som förvåning inför den "svekfulla" handlingen (och som jag förutsätter här är karaktärens ).

Storyn låter spännande och det var kul att få ett exempel på när och hur spelmekaniken kom in i bilden.

 

[Deodanders]

Re: Regelklurande

Nu har jag läst tråden på rpg.net och också dragit mig till minnes att ni var ute efter taktik i era strider.

Låt mig bara säga att även om ni använder exchange based combat eller en annan variant så kan ni inte misslyckas med att sätta stakes innan ni slår.

Alltså klargöra vilka förutsättningar som gäller för varje slag, vare sig de avhandlar hela situationen eller varje runda i en strid.

 

[Robert Jonsson]

Re: Planescaping Episod 1: Dags att dra ifrån skit

Första tanken som poppar upp i mitt huvud är att det känns väldigt... far out. Du skojade verkligen inte då du skrev om en ganska fantastisk kampanj.

I spel fungerade det säker jättebra, men jag vet inte... I skrift känns det som om någonting går förlorat. Intrycket jag får är att det inte blev mycket spelat (beror ju också på hur långt passet var). Jag gillar exempelvis händelsen som du introducerade med skeppen och kriget utanför. Det sätter direkt en stämning i det, men det känns som om RP förvandlas till mottagare, än att de faktiskt gjorde något. Samma med roddbåten efteråt. Jag förstår poängen, och det fungerade säkert bra i spel, men det känns som om något saknas här tycker jag.

I alla fall, löses de upp allt eftersom texten går... Och blir därmed intressantare att läsa om. Särskilt då de hamnat i staden och tingas ta jobb samtidigt som de grunnar på att lfy - där känner jag att det finns en rolig möjlighet till spel.

Ser fram att få läsa mer om då de kommer till Sigil.

Slutligen - fortsatt matande? Syftar du på saker i Sigil specifikt då eller kampanjen i stort?

 

[walium]

Re: Planescaping Episod 1: Dags att dra ifrån skit

"Första tanken som poppar upp i mitt huvud är att det känns väldigt... far out. Du skojade verkligen inte då du skrev om en ganska fantastisk kampanj."

D&D i allmänhet och Planescape i synnerhet har stor far out-potential.

"I spel fungerade det säker jättebra, men jag vet inte... I skrift känns det som om någonting går förlorat. Intrycket jag får är att det inte blev mycket spelat (beror ju också på hur långt passet var). Jag gillar exempelvis händelsen som du introducerade med skeppen och kriget utanför. Det sätter direkt en stämning i det, men det känns som om RP förvandlas till mottagare, än att de faktiskt gjorde något. Samma med roddbåten efteråt. Jag förstår poängen, och det fungerade säkert bra i spel, men det känns som om något saknas här tycker jag."

Målet med hela spelmötet var att de skulle få chansen att ta sig bort ifrån Blodskriget och komma några steg närmare Sigil samtidigt som de skulle få en känsla för hur värdelöst och farligt livet i Baators tjänst kan vara. Så i viss mån så blev det mer rälsat såhär i början än vad jag har för avsikt att det ska vara under resten av kampanjen. Observera att de ändå gick emot mina planer ganska ordentligt genom att hoppa på mannen med den flygande mattan. Sedan orkar jag inte beskriva varenda liten nyans heller förstås. Så kul är det faktiskt inte att sammanfatta ett spelmöte.

"I alla fall, löses de upp allt eftersom texten går... Och blir därmed intressantare att läsa om. Särskilt då de hamnat i staden och tingas ta jobb samtidigt som de grunnar på att lfy - där känner jag att det finns en rolig möjlighet till spel."

Precis, men den här situationen liknar också mer vad de kommer att uppleva under resten av kampanjen. En plats med sina egna inre begränsningar men gott om möjligheter för dem att agera utifrån dessa. Min plan är att köra ganska mycket fisktankande.

"Slutligen - fortsatt matande? Syftar du på saker i Sigil specifikt då eller kampanjen i stort?"

Jag har tidigare försett dem med två stycken stämningstexter; en folder om Sigil som de suktat över vid lägerelden och en liten inledningsnovell. Jag tänker fortsätta på det inslagna spåret genom att skriva fler texter ur olika synvinklar och dela ut till dem. De två tidigare tror jag finns i min första tråd på rollspels-forumet och nästa kan jag infoga i den här tråden när den väl har blivit klar, om du så önskar.

 

[Robert Jonsson]

Re: Planescaping Episod 1: Dags att dra ifrån skit

D&D i allmänhet och Planescape i synnerhet har stor far out-potential.

Jag vet. Det är den stora utmaningen för mig - att inte få det far out (vilket jag i grunden ändå har en tendens att komma till ändå oavsett rollspel).

Sedan orkar jag inte beskriva varenda liten nyans heller förstås.

Därav min kommentar om att det säkerligen fungerade bättre i spel

De två tidigare tror jag finns i min första tråd på rollspels-forumet och nästa kan jag infoga i den här tråden när den väl har blivit klar, om du så önskar.

Stämningstexten har jag läst, men Sigil-broschyren har jag missat. Den fanns inte i tråden

Men jag ser gärna/önskar att du lägger upp alla stämningstexter som du har lust. Det kan alltid kittla andras (läs: min) fantasi.

 

[walium]

Skärvor: Livet i Baator

Det är ännu en dag i en lång kedja av dagar som sträcker sig längre tillbaka än vad ni vill minnas. Men varje dag i livet är en bra dag. Det mest naturliga tillståndet för en icke-demon i Baator är nämligen döden. Dörren till logementet slits upp och ni hör klor som gnisslar mot stengolvet. En uppfodrande stämma ekar i hela er sovsal.

- Femte regementet, uppställning!

Kapten Nobrax tornar upp sig i all sin demoniska prakt med de väldiga läderartade vingarna otåligt viftande. Bredvid honom står illithiden Gorgias och gnider sina fuktiga huvudtentakler mot varandra på ett motbjudande sätt.

Ni är på benen på ett ögonblick och samlar snabbt ihop er utrustning. Andra är inte lika snabba och en oerfaren gröngöling som halkar omkull får smaka på Gorgias hullingförsedda piska. Ni står oberörda kvar trots att ni känner hur varmt blod stänker på er. Några sängar bort ser ni en ung alvisk man som inte alls rör på sig. Han har dött under natten som så många före honom. Med två snabba kliv är den väldiga demonen framme vid hans bädd och sliter kroppen på fötter. Nobrax sliter ut hans hjärta med och håller det i sin högra hand, med den andra håller han den döde som ett barn. Han mumlar några ord på ett kantigt språk som skär i era öron och kroppen rycker till och faller ur hans grepp. Ryckigt och ostadigt reser sig liket upp och stirrar på er med livlös blick och ett gapande hål i bröstkorgen.

- Anmäl dig till arbetsbarack 12 B. Och se till att göra något åt de där.

Nobrax viftar nonchalant mot såret och slukar glupskt det blodiga hjärtat. Medan den döde sakta hasar iväg, slickar han sig förnöjt om munnen med en kluven tunga. En piska viner plötsligt över era huvuden och ni kan höra en röst som talar i era hjärnor på ett hackigt och obekvämt sätt. En röst full av hat, som om röstens ägare önskade att det var era hjärtan som demonen förtärt.

- Vad titta ni på? Iväg, iväg små dumma kroppar!

Ni sätter er i rörelse tillsammans med resten av ert regemente. Ni kan se tårar i ögonen på en ung kvinna med getfötter och en tatuering av en orm på halsen. Trots att ni vet att sådana känslor är bortkastade så kan ni ändå känna saknad för att ni själva inte längre är förmögna till dem.

Gatorna i Smärtornas stad är trånga och illa upplysta, runtomkring er reser sig mörka metalltorn högt upp mot den smogfyllda himlen. Dag som natt ser likadana ut och saknar betydelse på den plats som varit ert hem så länge nu. Ett surt regn faller ifrån skyn och ni noterar frånvarande den lilla smärta som förmår tränga ner genom alla era lager av ärrvävnad. Några av de nya rekryterna skriker till och faller till marken. Ni hör vinandet av piskan bakom er men snart överröstar ljudet av hundratals marscherande fötter allting annat. Kapten Nobrax rör sig smidigt genom massan av krigare trots sin massiva kroppshydda.

- Ah, en bra dag att dö! Eller hur mygg?

Ni svarar honom såsom ni alltid har gjort.

- En bra dag att dö för Hertig Dispater och Baator, Kapten!

Demonens skratt låter som rostiga sågar som skär igenom en människokropp. När den trånga gränden oväntat öppnar sig till ett litet torg, sträcker han ut sina vingar och lyfter. Snart är han inte mer än en otydlig prick ibland en massa av gråa moln. Men Gorgias är kvar och svingar sin piska över regementet samtidigt som han sår hatfulla frön i ert sinne. Varje slag är fullt av obevakade tillfällen och ni kan inte undkomma honom för evigt.

Ni trampar vidare längs ändlösa gator samtidigt som fler och fler soldater ansluter sig till er redan oräkneliga massa. Alla är ni främlingar på denna dystra plats med sin smog, sin giftiga luft och sina frätande regn. I leden kan man skymta representanter ifrån alla multiuniversums kända raser. Ni är alla utstötta, rymlingar, äventyrare men framförallt är ni alla lurade. Lurade av baatezus fina formuleringar och vattentäta kontrakt, lurade att tjäna deras sak in i livet efter detta. Lurade av ödet.

Ännu ett torg uppenbarar sig framför er, men detta är avsevärt mycket större än de som ni tidigare har stött på. Ni har samlats här många gånger förut och ni ställer vant upp er framför era demoniska befäl som otåligt inväntar er. Kapten Nobrax står och pratar med en liknande demon som är något tjockare och saknar ett öga. De utstrålar sadistisk munterhet och leenden spelar i deras vassa, omänskliga ansikten. På en bärstol bakom dem sitter en gigantisk paddliknande demon med små förkrympta vingar. När hela torget är fyllt till bredden av soldater tar han till orda.

- Trälar i Vandrarlegionen! Idag har ni en chans att vinna den yttersta äran! Ert blod ska fläcka ett fjärran slagfält och era svärd ska beröva vidriga tanar’ri livet. De av er som sköter sig väl har chansen att befordras och få ett bättre liv. De som missköter sig däremot kommer att slitas i stycken, deras inälvor och hjärtan kommer att förtäras och deras stumma kroppar kommer att tjäna oss tills de faller i bitar! In med i stridens hetta mina tappra små loppor.

Löftena och hoten har yttrats så många gånger att ni sedan länge tappat räkningen och de har på sätt och vis tappat sin kraft. Endast de grönaste av nykomlingar tror fortfarande på att det finns en utväg inom systemet. Ett sätt att bli plågaren istället för den plågade. I torgets bortre ände börjar en portal sakta öppna sig och ni börjar äntra den i den ordning som era befäl ropar upp. Ännu en dag, ännu en strid. Eller finns det ännu hopp?

 

[walium]

Skärvor: Flykten från Mount Celestia

Mekryll lät sin matta sakta ner till en mer behaglig hastighet och betraktade revan i sin kostbara skjortel. 300 marker guld och en känsla av melankoli hade den kostat honom. Visserligen hade han lurat skräddaren ordentligt men det var ändå irriterande. Hans trevande fingrar fann plötsligt stänk av blod och ett smärtsamt avtryck. Det svartnade för hans ögon och han fick anstränga sig för att inte svimma.

- Snedseglade trashankar! Viskade han till just ingen även om de två goblinbröderna såg sällsynt skamsna ut.

Men värre än skråman var att en del av den värdefulla lasten hade fallit av mattan och ner i det opålitliga vattnet. Mekryll tänkte verkligen inte åka tillbaka och riskera att utsätta sin värdefulla och sårbara lekamen för de där barbarerna igen. Han övervägde lämpliga sätt att hämnas samtidigt som mattan i sakta makt flög över vågorna. Han kände ju ett par personer i Excelsior som säkert kunde läcka lite information till de rätta myndigheterna. En av goblinerna ryckte plötsligt i hans ena ärm. Mekryll hade ett irriterat svar på tungan när hans blick rörde sig mot det som goblinen pekade på och fick syn på ett förbränt men förvånansvärt intakt skeppsskrov som hade kastats upp mot ett stort skär. En snabb mental genomräkning senare utförde han en liten munter segerdans och glömde ögonblickligen bort allt annat utom den stundande profiten. Mattan flög försiktigt närmare och Mekryll prövade med ena foten om skrovet kunde bära hans vikt. Sakta gick han av mattan och spanade av skrovet, men inget liv syntes till någonstans. Han vände sig belåtet mot sina två tjänare.

- Fort! Kom hit med rep och mina verktyg! Jag tror att vi fortfarande kan rädda några riktiga godbitar.

Men de två goblinbröderna stod där bara och stirrade, helt förstenade av skräck. Mekryll kände närvaron av någonting stort och vände sig sakta om i den desperata förhoppningen att alla hans instinkter skulle ljuga. En ödlelik djävul svart som självaste natten tornade upp sig över honom med utbredda vingar och en halvöppen mun full av gnistrande tänder. Mekryll pep till samtidigt som hans hjärna arbetade på högvarv. Han påbörjade kastandet av en illusion när djävulen grep tag i honom som om han vore ett litet barn och hoppade ombord på mattan.

- Inget av det där lilla människoman. Biter ändå inte på mig, spara dina krafter till att ta oss härifrån istället.

Djävulen släppte ner honom med förvånansvärt stor försiktighet och Mekryll backade så långt bak från honom som det begränsade utrymmet tillät.

- Vad, vad vill du mig? Eh, du bör veta att jag har mäk….
- Bort härifrån, långt härifrån lilla människoman. Och jag sade ju att dina illusioner inte bet på mig.

Hans röst var mörk och oljig och hanterade språket som det var en vild best som måste tämjas med våld. Orden var kantiga och fulla av outtalade löften om tortyr och ond bråd död. Mekrylls uppmärksamma ögon lade märke till något stort som var inlindat i ett tygstycke och vilade i djävulens vänstra hand.

- Naturligtvis, ehm varthän store furste?
- Sigil naturligtvis, och oroa dig inte lille människoman. Vi ska nog komma bra överrens du och jag.

Hans skratt fick det att isa i Mekrylls kropp samtidigt som hans hjärna började räkna på de ekonomiska möjligheterna som ett samarbete med en djävul kunde medföra. Några blixtsnabba överslag senare så bestämde han sig för att spela med så länge och se vart vägen förde honom. Det skulle inte vara första gången som han klarade sig ur en svår knipa som en betydligt rikare man än tidigare. Han spann sina besvärjelser och mattan ökade sin hastighet samtidigt som den steg allt högre i riktning mot hans väntande farkost. Under tiden satt Nobrax och smekte det inslagna föremålet med ett sadistiskt flin. Han hade alltid varit känd som lyckosam och rådig och nu låg världen öppen för honom.

 

[walium]

Guide till Sigil

En handout som jag delade ut till spelarna innan kampanjen började och som ska spegla deras bild av Sigil och förhoppningsvis kunna ge lite äventyrsuppslag.

 

[Dimfrost]

Re: Regelklurande

Nu har jag läst tråden på rpg.net och också dragit mig till minnes att ni var ute efter taktik i era strider.

Låt mig bara säga att även om ni använder exchange based combat eller en annan variant så kan ni inte misslyckas med att sätta stakes innan ni slår.

Alltså klargöra vilka förutsättningar som gäller för varje slag, vare sig de avhandlar hela situationen eller varje runda i en strid.

Taktik var inget mål den här gången; jag ska eventuellt anpassa mitt stridssystem till Fate innan det blir dags för det. Men du har helt rätt i att problemet egentligen bottnar i att vi inte var tydliga med att ange insatserna före slagen. Det mesta är nog en fråga om abstraktionsnivå, helt enkelt.


/Dimfrost, som var den som försökte backstabba killen på mattan