Nekromanti Plattlyssnarklubben - vecka 1

[chrull]

• Med platta menar vi alltså ett album, inga enstaka spår, inga singlar, inga recensioner av musikvideos.
• Plattan kan vara ny eller gammal. Det kan vara Michael Jacksons Bad, Håkan Hellströms Det kommer aldrig va över för mig, Lilla Lovis Som en oskuld eller †‡†s †‡†. Smalt, brett, känt, okänt spelar ingen roll.
• Du får recensera mellan 0 - 20 plattor i veckan. Mindre än 0 accepteras inte, och har du fler än 20 recensioner att posta ber vi dig vänta med resten till veckan efter.
• Inkludera hemskt gärna en länk till där man kan lyssna på ett spår från plattan. Youtube, Spotify, grooveshark etc. Länken får gärna vara laglig. Är plattan släppt för gratis nedladdning (lagligt alltså) är det ju bara ohyfsat att inte länka till den, men länka gärna till sidan den går att ladda ned på, inte direkt till rar/torrent etc så blir det lättare för våra moderatorer att se att det faktiskt rör sig om privat- och inte piratkopiering.

 

[God45]

Jag har lyssnat på Adam WarRocks skiva The war for infinity. Adam WarRock är en rappare som har gjort låtar och skivor om nördiga saker så som X-men, Oppenheimer, Firefly och Game of thrones. Jag skulle tveka att kalla honom nerdcore men det är antagligen vad han rör sig i för genre.

The war for infinity är en superhjälte historia i form av en rap skiva. Handlingen är kampen mellan superhjälten, Adam WarRock och superskurken Deminos som sjungs/spelas av rapparen Tribe one. Striderna tar formen av rap battles och spåren mellan dem täcker handlingen i övrigt.

Första spåret I am him är bakgrundshistorien för Adam WarRock och är också en av de bättre låtarna på skivan. Den börjar långsamt och rytmiskt och bygger sedan upp desto längre låten pågår.

Andra spåret är Absolute Truth som är en meditation på vad som skapar en hjälte och vad som gör det värt att vara en för vår huvudperson. Den här låten är mer en klassisk raplåt än det första spåret.

Bad Mother (Villainy) introducerar Deminos. Det här är ett av de svagaste spåren på skivan men det har åtminstone en trevlig beat.

Interlude - He Watches är ett kort spår som klar gör handlingen genom en berättad monolog.

The View From Eternity bryter lite handlingen på skivan och är en ganska långsam låt som behandlar sinnesstämningen hos Adam.

Battle (Introductions) är den första rap battlen och alltså den första striden i historien. Det här spåret är uppdelat i en första del med Deminos/tribe one och en andra del med Adam Warrock. Det här är ett av de bättre spåren på skivan.

Crooked Deal innehåller en rap av Djävulen men är annars inte särskilt intressant.

Interlude - The Gauntlet är en stämnings monolog och lite mer.

Special Bulletin består mest av spoken Word och ljudeffekter men har en del rap bitar. Mycket intressant låt som jag gillar men jag kan inte riktigt säga varför.

Heroes Requiem är absolut sämsta låten på skivan. Skippa den.

Battle (Reprise) en ganska långsam men väldigt engagerande rap batle som innehåller några av skivans bästa rim.

Interlude - Limbo är introt på:

Laxidazia som är en jazzig låt som är en ganska skön paus efter Battle

Up & Adam en optimistisk låt som handlar om hjältens optimistiska återkomst.

Battle (Finale) skivans höjdpunkt och en fantastisk rap battle.

Lady Death Never Wanted Me As a Lover är skivans epilog. Det är ett långsamt och stämningsfullt avslut på skivan.

Skivan har också två bonus spår, The Silver Age f/ Tribe One som handlar om rapparnas kärlek till serietidningar och Ira Glass som handlar om, tja, Ira Glass.


Jag gillar verkligen den här skivan och rekommenderar den varmt ifall ni gillar rap eller superhjälte serietidningar.

Ni kan lyssna på och köpa skivan här:

http://adamwarrock.bandcamp.com/album/the-war-for-infinity

 

[chrull]

Born to Die, Lana Del Rey, 2012

Born to die, Lana Del Rey

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/cE6wxDqdOV0"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/cE6wxDqdOV0" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

Låten Video Games får representera allt jag älskar med den här skivan. Ett stycke melankolisk, återhållsam pop som träffar helt rätt, eller helt fel. En låt som långsamt bygger upp till ett crescendo som aldrig riktigt kommer, och som dessutom låter långt ifrån 2012. En tidlöshet, känsla av gammal klass, som mycket väl kan vara helt imaginär och kanske bli just det som får skivan att kännas sååå 2012 om tre år.

Det är också hyperamerikanskt på ett sätt som nästan skrämmer mig, men samtidigt så är det så mycket mer Marilyn än Britney, så jag antar att det är en del av det som tilltalar mig. Att det släpptes en fan made mix tape med Lana-låtar som heter God Bless America känns helt naturligt och korrekt. Att videon till spåret National Anthem börjar som den gör, känns också helt korrekt:
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/sxDdEPED0h8"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/sxDdEPED0h8" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

Born to die är märklig. Den är 75% bekant, familjär mainstreampop som jag vanligtvis inte alls gillar. Sen är den 25% främmande, läskig, ibland spöklik indiepop, triphop eller hiphop. Det här är antagligen förklaringen till varför jag älskar den, och varför som Lana del Rey möts av lika mycket kärlek som hat.

 

[Necross]

(Borde inte tråden heta "Plattlyssnarklubben - vecka 21"? Anyway ...)

Jag har lyssnat på Daft Punk - Random Access Memories (2013).

http://open.spotify.com/album/4m2880jivSbbyEGAKfITCa

Den här skivan är fantastisk. Nästan varenda spår fick mig att omedelbart börja gunga med huvudet och le.

Just nu är jag mest förtjust i spåret "Giorgio by Moroder" där Giorgio Moroder pratar om hur han typ uppfann discomusiken på 70-talet. Låten bygger, bygger och bygger till ett fantastiskt Yngwie-cresendo som får mig att vilja hoppa upp och ned. (Lustigt också att Moroder pratar så likt Werner Herzog. Två genier.)

Även spåren med Pharrell Williams på sång är något extra. Det märks att alla inblandade är sjukligt fascinerade av soundet på Michael Jacksons första plattor. Sunt sjukligt alltså

En annan särskild stund är introt på "Beyond" med de supersnygga stråkarna och den där Michael Macdonald/Warren G-basen - organsmiskt vackert! ( Youtube-länk här, vi får se hur länge den lever ) (Jmf m det här )

Daft Punk får mycket skit för att de börjat använda riktiga musiker och instrument och inställningen "Give Life Back to Music". Jag tycker det är otroligt snyggt och modigt att gå vidare på det här sättet, efter att ha satt agendan inom dansmusiken så som gruppen gjort. Och efter soundtracket till "Tron", som ju var något helt annat (också underbart). Det känns gammalt och nytt samtidigt, både dammigt och fräscht. Vitalt och musealt!

Intressant också att parallellerna till vad andra franska band (Air, Phoenix) gjorde redan i slutet av 1990-talet. Men här är det alltså mer analogt.

Betyg: 5 av 5 (och jag sätter bara typ ett 5:a betyg om året)

 

[chrull]

Veckans skiva.

Eksem sa precis "Jag skulle gilla om alla skulle kommentera samma skiva". Så nu gör vi det. Också.

Allt från första posten gäller fortfarande, med tillägget:

Varje vecka kommer en skiva väljas ut, få en egen deltråd, där jag vill att så många som möjligt skriver några få korta rader.

Först ut är såklart veckans största skivsläpp, Daft Punk.

Lyssna på nya plattan här tex: http://open.spotify.com/album/4m2880jivSbbyEGAKfITCa

Och skriv sen, gärna som svar till Necross första recension.

 

[Übereil]

It doesn't matter if we all die.

1982 så trodde Robert Smith, sångare och låtskrivare i The Cure, att han inte hade lång tid kvar att leva. Dagarna blev bara mer och mer outhärdliga och snart skulle han oundvikligen inte orka längre. Bandets nästa album skulle således bli deras sista bidrag till mänskligheten. Han skulle aldrig få någon mer chans, det var nu hans Magus Opus var tvunget att komma. Att Pornography skulle bli bra var så viktigt att Robert funderade på att döda de andra två bandmedlemmarna eftersom han kände att de inte brydde sig tillräckligt.

Det är den bild jag fick av bakgrunden till albumet när jag för drygt 10 år sedan läste om det på diverse hemsidor för tio år sedan. Wikipedia ger en lite, men inte mycket, annorlunda bild av bakgrunden. Klart är att Robert Smith mådde rejält dåligt psykiskt när albumet producerades och att han trodde det skulle vara det sista albumet The Cure producerade. Varför tar jag upp detta? För det hörs.

Pornography låter som en galnings skrik på... ja, bara galningen vet. Hela albumet andas desperation. Trummorna är i allmänhet mullrande tribal drums - det är väldigt mycket pukor, gärna istället för hi-haten. Detta muller till trummor ligger som backdrop till musik som ofta låter liiite off, så man får lite uncanny valley-effekt av hela skivan.

Sen lägger man på Robert Smiths texter och så blir det bara ännu värre. De är inte särskilt stringenta, någon av texterna. Ofta låter det som om Robert inte riktigt vet vad han sjunger om utan att det bara handlade om att trycka in så mycket ångest det bara går i varje textrad. Samtidigt låter det många gånger som att det finns något konkret i botten men att han inte riktigt klarar av att förmedla det på något vettigt sätt. Det texterna i slutändan resulterar i är osäkerhet. Precis som resten av skivan. Osäkerhet och olust, det är det Pornography i slutändan handlar om.

Bästa låtar enligt mig: A Strange Day följt av One Hundred Years.

Betyg: 8/10.

Spotifylänk, så ni kan avnjuta eländet själva.

Übereil

 

[Zorbeltuss]

St Elsewhere

Gnarls Barkley - St Elsewhere

Skivan börjar lite på halvdan fot med Go-Go Gadget Gospel, låten ger ett väldigt stressigt intryck och texten är varken särskilt tilltalande eller catchig, inte direkt vad jag förväntat mig om jag hört några lösryckta låtar av Gnarls Barkley, nu har jag ju hört albumet förr och jag vet att det blir mycket bättre.

Sedan kommer albumet igång på riktigt det är rejält ös för det mesta, det är oerhört bra texter som man mer än gärna sjunger med i och man känner sig hela tiden berörd, mycket är mörkt och den underliggande historian med texterna kan vara dold även för en djupare analys, låten Necromancer tillexempel handlar inte om den nekrofil som frammålas utan om kvinnan han sjunger om och hennes liv enligt Danger Mouse.

Låtarna funkar väldigt bra i sin helhet och och var för sig, de enda sakerna som tyder på vilken ordning låtarna ska vara i är att första låten börjar och sista låten slutar med lite surr från en gammaldags filmprojektor.

Totalt måste jag ge den ynka 9.5/10 då Go-Go Gadget Gospel drar ner betyget från en solklar 11/10.

Edit: Glömde länk, här är albumet St Elsewhere på spotify

/Zorbeltuss

 

[chrull]

Frågor om vad som räknas som en platta har dykt upp. Det här är mina tankar om vad som INTE är en platta:

* Coverskivor
* Greatest Hits-samlingar
* Liveskivor

MEN: När en artist gör covers av andras låtar och samlar dessa på en skiva, tex Johnny Cashs American-serie känns som en platta. Greatest hits-skivor där det är det enda som finns som liknar en platta (Rave och liknande musik har ju ingen tradition av studioalbum direkt) kan också funka. Och skivor som är en speciell konsert inspelad kan jag också tänka mig skulle funka, Nirvanas MTV Unplugged kanske är ett vettigt exempel?

Jag känner också instinktivt att huruvida jag tycker att det är en platta eller inte blir mindre och mindre viktigt för varje recension du skriver en vecka. Så får du för dig att recensera en Definitivt 50 spänn-skiva kan du ju göra det om du bara recenserar Radioaktiva Räker - ...Res dig upp och Svart Snö ‎– Besserwisser först.

 

[chrull]

Soundtracks förresten, lite samma sak gäller där:

Natural Born Killers OST är en samlingsplatta med låtar av diverse artister, med låtarna ofta ryckta från sitt sammanhang - känns inte som en riktigt platta.
Fight Club OST är en skiva av Dust Brothers, enbart, och låtar specialskrivna för filmen - känns som en riktig platta.

 

[Zorbeltuss]

Veckans skiva - Random Access Memories

Det här känns som Daft Punk på riktigt, det är mycket mer av deras eget sound än det förra albumet, det låter alltå helt enormt bra, men allting är inte bra i robotland, låtarna känns som de är förlängda för att fylla ut en hel skiva, det gör att låtarna känns tjatiga och långtråkiga ungefär som när någon drar ett treraders skämt på 20 minuter, att låtarnas övergångar sköts så smärtfritt förstärker denna känsla, albumet ligger på närmare 75 minuter och det känns som det kunnat bli klart med ett mycket bättre intryck på 50-60 minuter.

Sorry Daft Punk men detta hade ni kunnat göra bättre. 4/10

/Zorbeltuss

 

[chrull]

Zola Jesus - Stridulum II

Zola Jesus - Stridulum II

Zola Jesus gör musik som (enligt mig) felaktigt kallats för häxhouse. Vad Zola gör är visserligen en del av den nya moderna gotiska vågen, som delvis började dyka upp i och med häxhousen, men vad Zola Jesus gör är bara besläktat. För enkelhetens skull väljer jag att kalla det nu-goth.

För gotiskt är det. Det är ofta långsamt med en tryckande, klagande atmosfär. Det är musik som ska lyssnas på i mörka rum eller i mörka skogar. Stearinljus är ett plus. Zolas mörka, starka röst är ofta det viktigaste instrumentet på ett spår, ibland på ett operaliknande vis.

Och jag tycker att det är skrämmande bra. Om goth bara handlade om det här (och First and Last and Always) skulle det aldrig funnits en anledning till att slänga kajalen.

Bästa spår: Trust Me, Sea Talk.

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/uIlaw4PEqsw"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/uIlaw4PEqsw" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

 

[Übereil]

Re: Zola Jesus - Stridulum II

Zolas mörka, starka röst är ofta det viktigaste instrumentet på ett spår, ibland på ett operaliknande vis.

Inte förvånande, med tanke på att hon i grunden är operasångerska...

Übereil, som kanske borde lyssna mer på henne

 

[Zorbeltuss]

Sagan om världens mest hypade band

Charta 77 - Sagan om världens mest hypade band

Sagan om världens mest hypade band är något så ovanligt som en punkmusikal, med teman som giriga producenter, överge vänner och megalomani.

Musikaliskt är det väldigt bra, Charta 77 spelar sina instrument bra och har en omväxlande och komplett ljudbild men lyckas endå hålla Punk-känslan nära hela tiden, texterna är också bra och passande för en musikal.
Sången kan vara ganska otydlig ibland och det är negativt och många av låtarna gör sig inte bra själva men eftersom det är en musikal ska man väl snarare se det som positivt.

Sammanfattat blir det 7/10, om den filmatiseras någon gång tror jag att betyget blir högre, men planerna är väl på is för det tyvärr.

/Zorbeltuss

 

[God45]

Even here it is not safe
Even this grave has been defaced
Someone has written on this stone
In some angry hand

Hope rides alone.

The Protomens första skiva, Act 1, är just första akten av en rockmusikal baserad på Megaman. Detta kan låta tramsigt eller barnsligt men de gör det med ett så med ryckande patos och med sådan musikalisk talang att detta är en av mina favorit skivor någonsin. Melodromatiskt, rockigt, med en punk attityd blandad med filosofiska och moraliska föreställningar är Act 1 en nästan perfekt skiva. Köp ett ex nu!

Tell me man, is there not one in all your ranks,
Is there no one who values courgage over life?

 

[krank]

Jag kan ingenting om musik, men nu när jag lyssnat på samma platta mer eller mindre dela dagen kan jag lika gärna skriva något om den:

Artist: Death (ej att förväxla med det andra bandet som heter Death).
Platta: ...For the whole world to see.
Trailern som fick mig intresserad.

Om jag fattat det här rätt är detta alltså ett protopunkband; en grupp på tre bröder som 1973 började skriva punkrock (typ) efter att ha varit på Alice Cooperkonsert. Eller något i den stilen.



Det här är skivan spelades in 1974, men gavs ut 2009 - 1974 var världen tydligen inte riktigt redo för tre svarta killar från Detroit som spelade punk och hette Death... =)

Vad är det då? Tja, duktigt framförd, lagom skramlig punkrock, skulle jag säga. Kombinerar energi och skön rytm med skrammel och samhällskritiska texter.

Min favvolåt på skivan är nog andra spåret, "Rock n roll victim", men t.ex "Politicians in my eyes" behövde bara ett par genomlyssningar för att jag skulle gilla den nästan lika mycket.

 

[Mekanurg]

Händel -- Wassermusik

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/NBHLLlDk9T0"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/NBHLLlDk9T0" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

Georg Friederich Händel kombinerade två kvaliteter: musikalisk expertis och affärssinne. Detta var inte så vanligt bland senbarockens musiker, eftersom de ofta livärde sig på någon mecenats largesse. (Fredrik II av Preussen hade en hel orkester för sitt privata nöjes skull -- han spelade flöjt tillsammans med dem utan åhörare.) Händel visste att skriva musik som välbeställda engelska borgare skulle betala för att lyssna på och vars partitur de sedan skulle köpa för att deras döttrar skulle öva på salongens cembalo.

Det underbara med Händels musik, vilka denna orkestersvit exemplifierar så väl, är att den fångar lyssnarens uppmärksamhet utan att kräva för mycket. Barockmusik handlar mycket om rytm och tonslingor, variationer och sammanflätningar. Det är som höra fraktaler -- det går hela tiden att nå djupare in i musiken och hitta mönster som återkommer gång på gång.

Wassermusik är en skiva för meditation och kreativitet. Luta dig tillbaka med hörlurarna på och låt dig lotsats in i en fantasypark med sprudlande fontäner, välansade dungar och vidsträcka gräsmattor där enhörningar betar.

Betyg:

 

[Mogger]

Daft Punk - RAM

Det här är en sådan där platta som genast lägger sig tillrätta, och man tror att det är bra så. Det är där den vill vara - styka medhårs, gosa in sig vara till lags. Men så lyssnar man vidare och inser att den vill något annat. Den har något att säga. Det inte sliskig hissmusik som bjuder ut sig som en sockrad Mojito. Det är innerligt på ett ytligt sätt, inbjudande men med integritet. När sista spåret, Contact, går igång, är det som ett crescendo. Det var inte alls det här jag förväntade mig.

Jag kan villigt erkänna att jag aldrig tidigare har gett Daft Punk en chans. När de var som hetast på 90-talet lyssnade jag på annat. RAM har övertygat mig om att det är dags för mig att göra om, och göra rätt.

Random Access Memory får en glad gremlin i betyg (4/5)

Skalan, för den som undrar, ser ut så här:
1
2
3
4
5

 

[God45]

Re: Daft Punk - RAM

Älskar din betygs skala

 

[chrull]

Re: Daft Punk - RAM

Det här är numera plattlyssnarklubbens officiella betygsskala.

 

[Mekanurg]

Re: Daft Punk - RAM

Det här är numera plattlyssnarklubbens officiella betygsskala.

OK