Absolut, det är inte alls ovanligt för mig. Jag vill få spela min karaktär fullt ut och känna med hen när hen driver mot sina mål men det är inte möjligt i alla spel eller med alla rollpersoner. Problemet uppstår, åtminstone oftast för mig, när det är så att "spelet" är dåligt på att sätta min karaktär i trubbel (de flesta lajv är kassa här: du kan sällan/aldrig lita på att andra ska skapa intressanta situationer åt dig och en bra upplevelse hänger ofta på förmågan att ställa till det för sig själv) samt att jag hamnar i en situation där rollpersonen inte blir riktigt mänsklig.gustaf s;n240537 said:Vad säger ni? Känner ni igen er? Har ni liknande erfarenheter? Är det rimligt? Har jag svikit mina RP? Berättelsen? Hela hobbyn? Eller är det här egentligen vardagsmat och inget att fundera mer över?
xempelvis konflikterna i Psychodrame är ju bara intressanta om det finns gränser för hur långt jag vill gå i de verbala angreppen, eskaleringen i DitV endast intressant om det smärtar att göra någon annan illa och förhoppningsvis spelar vi människor med den typen av spärrar. Disconnecten där kan komma när jag "lägger mig" i en konflikt som min karaktär aldrig skulle ha gett upp (av olika anledningar, ibland kan det vara så att den generella konfliktnivån gått i progressiv spiral uppåt och jag är less på att allt ska dras till sin spets, eller så har vi ont om IRL-tid och konflikter tar tid, eller för att min karaktär blivit biroll i historien och det är mycket mer intressant att titt apå något annat, eller...) eller när jag eskalerar en konflikt där min karaktär egentligen inte skulle ha gjort det (jag kanske väljer att skjuta gubben för att öka spänningarna mellan min karaktär och en medspelares som råkar vara son till gubben, eller ser att det skulle kunna bli en helt marvellous magisk scen på något vis om jag bara kunde driva igenom den här vinsten, eller för att jag vill ha slut på spelmötet som dragit över tiden, eller...). Oftast är det alltså något annat som är roten till att det här blir ett problem men när sveket sker så ökar det klyftan till rollpersonen och det är lätt att jag glider in i ett author stance-birollande som iofs kan vara kul men som kompromissar ordentligt med karaktärens integritet.