Ute och cyklar
Guud...(missuppfatta inte, jag tycker detta är roligt).
Och jag som inte ens är särskilt motorintresserad...
Cyklar, någon? Sedan får de gärna ha påmonterade kulsprutor
(även om t o m jag inser att det inte vore så funktionellt,
med tanke på rekyl och så...), det är inte det, men man
hinner åtminstone se lite mer av terrängen innan den total-
kvaddas.
Kanske finns det en parallell till rollspel kvar här ngnstans,
kanske inte. Ni får lista ut den själva i så fall.
"If I had a penny for every time I've opened the door,
I'd have 3 pounds and 5 pence."
Neal i Hemma Värst/The Young Ones
"Well, most metaphors don't hold for close examination."
Samme Neal efter att med blandad framgång ha försökt påvisa
att han fungerar som mor åt sina rumskamrater
Båda citaten bör betraktas som ytterst ungefärliga. Jag vill
mest skryta med min goda smak. [blinka]
Sedan känner jag att jag vill säga ett par saker:
1. Min ödmjuka åsikt i denna tråds huvudfråga:
Tärningar i rollspel är inte fel, och de kan nog ha
alla eller de flesta av de fördelar som tidigare nämnts av
klokare personer än jag.
Däremot kan de vara störande om man vill skapa en "realistisk"
och känslosam stämning, speciellt om spelledaren inte är så
skicklig på att hantera dem.
2. Här har diskuterats en del sätt att hantera oväntade situationer.
Jag saknar ett: improvisation. Kan vara svårt, och jag
säger inte att sl:s (slar? essellar? spelledare kanske, men oj så långt)
skall låta bli att förbereda sig (det kan bli lite mycket
hummanden, eh låt mig bara skriva statistik för den här
figuren ni kan väl äta chips så länge? Här skall inte nämnas
några namn för då blir jag så ledsen), men...
Även om jag tror att man kan förbereda sig för mycket eller
åtminstone på fel sätt, så gäller nog i princip att ju mer
man förberett sig desto bättre kan man improvisera. Men -
det är inte allt det hänger på. Man måste kunna hitta på
nånting helt nytt under själva spelmötet om inte allt skall
bli dåligt förklädda tvångsmetoder. Fel använd kan nog t ex
en "resurs" som mr Wolffe ovan bli värre än åtminstone
backup-planer och kanske också än mer tydligt tvång (av typen
"Öh, polisen är i den gränden, ni måste gå in
i den andra!" eller varför inte klassikern "...ni känner
var och en ett starkt kall att anta uppdraget...), jag
tänker då på om den används alltför hårt som ett "allt-i-allo"-medel för att hålla RPna "inom ramarna".
(Jag förstår att det inte var så det var tänkt i exemplet.)
Jag tror att en SL måste försöka hitta sin egen mix av
planering och improvisation, och även vara beredd att
använda sig av lite tvångsmetoder när det hela helt enkelt
blir lite för svårt att hantera annars.
Improvisation finns av två typer: Att låta den värld man tänkt
ut reagera på ett vettigt men ej i förväg uttänkt sätt, och
att uppfinna världen i takt med att spelarna upptäcker den.
Båda behövs, om man inte har spelare som uppträder på ett
väldigt förutsägbart sätt. Precis som det inte går att ha
backup-planer för alla eventualiteter, går det inte att
ha hela spelvärlden beskriven så utförligt som RPna kan
vilja utforska den. Ett exempel (något konstruerat):
En RP har som en liten detalj i sin bakgrundsbeskrivning
att hans farmor för ett par decennier sedan skrev en bok om
numerologi som blev ganska populär på sin tid, så pass att
den bör finnas på de flesta bibliotek. RPn skapades för ett
drygt år sedan och SL har mer eller mindre glömt detta. Det
är mest en slump att spelaren inte gjort det. RPna befinner
sig nu i ett vanligt folkbibliotek av en eller annan anledning.
De är, för en gångs skull, inte i någon särskilt pressad
situation, och RPn anser sig ha tid med att försöka leta upp
farmors bok och slå upp sidan 157. (Kanske vet de för närvarande inget mer om äventyrets skurk än att hon/han är
född 15 juli.)
Ja, jag vet att det enklaste är att säga att boken är utlånad. Men kanske inte det roligaste.
3. Kanske det viktigaste jag har att säga här: Det är lite
dumt att prata om att en person "inte är värdig att sitta i
en spelledarstol", enligt min åsikt. Ofta handlar det ju
helt enkelt om att hitta någon som över huvud taget är
intresserad av att ta på sig rollen. Om spelargruppen har
tillräckligt roligt för att inte lägga av skulle jag säga
att spelledaren är värdig nog, men gärna får försöka
förbättra sig. Och en spelledare som misslyckas med att behålla
spelarnas intresse skall åtminstone i vissa fall ha lite cred
för att åtminstone ha försökt.
4. Tärningar är inte det enda som kan skapa oväntade utvecklingar.
Och enligt min erfarenhet är det inte så himla ofta tärningar
gör det (kanske för att diverse SLs inklusive jag inte
förstår deras funktion och är lite väl rädda om våra dyrbara
historier, men också för att det ofta krävs ganska extrema
slag i precis "rätt" situation). Rollpersoners handlingar
kan vara minst lika svåra att förutse, och en spelledare har
betydligt svårare att bortse från dem om de inte passar.
Exempel (ej konstruerat): Tidigt i "min" Werewolf-kampanj
hade jag en gång planerat in ett litet trevligt "fristående
avsnitt", ett intressant möte (som dock skulle utvecklas till
strid då personen i fråga blivit lite galen) med en gammal
vis varulv som valt att leva resten av sitt liv som delfin
[start område m. Werewolftermer i](Gåvan "The Thousand Forms") och flyttas runt i en glastank (av andra varulvar,
på egen begäran). Då tar ung albino-Ragabash-Silver Fang med
kopplingar till en rysk maffiafamilj (också en slags adel)
upp sin Magnum och skjuter ung butter Black Fury-zenkrigare
(och bärare av fett mytiskt silversvärd) i ena benet.
Det där mötet blev aldrig av, däremot hände en hel del annat. [slut Werewolf-termer och exempel].
5 (sist och slutligen). Även ett ganska så linjärt äventyr
kan vara roligt och intressant. Faktiskt. Någonstans handlar
det väl om var man vill lägga sitt mesta arbetsmässiga krut.
Att absolut vara förberedd på alla eventualiteter, eller att
försöka begränsa antalet eventualiteter något och skapa ett
antal häftiga, vackra, intressanta (och inom sina ramar
kanske väldigt "interaktiva" miljöer).
Det behöver inte bli teater, även om det drar mer åt det
hållet än "stridsvagnsmodellen".
Och ofta kan människor uppleva att de lever i en ganska
linjär historia, att de inte kan påverka så mycket. Detta
kan gälla ett trist, deprimerande, diskbänksgrått vardags-
helvete (har ni läst Sonja Åkesson förresten?) eller en
klassisk grekisk tragedi. Dessa känslor och situationer skall
väl kunna förekomma i rollspel, liksom alla andra. Eller?
(Jag förstår mkt väl att man kan ha olika åsikter om detta.)
MVH,
Martin/Oswald (som saknar körkort)
"Även en svartfolksvarelse kan vilja ha någon att tala med."
Skönheten & Odjuren
... det är helt enkelt något speciellt med denna typ av vapen /images/icons/smile.gif
