Prepp, samberättande och begränsningar

[Genesis]

Ja, det är en sorts prepp jag gör. Sitta och skriva ned ord som jag vill återanvända, exempelvis. Fundera kring saker som sätter stämning. Jag tyckte tråden om kontextlös bit fiktion du gjorde var jätteintressant. En ögonöppnare för mig på senare tiden är att låta agendor i en fisktank forma personens karaktärsdrag. En annan var aldrig skriva upp karaktärsdrag för specifika personer, eftersom jag aldrig vet om de kommer in i spel. Spela roll om person A eller B har draget "som en uppblåst fisk", egentligen, oavsett om det är en slick betjänt eller en slö byggnadsarbetare.

Ja, och jag förstår ditt perspektiv här och egentligen har du rätt i att prepp, om den hålls löst, inte är väsensskild från improvisation, och min distinktion här är känslomässig. Spelkaramellerna i den tråden är en grej jag inte ser som ”prep” eftersom de inte är kopplade till ett visst spelpass. Kan vara så att jag behöver bredda mitt perspektiv här.

Men i praktiken är det inte så problematiskt eftersom de flesta spel jag spelar går inte att preppa, och när jag spelar spel där man kan preppa och det är ett kampanjspel så är det ändå bara den prepp som sker naturligt under en promenad eller i duschen som jag känner att jag har någon glädje av.

Men jag kan absolut tänka mig att om ett par år skriver jag ett rollspel där man förväntas göra prepp i förväg och så säger jag att ”jag men skillnaden är att i mitt spel så är det bra och kul”, och så får ni narra mig när den dagen kommer.

 

[Rickard]

Och om du har en massa grejer du gjort i förväg så blir det som att du är inte här för samma sak som mig. Du sitter i bilen och kör bredvid mig som springer. Det är inte samma sak som att vi springer tillsammans.

Jag tror inte att man kan någonsin komma undan med att alla ska uppleva saker på samma sätt. Man kan synka bäst man kan, men sedan är det mest att sitta och hoppas på att bidragen från folk synkar. Det gäller såväl filmtittande som spela fotboll till relationer.

På ett sätt, olikheterna gör att det blir spännande, eftersom folk överraskar med olika tänkande. För mig, som lätt hittar mönster, så blir dock personerna förutsägbara efter några (ett) spelmöten.

 

[Genesis]

På ett sätt, olikheterna gör att det blir spännande, eftersom folk överraskar med olika tänkande. För mig, som lätt hittar mönster, så blir dock personerna förutsägbara efter några spelmöten.

Ja, du pratar ju ofta om det. Jag har helt enkelt aldrig upplevt det som ett problem.

 

[Rickard]

Ja, och jag förstår ditt perspektiv här och egentligen har du rätt i att prepp, om den hålls löst, inte är väsensskild från improvisation, och lin distinktion här är känslomässig. Spelkaramellerna i den tråden är en grej jag inte ser som ”prep” eftersom de inte är kopplade till ett visst spelpass. Kan vara så att jag behöver bredda mitt perspektiv här.

Ja, vi båda har rätt, bara från olika abstraktionsnivåer. Det jag missar från min nivå plockar du upp på din.

 

[Zeedox]

Förberedelser som finns i själva spelet, som ingen har koll på förrän de dyker upp, som i Se och göra i Aliatra.

Betyder det att du själv skulle ha svårt att ha kul med Se och göra i Aliatra, eftersom du skrivit texten och vet om mycket i förväg?

Jag tror att en vanlig källa till att vilja förbereda sig som spelledare är just för att lägga liknande intressanta grunder, och ha kul med lite världsskapande. Plus att det går att göra även när inget spelpass är inbokat, på sin egen tid.

 

[Zeedox]

Det kan man garanterat. Krävs väldigt fasta ramar och ett system utan slump för att lyckas repetera ett händelseförlopp. Vi hade inte klarat det ens om vi hade försökt!

Jag ser nästan aldrig om filmer, men tycker om att se om på samma teaterpjäs (ibland redan dagen efter!). Och även där brukar det bli intressanta skillnader föreställning till föreställning! Musikaler är nog den enda live-underhållningen jag sett som varit helt konsekventa (typ på millimetern!).

 

[Mogger]

Jag ser nästan aldrig om filmer, men tycker om att se om på samma teaterpjäs (ibland redan dagen efter!). Och även där brukar det bli intressanta skillnader föreställning till föreställning! Musikaler är nog den enda live-underhållningen jag sett som varit helt konsekventa (typ på millimetern!).

De enda filmer jag gillar (typ) är de där jag på något sätt blir överraskad. Samma sak gäller runt spelbordet. Det är därför jag spelar. Så påståendet att vi reproducerar samma berättelser per automatik tycker jag är helt befängt. Det finns säkert de spelgrupper som har en trygg lunk där de håller sig inom samma ramar men det är verkligen inte inbyggt i mediet. Hade vi kunnat förutspå agerande hade det varit betydligt enklare att förutspå skeenden (som ex Berlinmurens fall). Men när vi har tillräckligt många rörliga delar som samverkar inträder snart kaosteorin och det går inte längre. Det är orsaken till att jag spelar.

 

[Genesis]

Betyder det att du själv skulle ha svårt att ha kul med Se och göra i Aliatra, eftersom du skrivit texten och vet om mycket i förväg?

Jag tror att en vanlig källa till att vilja förbereda sig som spelledare är just för att lägga liknande intressanta grunder, och ha kul med lite världsskapande. Plus att det går att göra även när inget spelpass är inbokat, på sin egen tid.

Spelet har typ 200 olika scener eller så, och jag kan definitivt inte minnas var alla ligger, så det är inte särskilt förutsägbart. Vet dock inte om det var så kul att skriva, dock.

En bättre jämförelse är nog Plommonkrönikan. Här har jag ändå skrivit ett antal fasta händelser som inte kan påverkas, och som läses upp under scenariots gång. Inte bara prepp, utan oundvikligt ”sann” prepp som inte kan påverkas! Och jag har ju skrivit den, så jag känner till den, men inte de andra spelarna (beroende lite på deras historiska kunskaper om händelserna i ifråga). Spelet har dock ingen spelledare, så vi deltar lite på samma villkor. Och det är inte en poäng att man inte ska känna till händelserna. Precis som i Montsegur 1244 gör det absolut inget att känna till det i förväg. Men det är helt klart en sorts informationsassymetri när jag spelar ett sådant scenario med några som inte spelat det förr, och jag tycker att det är kul. Så ja, inte hårda, fasta gränser här.

 

[Lemur]

Jag tycker att det är väldigt olika sorters kul att: uppleva ett drama från första person och att skriva ett drama som medförfattare. Båda upplevelserna är toppen men så olika att det nästan inte blir meningsfullt att jämföra dem.
Vidare till det där med sanningar. Jag tycker om att befästa vissa sanningar när jag spelar, även om det är något som bara jag känner till dem. Jag gör detta när jag är SL men kan även göra det när jag är spelare i ett samberättarspel (inom gränsen för vad jag kan göra i dessa olika sammanhang). Det hjälper att göra berättelsen mer taktil för mig. Att inte allt bara flyter omkring. Om jag tänker att min karaktär är alkohollist i ett samberättarspel, och ingen annan vet om det. Så är det ändå något jag vill spela på i en subtext och som jag inte plötsligt, helt ad hoc, vill ändra.

 

[Genesis]

Jag tycker att det är väldigt olika sorters kul att: uppleva ett drama från första person och att skriva ett drama som medförfattare. Båda upplevelserna är toppen men så olika att det nästan inte blir meningsfullt att jämföra dem.

Ja, jag håller med; det är väldigt olika upplevelser. Och jag är ju bara intresserad av det senare. Att uppleva ett drama från första person finner jag ganska tråkigt.

 

[Christoffer]

Jag tycker att det är väldigt olika sorters kul att: uppleva ett drama från första person och att skriva ett drama som medförfattare. Båda upplevelserna är toppen men så olika att det nästan inte blir meningsfullt att jämföra dem.

Bara för att de här så ofta placeras mot varandra: Jag tycker man bör se dem som två separata saker som oberoende av varandra kan vara mer eller mindre sanna i olika tillfällen av spelande, att uppleva något och ta avspark från sin karaktär och skapa ett drama som medförfattare kan ske samtidigt, precis som att man kan spela saker rätt externt från karaktärer och inte alls vara medförfattare i någon egentlig mening. Sen kan man ju ha preferenser för det ena eller det andra, men jag anser att det ena är inte en motsättning till det andra.

 

[Lemur]

En rättelse från mitt förra inlägg är att jag tycker att det är intressant och meningsfullt att jämföra stilarna. Men att jag ibland tycker att folk talar förbi varandra då de tror att de pratar om samma spelstil.

 

[Rickard]

Krävs väldigt fasta ramar och ett system utan slump för att lyckas repetera ett händelseförlopp.

Har dock aldrig pratat om att repetera händelseförlopp. Däremot sättet att tänka och sätta upp vissa bitar i spel är fast. Detsamma gäller vissa spelledare, trots att de kör helt olika spel. Ett exempel på det sista var när mina spelare sade "Ja, jag satt mest och väntade på en twist, för det brukar du ha" ... och då tyckte jag ändå att jag brukade variera mig, men jag tycker också det är kul med oväntade vändningar.

[edit] Precis som vissa spelare alltid spelar med samma typ av karaktär under en period i deras liv. Man har sin spelstil.

 

[Quadrante]

Förväntat förlopp kan sabba en hel kampanj.

 

[Rickard]

Förväntat förlopp kan sabba en hel kampanj.

Skulle inte gå såpass långt (om det inte är ett förskrivet äventyr med uppenbar handling), men jag eftersöker gärna medel i samberättarrollspel för att kunna bryta tankemönster och inkludera någonting annat. Det räcker inte för mig med att ha en helt ny miljö med nya människor/varelser och agendor. Hade gärna sett en session 0 inför varje spelmöte, där man diskuterar tonalitet, vissa berättartekniker, en premiss att utforska, byte av genre, visuellt tänkande, kishotenketsu/slice of life istället för fokus på konflikter, helt nya mål för spelarna som kräver nya tankesätt ... så att spelet lever längre än "nu introducerar vi X nya individer med agendor". Jag har spelat det till döds och ser gärna att de samberättarspel man ska spela som kampanjer tar en approach som förnyar spelet.

Dessa session 0s skulle kunna ske över Discord, att man pratar igenom med spelgruppen, och är någonting jag anser är en del av preppen till spelet. En gemensam en.

Se och höra i Aliatra är ett bra exempel på brytande av tankemönster, där man spelar svenska turister och varje scen introducerar ett annorlunda sätt att beskriva och uppleva staden Aliatra. Jag skulle vilja spela det några gånger med samma spelgrupp och se om jag kan se mönster i deltagarna även där. Jag tror det blir svårt.

 

[Zeedox]

Har dock aldrig pratat om att repetera händelseförlopp. Däremot sättet att tänka och sätta upp vissa bitar i spel är fast. Detsamma gäller vissa spelledare, trots att de kör helt olika spel. Ett exempel på det sista var när mina spelare sade "Ja, jag satt mest och väntade på en twist, för det brukar du ha" ... och då tyckte jag ändå att jag brukade variera mig, men jag tycker också det är kul med oväntade vändningar.

[edit] Precis som vissa spelare alltid spelar med samma typ av karaktär under en period i deras liv. Man har sin spelstil.

Ja, det här är förstås sant - man kan förvänta att spelare A nästan garanterat vill ha en tragisk föräldrarelation, spelledare B garanterat lägger in en tweeest (va, var uppdragsgivaren en förrädare igen?!), spelare C kommer vilja vara subtil och hemlighetmakande, eller spelledare D kommer köra en till gisslanshistoria, på något vis.

Beror på sinnesstämning hur mycket man tycker dessa mönster irriterar en. Jag har på sistone försökt att luta mig in i dem och uppskatta dem mer… och då givetvis överraskats av att spelaren varierat sig!

 

[entomophobiac]

ag gillar inte att planera för mycket i förväg, även om jag håller det löst, eftersom det är lätt hänt att jag trycker in det jag planerat istället för att reagera på det som händer.

Det här tycker jag är det viktigaste av allt: att det som planerats/lästs/tas med in riskerar att göra så att vi missar mycket coolare saker som annars kunde ha hänt runt bordet.

Men information som är ”sann”, som inte förväntas kunna ändras, och som en av spelarna känner till (spelledaren) är jag inte så förtjust i. Jag kan säkert ha kul även med detta, men det är inte min strand, som brasilianarna säger.

Håller helt med om att det inte måste vara spelledaren som äger sanningen och att det sällan är lika roligt när det är så. Överlag föredrar jag en mer neutral eller medlande roll för spelledaren om ett spel har en sådan. Så som en del äldre spel kan beskriva sin "Referee". Din roll är att avgöra tvister mer än att äga någon sanning.

Men som när @Christoffer spelledde det nu välanvända exemplet Fernaverken, så fanns det ju saker etablerade och som vi inte kände till, men vår interaktion med allting var ju på en helt annan nivå. Vi spelade inte för att ta reda på vad för något som verkets pampar hade i görningen, utan vi spelade våra rollpersoner. Vår egna sanning var alla gånger viktigare än någon faktisk sanning.

 

[entomophobiac]

Det här är något jag gärna ser att samberättarspel ska bidra med, att bryta det sättet, mer än bara byta ut "fernissan".

Det här tycker jag är väldigt intressant, för jag har nog allt mer känt att det enda "setting" egentligen handlar om är att kunna skapa en gemensam utgångspunkt. Spelar vi i någon populär setting så vet vi alla ungefär samma saker om dem, som nyligen när vi spelade Starship Troopers och liksom fick "smaka" på ett samhälle byggt på propaganda liknande Verhoevens film, men där verkligheten är betydligt råare och har sämre soundtrack.

Så jag håller helt med. Vi behöver byta ut dynamiken i konversationen på något sätt. Sen om det sker med samberättande, intressanta regler, setting, eller hur det nu görs, är väl snarare det som handlar om preferenser.

 

[Mogger]

Har dock aldrig pratat om att repetera händelseförlopp. Däremot sättet att tänka och sätta upp vissa bitar i spel är fast. Detsamma gäller vissa spelledare, trots att de kör helt olika spel. Ett exempel på det sista var när mina spelare sade "Ja, jag satt mest och väntade på en twist, för det brukar du ha" ... och då tyckte jag ändå att jag brukade variera mig, men jag tycker också det är kul med oväntade vändningar.

[edit] Precis som vissa spelare alltid spelar med samma typ av karaktär under en period i deras liv. Man har sin spelstil.

Det är kanske ämne för en ny tråd men det går väl inte öht att skapa en berättelse utan bekanta inslag, i synnerhet inte om det är samma deltagare som skapar tillsammans?

Jag trodde du pratade om betydligt mer uppenbar repetetion:

..för annars blir det bara samma sak, eftersom gruppens hittepå kommer att repeteras.

Men nyckeln, oavsett om man spelar med eller utan prepp är väl att skapa gemensamma berättelser som känns unika, meningsfulla och relevanta? Känner man att det repeteras är det såklart mindre givande. Jag har bara aldrig upplevt det, eller om jag har gjort det, sett det som ett problem.

För många år sedan tog jag fasta på Bakers princip om att spelets syfte är ett hjälpa spelarna att föra in det oväntade i berättelsen, det som de själva inte förmår att föra in, och det har hjälpt mig oerhört. Komplex och mångbottnade setting har samma syfte eftersom vi kan ta avstamp från så många olika företeelser.

 

[Genesis]

För många år sedan tog jag fasta på Bakers princip om att spelets syfte är ett hjälpa spelarna att föra in det oväntade i berättelsen, det som de själva inte förmår att föra in, och det har hjälpt mig oerhört. Komplex och mångbottnade setting har samma syfte eftersom vi kan ta avstamp från så många olika företeelser.

Jag brukar tänka att ett spel kan inspirera, förenkla eller utmana, och ofta gör alltihop på olika sätt. En namnlista är mest inspiration och förenkling, medan en slumptabell med bakgrundshändelser kan vara alla tre. Den inspirerar spelarna och väcker nyfikenheten. Den förenklar för att man inte behöver hitta på intressanta bakgrunder själv. Den utmanar om den kan ge resultat som är utmanande att spela. ”Du ska spela en blind person med schizofreni” är kanske mer utmanande än ”Du ska spela en krigare vars föräldrar mördades av orcher”, till exempel.

Jag gillar alla de grejerna, men vill oftast inte ha för mycket förenkling. Det ska vara svårt att spela rollspel, tycker jag, eller i alla fall ska den som vill utmana sig kunna göra det.