Oldenhaller
Veteran
Exakt! Och där har vi relevansen. Spelar man dessutom med andra historiestudenter "Lol, whut?"-faktorn ännu högre. Då blir det vilda diskussioner om hur det "egentligen" bör vara.
Med glimten i ögat, är då inte svaret att inte spela med historiestudenter...?Oldenhaller said:Exakt! Och där har vi relevansen. Spelar man dessutom med andra historiestudenter "Lol, whut?"-faktorn ännu högre. Då blir det vilda diskussioner om hur det "egentligen" bör vara.
Samtidigt måste man ta det lugnt.Oldenhaller said:Exakt! Och där har vi relevansen. Spelar man dessutom med andra historiestudenter "Lol, whut?"-faktorn ännu högre. Då blir det vilda diskussioner om hur det "egentligen" bör vara.
Hur bra det funkar tror jag beror lite på vilket spel man spelar. Är det enligt reglerna någorlunda rimligt med enstaka personer som är fullt kapabla att besegra ett helt gäng orcher går det bra, annars blir det svårare. Man kan förstås befästa byarna ordentligt som du nämner, men jag tycker det känns bäst om man undviker att göra dem till rena fästningar. En del traditionella afrikanska byar ser riktigt häftiga ut: omgärdade med lite oformliga murar där långa och vassa käppar är instuckna för att hålla stora vilddjur borta.Oldenhaller said:Det är faktiskt ett ganska intressant förhållningssätt. Istället för att dra ner på mängden av monster och frekvensen av monsterattacker för att öka realismen, kan man tillföra styrkor på bysamhällets sida. Intressant!
Det här inlägget sätter, mer eller mindre medvetet, fingret på vad man väldigt sällan tänker på i fantasy: alla tillstånd är inte stabila. Det finns i fantasy en ständig tendens att utmåla spelvärlden som statisk -- saker har varit på samma vis i flera hundra år, och kommer att fortsätta vara det. I stället tror jag att man vinner på att se på hur korta vissa epoker egentligen var. Piratverksamhetens gyllene verksamhet i Karibien eller "vilda västern" pågick egentligen bara under några decennier, därefter återvände man till ett mer stabilt tillstånd. I de centrala delarna av fantasycivilisationerna finns inte orcher och troll -- de dyker upp i periferin, där den välmående civilisationen expanderar eller den sönderfallande civilisationen inte längre förmår upprätthålla ordningen. Bönderna i byarna har inte levt så här i generationer -- de är antingen nybyggare eller folk som blivit svikna av den kollapsande centralmakten.Krille said:Egentligen är det så att byarna är små samhällen i amerikanska västern, och orcherna är indianer. För det mesta dräller de ute på prärien och jagar buffel, och ibland kommer de in i samhällena för att byta buffelskinn mot eldvatten, och det funkar på det hela rätt bra.
Men ibland när de vita vill dra räls för järnhästar eller hittar guld eller på annat sätt vill knuffa undan rödskinnen, då blir det hårigt. Och då får de civiliserade människorna samla sig med sexskjutare och winchester-gevär och smälla upp barrikader och hålla "dem injuns" ute tills kavalleriet kommer.
Svarte faraonen said:massa bra saker
Det här är faktiskt huvudbipoängen som jag ville ha fram med inlägget. Vi tenderar att se på fantasy som något storslaget Wagner-eskt som inspirerats av Tolkien, men på det stora hela så skulle plotten i väldigt många fantasyäventyr kunna vara hämtad från någon Bill&Ben-bok.Svarte faraonen said:Just västerntroper är bra att hålla i åtanke när man kollar på fantasy i D&D-stil. Rollpersonerna befinner sig ofta i samma roll som klassiska västernhjältar -- de passar inte in i det lagbundna samhället, men skyddar det ändå från representanter för kaos (banditer och indianer/orcher och nekromantiker).
Inte särskilt märkligt, heller. Gygax föredrog sword & sorcery framför Tolkien (alver, dvärgar och halvlingar hamnade bara i reglerna på begäran av hans spelgrupp), och Robert E. Howard var under sin livstid mer känd för sina cowboyhistorier än sina barbarer (vilka han enligt egen utsago också baserade på texikanska karlakarlar). Rollspelsfantasyn är fundamentalt byggd på västern (jfr "Keep on the Borderlands", "Lilla huset på prärien").Krille said:Det här är faktiskt huvudbipoängen som jag ville ha fram med inlägget. Vi tenderar att se på fantasy som något storslaget Wagner-eskt som inspirerats av Tolkien, men på det stora hela så skulle plotten i väldigt många fantasyäventyr kunna vara hämtad från någon Bill&Ben-bok.