En grej när det kommer till just ”vansinne” i rollspel är, enligt vad jag upplevt, sällan eller aldrig ett tecken på långvarig psykisk/mental ohälsa utan spelas snarare som någon form av katastrofreaktion eller krisutlöst tillstånd som är just… tillfälligt. Tillfälligt vansinne som reaktion på ett blodbad, en spell eller möte med en drake kan nog snarare och ska nog snarare jämföras med hur vi reagerar på kriser och trauman, inte långvarig psykisk ohälsa.
Att spela en rollperson som lider av långvarig psykisk ohälsa, må vara en psykos, en borderline-personlighet eller schizofreni måste vara mycket, mycket svårt och jobbigt. Faktum är att många personer som lider av psykisk ohälsa behöver vård och/eller behandling för att klara av en normalfungerande vardag. Många gör det också med bravur men många behöver hjälp dygnet runt, detta är ett faktum och skulle nog inte vara så kul att spela. Jag skulle inte vilja spela det, jag skulle inte klara av det.
Psykiskt sjuka har setts på olika i olika samhällen under olika perioder och har behandlats därefter, allt från att ses som siare som står i kontakt med gudarna till att ses som besatta som står i kontakt med djävulen. Jag tror att de stereotypa mönstren som vi ser i rollspel (och i samhället) är en manifestation av att vi inte förstår vad det hela handlar om. Sinnesvärlden hos en psykisk sjuk är så främmande och oåtkomlig för oss att vi rationaliserar genom att skapa stereotyper, stereotyper som vi sedan kan förhålla oss till utifrån våra egna erfarenheter.
