Nekromanti Problematiken kring "vansinne" i rollspel

w176

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,759
Location
Umeå, Västerbotten
  • fear and exclusion: persons with severe mental illness should be feared and, therefore, be kept out of most communities;
  • authoritarianism: persons with severe mental illness are irresponsible, so life decisions should be made by others;
  • benevolence: persons with severe mental illness are childlike and need to be cared for.
 
World of Darkness gör sig indirekt skyldigt till den första punkten på listan. Derangements dyker framför allt upp i spel som en konsekvens av att morality/humanity/clarity (etc.) sänks. Det huvudsakliga skälet till mental ohälsa blir alltså att rollpersonerna begår onda handlingar, med följden att psykisk sjukdom framstår som ett "straff" för bristande moral. Detta är något som rent genremässigt passar utmärkt ihop med gotisk skräckromantik, men det för ju då också med sig ganska 1800-talsmässiga värderingar kring psykisk ohälsa.
 
Som en kontrast till detta framställs Malkavernas obligatoriska galenskap emellertid i en relativt positiv dager, om än kraftigt mystifierad; den ger dem liksom tillgång till reelt nyttiga insikter om världens/plottens/varelsers natur, och rentav en starkare connection till Kain/gud/whatever. Malkaverna är därtill, på grund av detta får man förmoda, den klan vars medlemmar oftast framstår som goda, och en av två (såvitt jag vet) officiella SLP:er någonsin som varit i Golconda (vampyr-Nirvana) var en Malkav i Cairo by Night.
 
Ymir said:
Som en kontrast till detta framställs Malkavernas obligatoriska galenskap emellertid i en relativt positiv dager, om än kraftigt mystifierad; den ger dem liksom tillgång till reelt nyttiga insikter om världens/plottens/varelsers natur, och rentav en starkare connection till Kain/gud/whatever. Malkaverna är därtill, på grund av detta får man förmoda, den klan vars medlemmar oftast framstår som goda, och en av två (såvitt jag vet) officiella SLP:er någonsin som varit i Golconda (vampyr-Nirvana) var en Malkav i Cairo by Night.
Click to expand...

Det här knyter ju dock an till en annan typisk vansinnesstereotyp (som jag faktiskt är förvånad inte omnämns i originalinlägget): den vansinnige som visionär och sanningssägare. Detta blir i slutändan också en negativ stereotyp, eftersom den ofta placerar den vansinnige i en "magical negro"-roll, som en källa till insikt och katalysator för förändring hos huvudpersonen, men aldrig som protagonist själv.
 
Detta blir i slutändan också en negativ stereotyp, eftersom den ofta placerar den vansinnige i en "magical negro"-roll, som en källa till insikt och katalysator för förändring hos huvudpersonen, men aldrig som protagonist själv.
Click to expand...

Men det gör den väl ändå inte i just malkavernas fall? De blir (minst) lika bra rollpersoner som vampyrer av andra klaner, och har en fullödig klanbok anpassad för att man ska spela dem?
 
Ymir said:
Men det gör den väl ändå inte i just malkavernas fall? De blir (minst) lika bra rollpersoner som vampyrer av andra klaner, och har en fullödig klanbok anpassad för att man ska spela dem?
Click to expand...

Det är fortfarande en stereotyp rotad i ett tänkande jag finner suspekt, och som jag tror kan motverka en konstruktiv behandling av psykiska åkommor: den psykiskt sjuke som "insiktsfull", i besittning av djupare, icke-rationell kunskap. Den psykiskt sjuke intar därigenom samma roll som kvinnan av hävd gjort i den patriarkala föreställningen om natur/kultur, känsla/förnuft, etc. Även om det finns ett komplementstänkande (dåren som en nödvändig sanningssägare, etc) så bidrar det fortfarande till att upprätthålla åtskillnaden mellan "friska" och "vansinniga" på ett sätt som tilldelar dem olika domäner i tillvaron och upprätthåller skillnaden mellan dem som fundamental.
 
En grej när det kommer till just ”vansinne” i rollspel är, enligt vad jag upplevt, sällan eller aldrig ett tecken på långvarig psykisk/mental ohälsa utan spelas snarare som någon form av katastrofreaktion eller krisutlöst tillstånd som är just… tillfälligt. Tillfälligt vansinne som reaktion på ett blodbad, en spell eller möte med en drake kan nog snarare och ska nog snarare jämföras med hur vi reagerar på kriser och trauman, inte långvarig psykisk ohälsa.

Att spela en rollperson som lider av långvarig psykisk ohälsa, må vara en psykos, en borderline-personlighet eller schizofreni måste vara mycket, mycket svårt och jobbigt. Faktum är att många personer som lider av psykisk ohälsa behöver vård och/eller behandling för att klara av en normalfungerande vardag. Många gör det också med bravur men många behöver hjälp dygnet runt, detta är ett faktum och skulle nog inte vara så kul att spela. Jag skulle inte vilja spela det, jag skulle inte klara av det.

Psykiskt sjuka har setts på olika i olika samhällen under olika perioder och har behandlats därefter, allt från att ses som siare som står i kontakt med gudarna till att ses som besatta som står i kontakt med djävulen. Jag tror att de stereotypa mönstren som vi ser i rollspel (och i samhället) är en manifestation av att vi inte förstår vad det hela handlar om. Sinnesvärlden hos en psykisk sjuk är så främmande och oåtkomlig för oss att vi rationaliserar genom att skapa stereotyper, stereotyper som vi sedan kan förhålla oss till utifrån våra egna erfarenheter.
 
För att vidareutveckla spåret om den "insiktsfulle vansinnige": den insikt som den vansinnige framställs äga är nästan alltid en form av uppenbarad kunskap, något som passivt mottagits, inte något den vansinnige aktivt sökt efter eller resonerat sig fram till. Detta är en passiviserande bild, där kontrasten får vara det förnuftiga resonemanget, en aktiv process som utmynnar i kunskap. Uppenbarad kunskap är ofta en del av idealiserande bilder av den Andre (den intuitiva kvinnan, den vise orientalen), men är i slutändan en kunskap som inte framställs som produkten av ett aktivt handlande. Den vansinnige/kvinnan/orientalen har inte aktivt sökt sig fram till kunskapen, utan bara mottagit den.
 
Svarte faraonen said:
För att vidareutveckla spåret om den "insiktsfulle vansinnige": den insikt som den vansinnige framställs äga är nästan alltid en form av uppenbarad kunskap, något som passivt mottagits, inte något den vansinnige aktivt sökt efter eller resonerat sig fram till. Detta är en passiviserande bild, där kontrasten får vara det förnuftiga resonemanget, en aktiv process som utmynnar i kunskap. Uppenbarad kunskap är ofta en del av idealiserande bilder av den Andre (den intuitiva kvinnan, den vise orientalen), men är i slutändan en kunskap som inte framställs som produkten av ett aktivt handlande. Den vansinnige/kvinnan/orientalen har inte aktivt sökt sig fram till kunskapen, utan bara mottagit den.
Click to expand...

Fast när det gäller relationen mellan galenskap och insikt har vi ju en annan trop i vår västerländska bild av galenskap: Den galne vetenskapsmannen.

Jag påminns om en av introduktionstexterna till WoD-modulen "Time of thin blood", där berättaren skildrar ett experiment, väldigt noggrannt och vetenskapligt, hen utfört på thinbloods (dvs generation 13 och uppåt) för att ta reda på deras egenskaper. Man förstår att experimentet nog har medfört en del lidande för försöksobjekten, att de hållits fångna, regelbundet skadats, tappats på blod osv för att testa deras läkeförmåga. I slutet framgår det att författaren är en låggeneration-malkav.

Ingen kulturell stereotyp av galna lär väl vara rättvisande. Frågan är kanske snarare hur vi ska förhålla oss till stereotyperna, och varför. Själv finner jag tanken på den vansinniges särskilda uppenbarade kunskap ganska tilltalande, av estetiska skäl. Men sen är jag ju antiupplysningsman med föga tilltro till narrativet om den aktiva, äventyrliga vetenskapsmannen som knäcker universums gåtor med uppkavlade ärmar.
 
Även om det inte är en rättvisande bild av mental ohälsa så kör jag utan att blinka på stereotyperna.

Varför?

För att det funkar spelmässigt.

Verklig mental ohälsa är däremot något som är skitjobbigt, och som inte gör sig så bra i spel.

(Det sagt så finns det personer som passar i stereotyperna också...)
 
Fast, "Den galne vetenskapsmannen" är väl inte sjuk, egentligen? Hans galenskap ligger väl snarare i narcissism, hybris, brist på empati o.s.v.. Han har ju inte vanföreställningar, och är väl sällan handikappande nedstämd? Galenskapen hos "Den galne vetenskapsmannen" är snarare en karaktärsbrist än egentlig galenskap, eller? "Den galne vetenskapsmannen" är typ en perverterad variant av antikens tragiska hjältar.

Äh, vad var det jag skulle säga? Jo, att "Den galne vetenskapsmannen", sitt namn till trots, inte är en stereotyp av galenskap.
 
Vimes said:
Fast, "Den galne vetenskapsmannen" är väl inte sjuk, egentligen? Hans galenskap ligger väl snarare i narcissism, hybris, brist på empati o.s.v.. Han har ju inte vanföreställningar, och är väl sällan handikappande nedstämd? Galenskapen hos "Den galne vetenskapsmannen" är snarare en karaktärsbrist än egentlig galenskap, eller? "Den galne vetenskapsmannen" är typ en perverterad variant av antikens tragiska hjältar.

Äh, vad var det jag skulle säga? Jo, att "Den galne vetenskapsmannen", sitt namn till trots, inte är en stereotyp av galenskap.
Click to expand...

Jag skulle nog säga att det är rätt vanligt att vansinne i rollspel inte egentligen handlar om mentalsjukdom utan oftare ett mer socialt vansinne. Med det menar jag en moralkompass som avviker från samhället runtomkring. Den galne vetenskapsmannen är ju ett klassiskt exempel på just det, där galenskapen mest ligger i hybris. Sen vad som är sjukt och sunt har ju varierat kraftigt över tid och plats, t.ex. så behandlades homosexualitet som mentalsjukdom fram tills inte så länge sedan, och i sovjet var paranoia ett sundhetstecken.

Min poäng är väl egentligen att vansinne och galenskap inte är synonymer till mentalsjukdom.
 
Vimes said:
Fast, "Den galne vetenskapsmannen" är väl inte sjuk, egentligen? Hans galenskap ligger väl snarare i narcissism, hybris, brist på empati o.s.v.. Han har ju inte vanföreställningar, och är väl sällan handikappande nedstämd? Galenskapen hos "Den galne vetenskapsmannen" är snarare en karaktärsbrist än egentlig galenskap, eller? "Den galne vetenskapsmannen" är typ en perverterad variant av antikens tragiska hjältar.

Äh, vad var det jag skulle säga? Jo, att "Den galne vetenskapsmannen", sitt namn till trots, inte är en stereotyp av galenskap.
Click to expand...

Nä, du har nog rätt i att den galne vetenskapsmannen inte är en stereotyp av galenskap, alltså, det är inget vi tänker på när vi tänker på galenskap. Möjligen är det en stereotyp kring galenskap, som använder sig av galenskap. Men ska man säga vad det är en stereotyp av, så är det nog snarare av vetenskapsmannen.

Men såna gränser blir ändå lite artificiella. Det finns ett helt fält av föreställningar i gränslandet mellan galenskap och kunskap/insikt. Vi säger ju t.ex. att "gränsen mellan geni och galenskap är hårfin", även om det kanske i första hand tillämpas på konstnärliga genier. Jag tror iaf inte man ska bortse från den galne vetenskapsmannen i en utforskning av galenskapens gestaltningar. Stor begåvning ledsagas ju även genom historien gärna av mildare eller svårare psykiska åkommor, från depression och bipolär sjukdom till regelrätt schizofreni.

Hur som helst motiverades mitt inlägg främst av diskussionen om klan Malkav i V:tM, och där har man kanske redan avlägsnat sig en bra bit från verklighetens galenskap till den symboliska domän där våra kulturella föreställningar blandar sig fritt i en promiskuös röra.
 
Jag tycker att man ska hålla isär riktig mentalsjukdom och vansinne i rollspel. Vara tydlig med att det handlar om "poulärkulturs-vansinne" och inget annat. Av t.ex. CoC-typ, Castle Wittgenstein-typ, Batmanbov-typ, pulpskurks-typ. Och sånt. Som inte har med verkligheten att göra. Inte ett smack, lika lite som att kasta fireballs eller förvandla sig till en varg.

Jag är oerhört tveksam till att försöka skildra äkta mentalsjukdom i rollspel. För att det är för svåra saker. Och dessutom inte är nåt man skojar om. Tycker jag.
 
  • fear and exclusion: persons with severe mental illness should be feared and, therefore, be kept out of most communities;
  • authoritarianism: persons with severe mental illness are irresponsible, so life decisions should be made by others;
  • benevolence: persons with severe mental illness are childlike and need to be cared for.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top