Problemlösningsattityder kategoriserade

[Svarte Faraonen]

Alla spel där problemlösning ingår som ett element, och där lösningar kan bedömas som mer eller mindre bra, gör vissa avvägningar i fråga om vilken strategi som tenderar att producera bäst resultat. I detta säger de också något om världen, spelets eller den verkliga. Nedanstående diagram postulerar två axlar, en för fysisk problemlösning och en för social, där de optimala strategierna kan vara olika.

Alltså:
När djärvhet premieras i fysisk problemlösning och tillit premieras i social problemlösning förmedlas en romantisk världsbild. Handlingskraft och modiga dåd kombineras med en syn på människor (och kanske andra varelser) som mestadels goda och värda förtroende. Motsatsen till detta är en cynisk världsbild: att handla djärvt och utan att tänka efter leder till död eller skada, och den som visar tillit och generositet får för det mesta sota för detta. De aggressiva och pacifistiska fälten kan på samma vis förstås som varandras motsatser.

När vi som spelledare och spelmakare skapar utmaningar för spelare och föreskriver vissa lösningar framför andra befrämjar vi också ett av dessa synsätt. Att premiera ett visst sätt att agera gör också att vi lär spelarna att anta en viss världsbild, om än bara så länge spelet varar. Om vi vill att spelare ska agera på vissa sätt bör vi också se till att detta sätt inte bestraffas allt för ofta (den som vill att spelare ska sympatisera med spelledarpersoner bör inte bestraffa tillit, den som tycker spelet fastnar i långsamma diskussioner bör inte bestraffa djärvhet, och så vidare).

Är dessa fyra fält en nyttig/användbar kategorisering?

 

[Basenanji]

Kul med fyrfältare!

Så här blev det när jag försökte tänka lite kring fysisk respektive social problemlösning. Vad tycker du @Svarte Faraonen ?

Rubriken borde vara:

En skissartad beskrivning av tendenser om rollspel fokuserar på mer eller mindre av olika typer av problemlösning.



Med det sagt vill jag nog tillstå att jag ofta blir bedrägligt förtjust i fyrfältare, som ser ut att säga så mycket, men ofta lämnar en med fler frågor än svar när man väl gjort den.

Men fram för fler fyrfältare!

 

[Basenanji]

Sedan tycker jag nog att dina kategorier (djärvhet, eftertanke, ...) andas lite värderingar. Håller du med? Vad ligger till grund för att en låg grad av social problemlösning innebär "djärvhet"?

Eller: innebär fokus på fysisk problemlösning per se att

Motsatsen till detta är en cynisk världsbild: att handla djärvt och utan att tänka efter leder till död eller skada, och den som visar tillit och generositet får för det mesta sota för detta.

Jag är inte så säker.

 

[Svarte Faraonen]

Sedan tycker jag nog att dina kategorier (djärvhet, eftertanke, ...) andas lite värderingar. Håller du med? Vad ligger till grund för att en låg grad av social problemlösning innebär "djärvhet"?

Eller: innebär fokus på fysisk problemlösning per se att

Jag är inte så säker.

Jag kanske hade kunnat förklara lite bättre. De är alltså två separata axlar.
Fysisk problemlösning: Är det bättre att tackla problem genom att agera och möta dem rakt på (Djärvhet) eller genom att tänka efter och kanske hellre kringgå dem (Eftertanke)?
Social problemlösning: Är det bättre att behandla spelledarpersoner med öppenhet och generositet (Tillit) eller räkna med att de hugger en i ryggen om man ger dem möjligheten (Misstanke)?

Så, till exempel, en pacifistisk spelstil innebär att man för det mesta får goda resultat av att tänka sig förbi fysiska problem snarare än att konfrontera dem, och av att behandla spelledarpersoner vänligt snarare än att utgå från att de kommer försöka bedra eller angripa en. Det handlar alltså inte om "mer" eller "mindre" på någon av axlarna, utan om vilken metod/attityd som premieras.

 

[Khan]

Jag gillar grunden, men funderar på om inte EMPATISK är bättre ingång än PACIFISTISK? Pacifism känns lite för smalt för att fånga just det fältets ingång.

 

[Svarte Faraonen]

Jag gillar grunden, men funderar på om inte EMPATISK är bättre ingång än PACIFISTISK? Pacifism känns lite för smalt för att fånga just det fältets ingång.

Jag tänker att även det romantiska fältet är empatiskt. Pacifism fångar också att man inte konfronterar fysiska hot. Idealbilden av detta är typ Spirited Away.

 

[Man Mountainman]

Cool fiol!

 

[Basenanji]

Jag kanske hade kunnat förklara lite bättre. De är alltså två separata axlar.
Fysisk problemlösning: Är det bättre att tackla problem genom att agera och möta dem rakt på (Djärvhet) eller genom att tänka efter och kanske hellre kringgå dem (Eftertanke)?

Då skulle jag nog kalla en axeln för "Impulsiv" och inte "fysisk problemlösning". man kan väl vara djärv utan att vara fysisk? Förresten, är det inte allmänt sett ganska bra att vara djärv? Och är det motsatsen till "eftertänksam"?

Social problemlösning: Är det bättre att behandla spelledarpersoner med öppenhet och generositet (Tillit) eller räkna med att de hugger en i ryggen om man ger dem möjligheten (Misstanke)?

Men handlar det där verkligen om social problemlösning ?
Jag är tveksam och hoppas att mina frågor leder dig till mer precisa beskrivningar/axelkategorier.

 

[Man Mountainman]

Om jag tillåts analysera lite, så verkar de två skalorna ha något att göra med risk: hur riskabla olika situationer är, hur lätt saker går fel, osv.

Intuitivt kunde man ju tänka sig att en "romantisk" berättelse inte nödvändigtvis är en där tillit alltid lönar sig. Men det är kanske iaf en berättelse där riskerna som tillit innebär är ganska små. Ibland beror detta dock mer på att de personer som inte förtjänar tillit är tydligt markerade som skurkar. Det är en enkel uppgift att navigera sig i det sociala landskapet, eftersom de goda och onda är tydligt utmärkta som sådana.

 

[PhilArt]

Jag tänker att även det romantiska fältet är empatiskt. Pacifism fångar också att man inte konfronterar fysiska hot. Idealbilden av detta är typ Spirited Away.

Jag funderar på om man skulle kunna ersätta aggressiv och pacifistisk med konfrontativ och kooperativ, eftersom jag antar att den centrala skilnaden är om man konfronterar/attackerar motstånd eller försöker sammarbeta/solidarisera med det för att övervinna problemet.

Edit: Lite inspirerad av föregående inlägg så kanske de olika fältense etiketter inte riktigt är på samma nivå. Är motsatsen till Nihilism nödvändigtvis Romantik? Som jag tänker motsatsen till nihilism skulle det snarare va tillförsikt eller hopp.

 

[God45]

Jag funderar på om man skulle kunna ersätta aggressiv och pacifistisk med konfrontativ och kooperativ,

Okej, så vild tanke! Men om vi kallar det Ordningsamt och Kaotiskt så blir det typ samma! Sedan kan vi ha en annan axel om ifall saker är onda eller goda...

 

[Man Mountainman]

Obs att mitt föregående inlägg inte var tänkt som kritik av terminologin, mer som ett försök att fördjupa analysen.

 

[Svarte Faraonen]

Då skulle jag nog kalla en axeln för "Impulsiv" och inte "fysisk problemlösning". man kan väl vara djärv utan att vara fysisk? Förresten, är det inte allmänt sett ganska bra att vara djärv? Och är det motsatsen till "eftertänksam"?

Min tanke är att denna axel ska fånga skillnaden mellan de två synsätt som lite slarvigt tillskrivs OSR och nyare D&D. I konfrontationen med ett monster är denna något i den här stilen:
Ny-D&D/Djärvhet: Det bästa är att slåss med monstret. Att slåss med monster ger saftiga erfarenhetspoäng, kan leda till att man hittar skatter och krävs ofta för att man ska komma någonvart i äventyret. Att undvika att slåss med monster innebär att man inte får lika mycket belöningar.
OSR/Eftertanke: Det bästa är att försöka undvika monstret, eller kanske hitta ett sätt att besegra det utan att själv ta risken att slåss öga mot öga. Att slåss med monster innebär ofta att man skadas eller dör.
De olika synsätten premierar olika beteenden -- att bete sig djärvt eller eftertänksamt.

Men handlar det där verkligen om social problemlösning ?
Jag är tveksam och hoppas att mina frågor leder dig till mer precisa beskrivningar/axelkategorier.

Jag tänker att det handlar om vad som är klokt att anta i de flesta sociala situationer i spelet.
Tillit: Det är för det mesta en fruktbar strategi att behandla andra väl. Om man gör folk tjänster kan man räkna med att de är hyggliga tillbaka. Att starta konflikter lönar sig sällan. När konflikter finns är det ofta en god idé att eftersträva en lösning som förlikar båda parter.
Misstro: Det är för det mesta en fruktbar strategi att agera i opposition till andra, vare sig detta sker genom öppet våld eller list. Att förvänta sig gentjänster är en dålig idé. När konflikter finns går de sällan att lösa till bådas favör, utan de kräver att ena sidan besegras.
Jag förstår inte riktigt på vilket vis du menar att dessa förhållningssätt inte handlar om problemlösning. För mig innebär de väldigt olika grundantaganden som påverkar hur man klokast bör spela spelet om man vill uppnå framgång.

 

[Svarte Faraonen]

Om jag tillåts analysera lite, så verkar de två skalorna ha något att göra med risk: hur riskabla olika situationer är, hur lätt saker går fel, osv.

Intuitivt kunde man ju tänka sig att en "romantisk" berättelse inte nödvändigtvis är en där tillit alltid lönar sig. Men det är kanske iaf en berättelse där riskerna som tillit innebär är ganska små. Ibland beror detta dock mer på att de personer som inte förtjänar tillit är tydligt markerade som skurkar. Det är en enkel uppgift att navigera sig i det sociala landskapet, eftersom de goda och onda är tydligt utmärkta som sådana.

Ja, alltså, det är väl ytterst sällan så att dessa är helt och hållet renodlade. Även spel som befrämjar djärvhet kan ha oöverstigliga fysiska hinder, även spel som befrämjar eftertanke kan ha situationer som går att lösa med direkta och osubtila medel. Det handlar snarare om hur tendensen ser ut utslagen över en hel kampanj.

 

[Khan]

Jag tänker att även det romantiska fältet är empatiskt. Pacifism fångar också att man inte konfronterar fysiska hot. Idealbilden av detta är typ Spirited Away.

Aha! Ja, då är jag med. Men jag tycker fortfarande ordet pacifistisk är lite för snävt för var det handlar om. Kan tyvärr inte komma på något bra alternativ. Uppdelningen är jag dock helt med på.

 

[Man Mountainman]

Ja, alltså, det är väl ytterst sällan så att dessa är helt och hållet renodlade. Även spel som befrämjar djärvhet kan ha oöverstigliga fysiska hinder, även spel som befrämjar eftertanke kan ha situationer som går att lösa med direkta och osubtila medel. Det handlar snarare om hur tendensen ser ut utslagen över en hel kampanj.

Jag tror inte det handlar enbart om grad av renodling, utan om delvis oberoende dimensioner. En värld där tillit är en allmänt gångbar strategi är inte riktigt samma typ av värld som en där tillit är en lågriskstrategi. Spirited Away är ett typiskt exempel på det förra: även de mest groteska monster kan besegras med ett gott hjärta. Mer traditionella äventyrsberättelser är ett exempel på det senare: det finns personer man absolut inte ska hysa tillit till, men man känner igen dem på håll, så det är ingen större risk att man misstar sig.

 

[Man Mountainman]

Det finns motsvarande kontrast på den andra, "cyniska" änden av skalan:

Å ena sidan, en värld där vissa går att lita på, men andra är trolösa skurkar som kommer att hugga dig i ryggen, och det finns inget tydligt sätt att skilja dem åt utan att lära känna dem ordentligt. Här blir tillit en högriskstrategi, men misstanke blir det också, för det finns trots allt tillfällen du går miste om genom att behandla alla människor med samma misstänksamma attityd.

Å andra sidan, en värld där alla bara är lumpna skurkar som ser efter sitt eget väl och ve. Här är misstanke en lågriskstrategi: du har allt att vinna och inget att förlora på det.