Terry Brooks - Shannaras Druid
Bok två i Shannaras Ättlingar, here we go!
Den här boken fokuserar på Walker Boh, den klart intressantaste av karaktärerna från förra boken. Tillsammans med Morgan Leah och ett nytt gäng färdas han från Eldstadsdalen till långt upp i norr, där stenkungen Uhl Belk härskar. Han är ett andeväsen, beväpnad med den svarta alvstenen - den enda magiska artefakt som kan återföra den förlorade druidborgen Paranor till verkligheten och på så sätt göra Walker till den första i den återupprättade druidorden.
De andra huvudpersonerna - Wren, Par och Coll - är med i ett kapitel eller två var. Bara så vi inte ska glömma bort dem.
Så vad händer här? Vilka är med?
Av de andra i Walker Bohs gäng är två klart intressanta. Pe Ell, en samvetslös seriemördare som arbetar för den onda Unionen, direkt under säkerhetstjänstens ledare Rimmer Dall, som för övrigt tveklöst är skurkarnas skurk i den här sviten. Pe Ell är styrd av impulser och kallt kalkylerande på samma gång, fascinerad av det han inte kan förstå, men totalt föraktfull mot de han bedömer som lägre stående, och inte det minsta intresserad av någon som inte har magi. Här visar Brooks att han verkligen kan skapa intressanta och medvetna karaktärer, och kan använda sig av ett tydligt förstapersonsperspektiv. När han gör det blir det bra. Pe Ell är den bästa karaktären hittills. En skurk man inte kan låta bli att fascineras av.
Den andra är däremot en tragisk figur. Både i storyn och i hur hon är skriven. Liv - dotter till andevarelsen Kungen av Silverfloden, en jordelementar skapt för att rädda (delar av) världen, men också för att dö när hon gör det. Hon är också skapad som en otroligt vacker kvinna, som alla “får känslor för” bara av att se henne. Innan du frågar - ja, hon beskrivs som en ung, vit, silverblond, slank kvinna. Känn dig fri att rulla med hur många ögon du vill. Hon är alla de sämsta versionerna av troperna “born sexy yesterday” och valfritt jesus-komplex på samma gång. För det är allt hon är. Förutom en ohyggligt klichéfylld kärlekshistoria med Morgan Leah, då förstås. Tack och lov beskrivs den för det mesta som “fade to black” när det händer de där sakerna som man absolut förstår händer. Hon är en person som verkligen kunde skrivits bättre. Eller strukits alls.
För en av bokens fallgropar är att Liv mest bestämmer att de ska göra saker. Sen gör folk dem. “För så har min far sagt”. Jag gillar det inte. Även om det är många andra som kan ha åsikter på vägen är det trist.
Hur som.
Boken börjar med att Walker Boh är döende. I slutet av förra boken blev han biten i handen av en magisk orm, vars gift förvandlade handen till sten. Giftet sprider sig långsamt uppför armen, och snart är han inte bara död, utan en staty. Boken börjar alltså med att han krossar sin egen arm med en sten för att komma loss. Bra scen.
Efter en lång och tragiskt plågsam läkeprocess som inte funkar läker Liv hans arm, och tillsammans med de andra ger de sig av norrut mot Uhl Belk.
En hel del flyter inte
På vägen träffar de ett nytt folk, och en ny farbror som följer dem ett slag. Urderna, vilda halvtroll/halvgnomer som lever i någon sorts galet tillstånd. Deras kung, människan Carisman, är egentligen bara där för att han är tvingad till det, och förstås hjälper de honom att fly. Trots livet som hövding i en stenåldersstam vill han bli fri igen. Synd bara att han är den mest frustrerande och irriterande karaktären på norra halvklotet sedan Homeros skrev. Han brister nämligen ut i improviserad sång gång på gång, antagligen för att Brooks såg att Tolkien hade sånger i sina böcker. Sångern är usla, tillför ingenting, och när jag funderar på hur det måste vara för de andra karaktärerna är jag förvånad att de inte bara smög ifrån honom när han sov och lämnade honom åt sitt öde. Tack och lov halshuggs han lite senare i boken. Jag förstår inte att de saknar honom efteråt. Urk.
Dessutom känns hela hans lilla storylajn som ett sentida påfund, inklämt för att det behövdes fler sidor i boken. För det kommer sent, ger ingenting, och han försvinner innan allt är slut utan att ha påverkat ett smack. Bleh.
Sen var det det där med Liv. Men det har jag ju redan sagt.
Vad flyter då?
Ja, hela andra halvan av boken är rätt ball. Det är egentligen bara hur gänget knatar runt i Uhl Belks stenkungadöme, en enorm forntida stad där allt förvandlats till sten. Det känns som en snygg äventyrsplats, där de måste göra planer, försöka hantera de tre stora monster som rör sig i området, och undvika alla fällor och falluckor som den paranoida Uhl Belk byggt.
Det där att allt förvandlats till sten är ett ballt motiv - träd och blommor, metall och glas, till och med andevarelsen Uhl Belk själv är idag en knappt rörlig stenstaty. Det är tufft. Och känns bra. Det är bra lågintensiv skräck. De actionscener som utspelar sig här, tex när de i panik försöker fly uppför en hal klippa innan det förstenande giftet hinner ikapp dem, är riktigt välskrivet. Inte mästerligt, men klart mer än bara kompetent. Hur folk som inte gillar varandra lyckas samarbeta mot ett gemensamt mål är också välgjort. De gör planer, smider ränker, funderar över risker och om det är värt att just
jag ska ta dem och så. När Brooks ger sina karaktärer agens har han koll på hur man gör. Bra grejer. Känns väldigt rollspeligt då och då.
Men hur var det nu med postapokalyps?
Som de flesta vet är Shannara alltså postapokalyps, något millenium eller två efter en magisk apokalyps. Det går att läsa Uhl Belks kungarike som en modern storstad, med skyskrapor och tunnelbana, spårvagnar och rulltrappor. Det skrivs inte på näsan, men det går om man vet vad man ska leta efter. Det gör mig nyfiken på hur det är skrivet på engelska - för jag är nästan säker på att översättaren inte har koll på den vinkeln. Eller inte bryr sig. Antagligen alternativ två, med tanke på hur hennes inställning till att översätta namn är. Vissa ord är nämligen helt släppta, som tidigare sagts, andra har översatts helt ologiskt. Creeper, ett stort monster, översätts till skräckla. Vad hände där?
Just det monstret beskrivs för övrigt i den här boken helt annorlunda än i den tidigare också. Där fanns det klor, tentakler, oformlig kropp och jag fick bilden av en sorts shoggoth/nessie/köttkvarn-hybrid. Men här är det nästan rakt av en gigantisk, metallisk skorpion plus lite tentakler. Inget mer. Tråkigt!
Så vad händer sen då?
Ja, Walker och gänget lyckas förstås med sitt uppdrag. Några dör, några inte. Walker knallar mot Paranors gamla plats och frambesvärjer den stora borgen. Morgan Leah ger sig av för att leta reda på Par och Coll.
Nästa bok handlar nästan uteslutande om Wren.
Va’re nå’t å ha ’rå?
Alltså, det är svårt att säga. Man får något som är genuint intressant - Pe Ell - och samtidigt något som är riktigt sunkigt - Liv.
Språket är fortfarande bristfälligt, men pacingen är i precis rätt nivå. Det händer saker hela tiden, och det är inte svårt att bli medryckt i actionscenerna. Världsbygget är fortfarande baserat på principerna “rule of cool” och “vi hittar på allt eftersom”, men det vägs upp av den bra vistelsen i stenriket. Ödsligheten, utsattheten, stagnationen fångas väl där.
Nu jämför jag med vad jag läste precis innan - Robert Jordan. Jag tror jag vill ge den här serien ett bättre betyg än Wheel of Time. Jordan har en bättre värld (men ingen av de är så värst bra), ett mycket bättre språk, men en gudomligt urusel pacing. Och inte skriver han bra action heller. Skulle någon fråga om de ska läsa WoT eller Shannara skulle jag säga nej, läs Prydain eller Tolkien istället. Men om det är mellan de två, och endast de två är Shannara bättre. Och det hänger till 90% på att Brooks klämt in lika mycket på sina 2 * 400 sidor i de här två som Jordan klämde in i de 5 * 700 sidor jag läste i Wheel of Time. Trots alla brister är jag nog mer förtjust i Brooks. Vi får se om jag ändrar mig efter nästa bok.
