Nekromanti Projekt barndomsfantasy!

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
De kom ut 1993 på svenska. Jag var 14 då och detta var nog den första fantasyserie som jag inte brydde mig om att fortsätta på (annars slukade jag allt jag kom över). Det kan till och med ha varit så att jag gav upp mitt i andra boken (vilket nästan aldrig händer). Jag minns inte varför men jag mitt intryck då var att de var var riktigt dåliga.
Du är inte den första som säger det. Men jag kan ärligt talat inte förstå det. Varför tröttnade folk på de här, men orkade igenom fyrtio tusen miljarder sidor Robert Jordan? Jordan har bättre språk, men hans pacing får en sovande sköldpadda att verka snabb. Brooks plot går undan. Det händer saker jämt.
 

Paal

Imaginär fantast
Joined
10 Nov 2011
Messages
1,433
Du är inte den första som säger det. Men jag kan ärligt talat inte förstå det. Varför tröttnade folk på de här, men orkade igenom fyrtio tusen miljarder sidor Robert Jordan? Jordan har bättre språk, men hans pacing får en sovande sköldpadda att verka snabb. Brooks plot går undan. Det händer saker jämt.
Handlingen är minst lika episk som i alla annan “vi ska rädda världen”-fanasy, men det är inte alls någon litterär kvalitet. Är det ballt nog att det skrivs om alver och dvärgar och magiska svärd? Då kommer du gilla Shannaras Ättlingar. Behöver du komplexa karaktärer, inbjudande berättarspråk och ett trovärdigt världsbygge? Då ska du leta vidare.
Det hänger säkert ihop med det du skrev ovan. Jag var djupt nednördad i Tolkien sedan länge och älskade just komplexa karaktärer, inbjudande berättarspråk och trovärdiga världsbyggen.
 

Tant Ragnar

Gamle usling
Joined
23 Jun 2016
Messages
2,437
Jag minns, lustigt nog, det exakta kapitlet som fick mig att lägga boken åt sidan. Som jag kommer ihåg kom våra hjältar till ett (vänligt sinnat) soldatläger, och noterar att vakterna är slarviga. De nämner detta för lägrets ledare och hokus pokus så sträcker alla vakter på ryggen och spejar vaket med kisande ögon.

Såhär i efterhand kan jag inte sätta fingret på vad jag tyckte var så dåligt med det kapitlet, men jag minns att det var kanske första gången som jag rycktes rakt ur min "suspension of disbelief". Konstigt med tanke på hur mycket annan fantasy jag glatt läste utan ett uns kritik i blicken, men så var det.

Gällande pacing så var det sällan ett problem för mig. Jag var en hemmasittande bokmal som läste ganska snabbt, så det vara bara bra att böckerna var långa. Jag vill minnas att jag helt enkelt förutsatte att man borde skumma lite när det blev tråkigt fram till att det hände saker.
 
Last edited:

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,669
De kom ut 1993 på svenska. Jag var 14 då och detta var nog den första fantasyserie som jag inte brydde mig om att fortsätta på (annars slukade jag allt jag kom över). Det kan till och med ha varit så att jag gav upp mitt i andra boken (vilket nästan aldrig händer). Jag minns inte varför men jag mitt intryck då var att de var var riktigt dåliga.
Ja, det stämmer ju med min bild. Jag vill minnas att jag ändå läste ut denna serien(fast nu ser jag att de är fyra och blir lite tveksam).

Du är inte den första som säger det. Men jag kan ärligt talat inte förstå det. Varför tröttnade folk på de här, men orkade igenom fyrtio tusen miljarder sidor Robert Jordan? Jordan har bättre språk, men hans pacing får en sovande sköldpadda att verka snabb. Brooks plot går undan. Det händer saker jämt.
Alltså, jag är ju ingen Jordan-älskare alls, närmast motsatsen, men om jag ska lyfta fram hans kvalitéer är de väl:
- Mer intressanta karaktärer generellt
- Bättre språk som sagt
- Lite mer intressant grundintrig och världsbygge (fast bara en aning kanske)
- Tycker också han har något berättartekniskt med sina hopp i tid och perspektiv
Sen förflackas ju alla dessa kvalitéer ju längre serien lider och blir från bok 4-5 (d.v.s. 7-10 i den svenska utgivningen) närmast belastningar i ökande grad. (Nä, jag gillar inte Jordan heller sa jag ju). Men denna värdering kanske kan vara ett resultat av att jag investerade mer i den läsningen? I alla fall, med reservationen att jag inte läst någon av dem på +20 år så skulle jag tvingas välja skulle jag nog ändå rekommendera The Eye of the World före Shannars ättlingar.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Alltså, jag är ju ingen Jordan-älskare alls, närmast motsatsen, men om jag ska lyfta fram hans kvalitéer är de väl:
- Mer intressanta karaktärer generellt
Nja.
- Bättre språk som sagt
Japp.
- Lite mer intressant grundintrig och världsbygge (fast bara en aning kanske)
Inte så mycket som man kan tro. Framförallt inte intrigen.
- Tycker också han har något berättartekniskt med sina hopp i tid och perspektiv
Nja. Inte intressantare att det generationella Brooks pysslar med.
Sen förflackas ju alla dessa kvalitéer ju längre serien lider och blir från bok 4-5 (d.v.s. 7-10 i den svenska utgivningen) närmast belastningar i ökande grad. (Nä, jag gillar inte Jordan heller sa jag ju). Men denna värdering kanske kan vara ett resultat av att jag investerade mer i den läsningen? I alla fall, med reservationen att jag inte läst någon av dem på +20 år så skulle jag tvingas välja skulle jag nog ändå rekommendera The Eye of the World före Shannars ättlingar.
Absolut inte. Shannaras ättlingar > Wheel of Time. Bara en så enkel sak som att den tar slut är inte att överskatta. Det finns få döda partier, och det är ytterst sällan tråkigt. Till skillnad från plågan det är att läsa WoT.
 
Last edited:

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
6,910
Nja, de tog grundplåten från Alvstenar, men blandade rätt så hejvilt med story från alla möjliga generationer och böcker. Och du vet, var inte så särskilt bra.
Ah, så var det kanske. Jag läste böckerna i tonåren och var inget fan, men minns alvstenarna, trädet som var på väg att dö, demonen som kunde förvandla sig etc. Sen har jag bara läst Svärd och Alvstenar, så jag missade nog refernserna till de andra böckerna. Själv har jag så dåliga upplevelser av böckerna att jag blev glad att serien inte följde dem och min upplevelse av serien blev därför betydligt bättre än de flesta andras :D

Till Terry Brooks förtjänst måste jag dock säga att han är duktig på att skriva actionscener! Jag minns att all action i böckerna var verkens största förtjänst :)
 

TobiasEkwall

Swordsman
Joined
26 Aug 2007
Messages
775
De kom ut 1993 på svenska. Jag var 14 då och detta var nog den första fantasyserie som jag inte brydde mig om att fortsätta på (annars slukade jag allt jag kom över). Det kan till och med ha varit så att jag gav upp mitt i andra boken (vilket nästan aldrig händer). Jag minns inte varför men jag mitt intryck då var att de var var riktigt dåliga.
Jag får ställa mig till kören. Jag läste väldigt mycket fantasy mellan typ 10 och 20 men Shanara lästa jag kanske en bok av innan jag av mig, Jag minns inte alls varför men den fastnade helt enkelt inte. Och då var utbudet av fantasyböcker inte jättehäftigt på Norsjös bibliotek. Jag tror att jag läste igenom allt som fanns där bortsett just Shanara och någon form av ostasiatisk inspirerad serie som hette någonting med imperiet
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,669
Absolut inte. Shannaras ättlingar > Wheel of Time. Bara en så enkel sak som att den tar slut är inte att överskatta. Det finns få döda partier, och det är ytterst sällan tråkigt. Till skillnad från plågan det är att läsa WoT.
Som serie kanske ja, men nu menade jag som enskild bok - om vi förutsätter att person inte kommer att läsa vidare.

Men krasst skulle jag inte rekommendera någon av dem 😏
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Som serie kanske ja, men nu menade jag som enskild bok - om vi förutsätter att person inte kommer att läsa vidare.
Jag håller nog inte med här heller. Första WoT är inget bra. Bra detaljer, en hel del bra idéer, men mest bara ett långt meh för det reser hit och dit och inget händer alls. Gäsp.
Men krasst skulle jag inte rekommendera någon av dem 😏
Absolut. Jag skulle nog inte rekommendera Shannara till någon utan enorma brasklappar. Det är kiosklitteratur för tonåringar. Inget mer.

Vi får se om jag ändrar mig efter nästa bok.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Terry Brooks - Shannaras Druid
Bok två i Shannaras Ättlingar, here we go!



Den här boken fokuserar på Walker Boh, den klart intressantaste av karaktärerna från förra boken. Tillsammans med Morgan Leah och ett nytt gäng färdas han från Eldstadsdalen till långt upp i norr, där stenkungen Uhl Belk härskar. Han är ett andeväsen, beväpnad med den svarta alvstenen - den enda magiska artefakt som kan återföra den förlorade druidborgen Paranor till verkligheten och på så sätt göra Walker till den första i den återupprättade druidorden.

De andra huvudpersonerna - Wren, Par och Coll - är med i ett kapitel eller två var. Bara så vi inte ska glömma bort dem.

Så vad händer här? Vilka är med?
Av de andra i Walker Bohs gäng är två klart intressanta. Pe Ell, en samvetslös seriemördare som arbetar för den onda Unionen, direkt under säkerhetstjänstens ledare Rimmer Dall, som för övrigt tveklöst är skurkarnas skurk i den här sviten. Pe Ell är styrd av impulser och kallt kalkylerande på samma gång, fascinerad av det han inte kan förstå, men totalt föraktfull mot de han bedömer som lägre stående, och inte det minsta intresserad av någon som inte har magi. Här visar Brooks att han verkligen kan skapa intressanta och medvetna karaktärer, och kan använda sig av ett tydligt förstapersonsperspektiv. När han gör det blir det bra. Pe Ell är den bästa karaktären hittills. En skurk man inte kan låta bli att fascineras av.

Den andra är däremot en tragisk figur. Både i storyn och i hur hon är skriven. Liv - dotter till andevarelsen Kungen av Silverfloden, en jordelementar skapt för att rädda (delar av) världen, men också för att dö när hon gör det. Hon är också skapad som en otroligt vacker kvinna, som alla “får känslor för” bara av att se henne. Innan du frågar - ja, hon beskrivs som en ung, vit, silverblond, slank kvinna. Känn dig fri att rulla med hur många ögon du vill. Hon är alla de sämsta versionerna av troperna “born sexy yesterday” och valfritt jesus-komplex på samma gång. För det är allt hon är. Förutom en ohyggligt klichéfylld kärlekshistoria med Morgan Leah, då förstås. Tack och lov beskrivs den för det mesta som “fade to black” när det händer de där sakerna som man absolut förstår händer. Hon är en person som verkligen kunde skrivits bättre. Eller strukits alls.

För en av bokens fallgropar är att Liv mest bestämmer att de ska göra saker. Sen gör folk dem. “För så har min far sagt”. Jag gillar det inte. Även om det är många andra som kan ha åsikter på vägen är det trist.

Hur som.

Boken börjar med att Walker Boh är döende. I slutet av förra boken blev han biten i handen av en magisk orm, vars gift förvandlade handen till sten. Giftet sprider sig långsamt uppför armen, och snart är han inte bara död, utan en staty. Boken börjar alltså med att han krossar sin egen arm med en sten för att komma loss. Bra scen.

Efter en lång och tragiskt plågsam läkeprocess som inte funkar läker Liv hans arm, och tillsammans med de andra ger de sig av norrut mot Uhl Belk.

En hel del flyter inte
På vägen träffar de ett nytt folk, och en ny farbror som följer dem ett slag. Urderna, vilda halvtroll/halvgnomer som lever i någon sorts galet tillstånd. Deras kung, människan Carisman, är egentligen bara där för att han är tvingad till det, och förstås hjälper de honom att fly. Trots livet som hövding i en stenåldersstam vill han bli fri igen. Synd bara att han är den mest frustrerande och irriterande karaktären på norra halvklotet sedan Homeros skrev. Han brister nämligen ut i improviserad sång gång på gång, antagligen för att Brooks såg att Tolkien hade sånger i sina böcker. Sångern är usla, tillför ingenting, och när jag funderar på hur det måste vara för de andra karaktärerna är jag förvånad att de inte bara smög ifrån honom när han sov och lämnade honom åt sitt öde. Tack och lov halshuggs han lite senare i boken. Jag förstår inte att de saknar honom efteråt. Urk.

Dessutom känns hela hans lilla storylajn som ett sentida påfund, inklämt för att det behövdes fler sidor i boken. För det kommer sent, ger ingenting, och han försvinner innan allt är slut utan att ha påverkat ett smack. Bleh.

Sen var det det där med Liv. Men det har jag ju redan sagt.

Vad flyter då?
Ja, hela andra halvan av boken är rätt ball. Det är egentligen bara hur gänget knatar runt i Uhl Belks stenkungadöme, en enorm forntida stad där allt förvandlats till sten. Det känns som en snygg äventyrsplats, där de måste göra planer, försöka hantera de tre stora monster som rör sig i området, och undvika alla fällor och falluckor som den paranoida Uhl Belk byggt.

Det där att allt förvandlats till sten är ett ballt motiv - träd och blommor, metall och glas, till och med andevarelsen Uhl Belk själv är idag en knappt rörlig stenstaty. Det är tufft. Och känns bra. Det är bra lågintensiv skräck. De actionscener som utspelar sig här, tex när de i panik försöker fly uppför en hal klippa innan det förstenande giftet hinner ikapp dem, är riktigt välskrivet. Inte mästerligt, men klart mer än bara kompetent. Hur folk som inte gillar varandra lyckas samarbeta mot ett gemensamt mål är också välgjort. De gör planer, smider ränker, funderar över risker och om det är värt att just jag ska ta dem och så. När Brooks ger sina karaktärer agens har han koll på hur man gör. Bra grejer. Känns väldigt rollspeligt då och då.

Men hur var det nu med postapokalyps?
Som de flesta vet är Shannara alltså postapokalyps, något millenium eller två efter en magisk apokalyps. Det går att läsa Uhl Belks kungarike som en modern storstad, med skyskrapor och tunnelbana, spårvagnar och rulltrappor. Det skrivs inte på näsan, men det går om man vet vad man ska leta efter. Det gör mig nyfiken på hur det är skrivet på engelska - för jag är nästan säker på att översättaren inte har koll på den vinkeln. Eller inte bryr sig. Antagligen alternativ två, med tanke på hur hennes inställning till att översätta namn är. Vissa ord är nämligen helt släppta, som tidigare sagts, andra har översatts helt ologiskt. Creeper, ett stort monster, översätts till skräckla. Vad hände där?

Just det monstret beskrivs för övrigt i den här boken helt annorlunda än i den tidigare också. Där fanns det klor, tentakler, oformlig kropp och jag fick bilden av en sorts shoggoth/nessie/köttkvarn-hybrid. Men här är det nästan rakt av en gigantisk, metallisk skorpion plus lite tentakler. Inget mer. Tråkigt!

Så vad händer sen då?
Ja, Walker och gänget lyckas förstås med sitt uppdrag. Några dör, några inte. Walker knallar mot Paranors gamla plats och frambesvärjer den stora borgen. Morgan Leah ger sig av för att leta reda på Par och Coll.

Nästa bok handlar nästan uteslutande om Wren.

Va’re nå’t å ha ’rå?
Alltså, det är svårt att säga. Man får något som är genuint intressant - Pe Ell - och samtidigt något som är riktigt sunkigt - Liv.

Språket är fortfarande bristfälligt, men pacingen är i precis rätt nivå. Det händer saker hela tiden, och det är inte svårt att bli medryckt i actionscenerna. Världsbygget är fortfarande baserat på principerna “rule of cool” och “vi hittar på allt eftersom”, men det vägs upp av den bra vistelsen i stenriket. Ödsligheten, utsattheten, stagnationen fångas väl där.

Nu jämför jag med vad jag läste precis innan - Robert Jordan. Jag tror jag vill ge den här serien ett bättre betyg än Wheel of Time. Jordan har en bättre värld (men ingen av de är så värst bra), ett mycket bättre språk, men en gudomligt urusel pacing. Och inte skriver han bra action heller. Skulle någon fråga om de ska läsa WoT eller Shannara skulle jag säga nej, läs Prydain eller Tolkien istället. Men om det är mellan de två, och endast de två är Shannara bättre. Och det hänger till 90% på att Brooks klämt in lika mycket på sina 2 * 400 sidor i de här två som Jordan klämde in i de 5 * 700 sidor jag läste i Wheel of Time. Trots alla brister är jag nog mer förtjust i Brooks. Vi får se om jag ändrar mig efter nästa bok.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,534
Sånger i fantasyböcker är det värsta otyget i dem. Ser jag att det är sång eller dikt i en fantasybok så hoppar jag den. Oavsett hur viktig för handlingen den är.

Men de magiska 80-tals fantasy blondinerna med fjädrat hår är ju en klassiker ju! :p
 

Jocke

Man med skägg
Joined
19 May 2000
Messages
4,122
Location
Sthlm
Jag minns de fyra shanaraböckerna som de här är de två första av som "rätt vassa" från när jag fick dem med fantasybokkubben, inte lika bra som Amber som var den stora vinsten i den bokklubben men helt klart läsvärda. Däremot minns jag de två första urban fantasy romanerna Runing with the demon och A Knight of the Word som bra på riktigt och sen känslan av att bok tre - Angel fire east - sabbade de två första. Har inget minne av varför.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,534
Jag minns de fyra shanaraböckerna som de här är de två första av som "rätt vassa" från när jag fick dem med fantasybokkubben, inte lika bra som Amber som var den stora vinsten i den bokklubben men helt klart läsvärda. Däremot minns jag de två första urban fantasy romanerna Runing with the demon och A Knight of the Word som bra på riktigt och sen känslan av att bok tre - Angel fire east - sabbade de två första. Har inget minne av varför.
Mitt minne av den är att den är superdeprimerande och fylld med temat ”verkligheten kommer krossa dina drömmar”. Sedan finns det magi och stuff också.
 

Jocke

Man med skägg
Joined
19 May 2000
Messages
4,122
Location
Sthlm
Mitt minne av den är att den är superdeprimerande och fylld med temat ”verkligheten kommer krossa dina drömmar”. Sedan finns det magi och stuff också.
Blir inte tjejen magiskt gravid och förder en magisk-nästan-jesus också? Som bara löser det hela? Eller är det nån annan bok?
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,534
Blir inte tjejen magiskt gravid och förder en magisk-nästan-jesus också? Som bara löser det hela? Eller är det nån annan bok?
SPOILERS I POSTEN. FÅR INTE TAGSEN ATT FUNGERA.

Det magiska barnet är väll typ en McGuffin som kan bli ond eller god och hon adopterar honom? För hon är skild och hennes magi har förstört henne sport karriär.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Terry Brooks - Shannaras Alvdrottning (1992)
Då ska vi se här.



Plåtten, och en parentes
Den här boken fokuserar på Wren Ohmsford, hon som skulle resa västerut och hitta de försvunna alverna. Hon börjar med att resa till en känd sierska, ett orakel som kan se in i framtiden. Det dyker upp obehagliga sanningar - hur mycket alvblod har Wren i ådrorna egentligen? Men de (Wren och hennes stumme beskyddare / lärare Garth) får också tips om att resa till en hemlig plats på kusten där de ska tända en signaleld.

De gör så, och efter tre dagars eld kommer en vingryttare, en alv som flyger på ryggen av en rockfågel. Sjukt cool entré. Med honom får de lift till den hemliga ö, dit alverna tagit sin tillflykt. Den heter… Morrowindl.

*Host*

Elder Scrolls Arena, dvs det första spelet i serien kom först två år efter det här. Är det en slump att en ö full av alver med en aktiv vulkan heter så? Jag misstänker att någon eller några på Bethesda läste fantasy back in the day.

Hur som. De hittar ön, promenerar genom en tät djungel full med monster och galna växter till stora staden Arborlon. Vi möter lite nytt folk, får lära oss att Wren inte bara är en Ohmsford, hon är också dotterdotter till alvdrottningen (ingen spåjler, kolla in bokens titel en gång till…) och det är bara hon (och Garth) som kan ta dem tillbaka till fastlandet. De krymper staden på magisk väg, innesluter den i drottningens spira, och ger sig iväg genom djungeln igen, tillsammans med de bästa äventyrarna i alvstaden. Sedan till fastlandet, upprätta staden igen och allt är frid och fröjd.

Några instick med våra andra tre handlingar kommer också - kanske två kapitel var under hela boken. Walker lyckas återinföra Paranor till verkligheten, och i en riktigt fräck scen gör han en Ghost in the Shell-merger med den gamla druiden Allanons ande, så de två blir ett. Par springer runt och är mest allmänt tragisk i sitt gömställe. Inget hjältemod där inte.

Hans bror Coll däremot, han som är fången i skuggonernas högborg Sydvakten? Han blir så fett gaslightad av ärkeskurken att det är en fröjd att läsa. För första gången tycker jag att Brooks är en bra författare, inte bara en på sin höjd godkänd sådan. För Coll och Rimmer Dalls samspel är kul. Och hur man verkligen hör hur Dall försöker vinna över honom genom trevlighet och goda argument, men att det bara är ett dubbelspel. När Coll sedan knycker den magiska förklädnaden och springer ut i natten är det helt logiskt på alla sätt och vis, vilket Dall förstås trott han skulle göra hela tiden. En magiskt förgiftad förklädnad, som kommer förvrida Coll till att bli en av dem. Bra drama, alltså.

Vad är bra då?
Wren är en klart intressantare protagonist än Morgan Leah i förra boken. Hon är trovärdig i sin identitetskris, på att vara mellanbra på att slåss, på att bli utmattad rent mentalt av alla strapatser och sådär. Jag relaterar mer till henne än någon annan hittills. Och hon är inte sexualiserad ens en tiondel så mycket som Liv var i förra boken.

Skurkarna är också lattjo - de många monstren är med ett undantag riktigt kul. Många bra designval och skrämmande detaljer. Det där undantaget är ett gäng människoliknande varelser med blek hud, som suger blod och blir du biten förvandlas du till en av dem. De heter… drakuler. Rulla med så många ögon du vill. I staden har vi Wrens halvkusin Gavilan, som är den som var närmast i tronföljden innan hon dök upp. Men det gör faktiskt inte så mycket att det är en sån klyscha att alla bara accepterar att hon är i tronföljden, eftersom så mycket i staden bygger på hovsierskans visioner. Det var därför hennes föräldrar lämnade ön en gång i tiden, och det var därför de lämnade bort henne också. De visste att hon skulle komma tillbaka, och allt det där är inte långt bakåt i tiden direkt. Jag köper det. För en gångs skull.

Och inte så bra?
Bitvis blir det väldigt mycket “förklara plotten för Wren”-scener, där hon snällt får sitta och lyssna på när någon som vet mer än henne babblar på om backstory ett tag. Det är lite träigt och inte så effektivt. Det borde kunnat gjorts betydligt naturligare.

De som följer med på färden tillbaka till stranden, när staden krympts, är också uppenbar kanonmat. De ska bara gå åt och vi ska tycka det är tragiskt. Två, kanske tre, av de nio totalt har jag någon koll på och bryr mig om. Ett tydligt nej från mig där.

Översättningen är fortsatt lat och platt. Många namn är kvar på engelska helt och hållet, och det enda av dem som känns okej är huvudpersonens namn. Wren betyder gärdsmyg, och det passar henne klockrent. Men det är inte lika coolt på svenska, även i vuxen ålder. För övrigt är översättaren Birgitta Gahrton, som jag antar är släkt med Per och Måns dito på något sätt. Hon översätter fortfarande fantasy idag, senaste boken i Vargbröder nu 2020. Fascinerande. Hon är alltså en bit över åttio.

Det är också tydligt att Brooks inte kan skriva fram känslan av förundran och väldighet som är så viktig i fantasy. Den mäktiga alvstaden Arborlon är… som vilken annan stad som helst. Inga mäktiga klocktorn, udda arkitektoniska underverk eller vackra träd, eller någonting annat som sticker ut från vardagen. Det enda som nämns är det magiska trädet Allman som är ett stort träd. Punkt. Ingen fascination, ingen ingående beskrivning, ingen förvirring över alltings annorlundahet.

Meh.

Så vad blir slutbetyget
Boken är ju aldrig dålig. Kvaliteten är helt klart jämnare än i den förra. Men den är heller aldrig riktigt bra. Det är många balla scener, där folk får tarmarna uppätna av monster, eller hur det magiska ljuset fladdrar när staden sugs in i kristallen i drottningens spira, eller jeppen som flyger på rockfågeln. Det är sånt som sätter sig i minnet och stannar där, även om det är över tjugo år sedan jag senast läste boken.

Tittar vi på rena story beats kommer vi inte fram till så många. Dit, få ny info, tillbaka. Jag tror det är Brooks styrka. Han kan skära bort tills det bara är det essentiella kvar i planeringsfasen, till skillnad från många andra. Sen är han språkligt fortfarande underlägsen rätt många andra författare, som sagt. Men planeringsmässigt och hur mycket han kan klämma in i varje bok? Klart begåvad. Han förstår när man får mer helhet av att skära bort delar.

Så det här är ändå tillräckligt bra för att jag ska bli pepp på att ta mig an bok fyra. Får se hur det går.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Terry Brooks - Shannaras Talismaner (1995)
Den sista striden är här. Och den är inte välskriven.



Vad händer?
Här händer det grejer. Tyvärr är det också här Terry Brooks börjar förlora mig när han försöker beskriva krig och fältslag.

Hur som. Boken följer våra fem hjältar - Morgan Leah, Walker Boh, Wren Ohmsford/Elessedil, samt bröderna Par och Coll Ohmsford. De börjar på olika håll, men mot slutet flyter allt ihop i två parallella handlingar. Wren och hennes alver slåss mot den stora armén från Unionen, understödda av motståndsrörelsen och de alver som flyger på stora rockfåglar - för övrigt de klart häftigaste fantasygrejerna i boken. Rockfåglar är underskattade. Alla de andra sammanstrålar vid Sydvakten, det stora mystiska tornet i Sydlandet där först Coll, och senare Par, hölls fången. Det tornet är Rimmer Dalls och skuggonernas högkvarter, samtidigt som det finns något mystiskt och magiskt i källaren.

Först räddar Par Coll från den magiska manteln som hjärntvättat honom och förvandlat honom till ett djur. Sedan åker han själv fast och sitter hos Rimmer Dall i Sydvakten och utsätts för psykologisk krigsföring. Tyvärr är det inte lika bra som när Coll satt fast, för det är så mycket kortare tid.

Walker Boh är belägrad av Apokalypsens fyra ryttare i druidborgen Paranor. Varför? Det är coolt. Brooks tror hårt på rule of cool. Men han lyckas komma på hur han ska besegra dem efter ett antal misslyckade försök, även om hans mentor Cogline dör på kuppen. Scenen där Walker begraver sin mentor är klumpig, men ändå lite rörande. Det märks att Brooks faktiskt försöker beröra sina läsare, men inte når hela vägen fram. Relationen Cogline / Walker är dock en av höjdpunkterna i boksviten så det hjälper till en del.

Men å andra sidan…
Stackars Wren. Hon sitter fast i den tråkigaste stårylajnen, och kommer inte loss mer än för en kort sekund. Brooks kan inte skriva stora krig och fältslag. Det blir extra tydligt när det ställs i kontrast mot Walker Bohs metodiska försök att hantera fyra skuggoner. Småskaliga actionscener med få rörliga delar är han riktigt bra på. Fart, fläkt, stress, panik, att knappt hinna tänka innan man måste agera. Allt det flyter fint som attan. Men strategi, ställa kompani mot kompani och taktiskt kontrollera ett slagfält är inte något han kan. Det blir bara långtråkigt, och det är extra tydligt att han bara slänger sig med militära termer som han inte har någon koll på vad de betyder. Det enda roliga är hur de använder rockfåglarna taktiskt, och att Unionen aldrig behövt slåss mot flygande fiender förr. Det är snyggt gjort.

Slutstriden i Sydvakten är däremot riktigt bra gjord. Det är småskaligare när bara våra hjältar smyger sig nära, och Walker Boh astralprojicerar sig in till Par och övertalar honom att på magisk väg bryta sig ut. Men magin gör honom galen, så de måste både hantera ett helt torn fyllt med elitsoldater och magiätande skuggoner, och få Par att lugna ner sig så inte magin ska förtära honom totalt. Här känns varje slag hjältarna får. De faller till marken och kämpar för att ta sig upp, de bränner sig och hittar inte varandra i brandröken. Klart välgjort som actionscen.

Det enda, om man ska vara sån, är väl att jag gärna hade sett mer interaktion mellan superskurken Rimmer Dall och hjältarna innan han går under. Det blir en ytterst kort scen. Han känns som precis rätt sorts skurk för att ha en lång ond monolog, och med tanke på hur ärkeklyschig resten av serien är känns det konstigt att han inte får det.

Slutet då?
Efter att de förlöst den inlåsta magin i Sydvaktens källare försvinner skuggonerna. Med det hela unionsarméns ledarskap, så även Wren får det klart lättare på sitt håll. Magin var också skälet till att skuggoner finns - de är egentligen alver som förvridits av magin till att bli något annat. Det passar också in i tematiken med att man måste hantera magin med försiktighet, som legat som en ström genom hela boksviten. Den som använder magi måste se upp så inte magin tar över helt - vilket händer både Par, Coll och i någon mån även Wren när hon hanterar de magiska alvstenarna.

Allt det får magin att kännas som en lite mer malign version av Kraften från Stjärnornas Krig. Odefinierad, men vissa kan göra specifika saker som de vet helt hur det funkar - Pars önskesång (som visserligen ballar ur) och Walker Bohs druideld, och såvidare. Det är inte ett särskilt innovativt magisystem, men det funkar. I någon mån känns det som om de är rollpersoner som får slå ständigt svårare slag mot Viljestyrka för att inte spåra ur in i magin. Typ.

Slutet är också hoppfullt. Vi får se hjältarna andas och förbinda sina skador efter att Sydvakten fallit, och det är en försiktigt optimistisk ton. Men också lite bitterljuv - nu måste de dela på sig och göra varsin grej. Walker måste till Paranor och kommer antagligen inte träffa de här igen. Par följer med sin flickvän till motståndsrörelsen i väst, Morgan Leah och hans flickvän går till öst och ska leta reda på hans vänner i motståndsrörelsen där. Coll går hem till Skuggdalen och träffar deras föräldrar igen.

Sista sidorna är mer i fågelperspektiv i både tid och rum, där vi läsare får en liten sammanfattning av hur det går framöver. Ett helt okej sätt att sätta en liten epilog efter avslutat äventyr.

Hur blir slutbetyget?
Det här är inte stor konst. Det är kiosklitteratur för tolvåringar. Inte ens översättaren verkar engagerad.

Men det är en förvånansvärt mycket som ändå funkar. Framför allt är ingenting tillräckligt dåligt för att jag ska kasta boken åt pipsvängen som hos Aurian. Det händer ständigt något i böckerna, och pacing är Brooks absolut största styrka. Actionscenerna är överlag riktigt bra och medryckande. Det gör att allt det negativa vägs upp till förvånansvärt stor del.

För negativt finns det gott om. Språket är okej, gränsfall mot kass. Karaktärerna är sällan mer än godkända. Världen är tom och generisk. Rule of cool är starkare än inomvärldslig logik eller sammanhang. För att inte tala om hur genomklyschigt mycket av allt är.

Så nä, jag kan inte rekommendera Shannaras ättlingar. Den är aldrig så dålig att den ska vara värd att undvika, men den är aldrig så bra att jag inte kan komma på tio andra böcker som man borde läsa istället.

Ändå blir jag märkligt sugen på att läsa mer av Shannara. Det är väl ren nostalgi, och det intressanta i det generationella utbytet. Jag vet att historien fortsätter efter den här sviten, och att det då blir ett nytt tidshopp ett gäng år framåt. Sedan samma sak igen. Och igen. Kanske att jag tar upp det igen någon annan gång. Men inte nu. Så sugen blir jag inte.

Det är ändå skönt att få det bekräftat att man inte hade någon som helst smak som trettonåring, utan att det räckte med alver, dvärgar och coola svärd.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Kul grej också - kolla omslaget på den här boken. Kolla omslaget på Shannaras Druid, två böcker upp. Vilken arm är trasig där? Vilken arm är trasig här?
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Och i och med detta tror jag att Projekt Barndomsfantasy är officiellt avslutat. Amber läste jag faktiskt inte förrän i vuxen ålder, så den får jag läsa om vid annat tillfälle.

Nu ska jag tvätta hjärnan från fantasyn ett tag med att läsa serier och läsa historia. Sedan kanske det blir ett nytt läsprojekt någon gång. Vi får se. Tack för mig!
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,534
Och i och med detta tror jag att Projekt Barndomsfantasy är officiellt avslutat. Amber läste jag faktiskt inte förrän i vuxen ålder, så den får jag läsa om vid annat tillfälle.

Nu ska jag tvätta hjärnan från fantasyn ett tag med att läsa serier och läsa historia. Sedan kanske det blir ett nytt läsprojekt någon gång. Vi får se. Tack för mig!
Du har gjort en massiv och fantastisk insats! Det här har varit den bästa tråden på forumet jättelänge och den har alltid varit kul att läsa :)
 
Top