Michael Ende - Den oändliga historien
Tips till alla andra. Om boken heter något med Oändlig tar den antagligen lite längre att läsa än beräknat.
Bastian Balthazar Bux är en liten, fet, feg, och ful tolvåring som när han flyr från sina mobbare knycker en bok på vägen, barrikaderar sig på skolans vind och börjar läsa Den Oändliga Historien. En bok som handlar om Atreju, Barnkejsarinnan, och landet Fantásien. Landet försvinner bit för bit ut i Ingenting, ett fruktansvärt hot som gör att det helt enkelt inte finns mer. Ingen lösning finns, men Barnkejsarinnan skickar ut landets främste hjälte Atreju (en tolvårig, grönhudad stäppnomad) för att rädda världen, rent bokstavligt. Det är en otypisk hjälteresa Atreju landar i, där han träffar monster och mentorer, andra hjältar och andra problem på vägen där varje kapitel tar honom ett steg närmare sagans lösning. Att personen som läser boken, dvs Bastian, måste interagera med den. Annars går världen under.
Ende skriver delarna om Bastian väldigt realistiskt. Det är damm, kurr i magen av hunger, ensamhet och toalettbesök som gäller. I kontrast till det otroligt drömska språket en nivå in är det som om han medvetet försökt skilja dem åt, och det funkar. Fantasien är ett land där önskningar och fantasi och drömmar blir verklighet och berättelsen beskriver det jättebra. Under Atrejus färd susar han förbi flera platser som bara beskrivs med en mening, men som utan problem skulle kunna bli en hel tavla av Dali. Det är en rå och flytande fantasi, där inget är fel. Hela vägen fram tills när Bastian räddar världen är det hela tiden nya platser och varelser som dyker upp och bara känns genuint magiska. Sfinxerna som bombarderar dig med alla världens gåtor, och du kan inte röra dig förrän du besvarat dem alla. Det flytande klotet, ihåligt som en schweizerost fyllt med munkar och nunnor. Att lyckodraken Fuchur förstår andras språk, om de som pratar dem är glada och lyckliga, eftersom hans eget språk är släkt med lyckans språk. Helt jädra fantastiskt.
För alla som bara sett filmen - boken är inte slut här. Det är bara första halvan. Och det är andra halvan som gör allting fantastiskt.
Där första halvan är en rätt rak och enkel historia för Atreju - med ett kapitel, ett hinder, en lösning - handlar del två om när Bastian sugs in i Fantasien och är allsmäktig. Allt han önskar blir till verklighet, vilket leder till absolut makt som korrumperar absolut. Inte ens den onda häxan Xaiyde som man tror ska vara del tvås antagonist har så mycket att göra, utan allt handlar om hur Bastian långsamt blir ond, berättat ur Bastians eget och oförstående perspektiv. Jädrar i min lilla låda vad bra det är.
Den Oändliga Historien är fantastiskt fin. Mer som en saga korsad med surrealisternas sätt att säga ja till varenda knäppa idé som dyker upp i det undermedvetna. Visst finns det dvärgar, drakar och gnomer, riddare och svärd, men det stora är att ALLT finns, i en värld som bokstavligt saknar gränser och man aldrig behöver förklara VARFÖR något är som det är. Det är inte klassisk fantasy, det är fantasi. Rekommenderas varmt som inspiration och idéspruta till nästa kampanj du ska skapa. Oavsett setting.
