Nekromanti [Promotion] Odd Soot: Science Fiction på 1920-talet

[Nässe]

Jag funderar över kopplingen mellan the Soot (hur sjutton uttalas det? Sått? Sooot?) och att döda människor. Det verkar vara en tydlig regelkoppling, samtidigt som man i spelvärlden inte har fattat att bara mördare drabbas? Spelarna förstår alltså men inte rollpersonerna.

Det borde ju i mer civiliserade samhällen vara rätt så få som drabbas, samtidigt som man ser stora utbrott i krigsdrabbade områden? Borde inte folk rimligtvis fatta kopplingen? Och hur blir det i kampanjer med lite eller inget våld? Kanske inte så vanligt i och för sig.

Funderar också på kopplinge mellan orsak och symptom. Mördare blir sjuka och snöar in på teknologi.

Ja, förstår att jag bara läst en liten liten smakbit, men ska bli intressant att läsa och förstå mer!

Extremt sugen på att beställa hem det här! Tror det passar vår spelgrupp perfekt.

 

[luddwig]

Odd Soot baseras på Mythras Imperative, alltså den avskalade varianten utan krusiduller.

Det låter bra. Med åren har vi nämligen blivit allt mer förtjusta i enkla (men för den skull inte minimalistiska) regler. Orsaken torde vara en kombination av lathet, tidsbrist och större fokus på sådant som gestaltning.

Bygger ditt M-Space på samma version av Mythras?

 

[kloptok]

Verkar riktigt coolt!

 

[clarence redd]

The Soot (uttalas soooot) är en komplex sjukdom som ger upphov till många olika symptom. Den fäster på en värd på fler sätt än genom själva dödandet - även om till exempel mord ökar sannolikheten för att bli smittad. Men i reglerna ville jag förenkla det till en tydlig handling för rollpersonerna, det blev både enklare och roligare. I spelvärlden i stort är det inte lika tydligt däremot. Och ja, spelarna förstår men inte rollpersonerna (även om jag föredrar att låta spelarna upptäcka den exakta kopplingen mellan smitta och spelmekanik på egen hand).

I kampanjer med väldigt lite eller inget våld blir det färre Soot-symptom. Det funkar ändå. Personligen uppskattar jag när rollpersonerna är smittade redan från början. Då uppstår Soot-problemen oavsett spelstil. Kopplingen mellan orsak och symptom kommer att bli tydligare efterhand som mer material ges ut.

@luddwig: M-Space och Odd Soot har samma regler i botten. Odd Soot började som en kampanjvärld till M-Space, men växte upp till ett eget spel när jag inte kunde sluta skriva.

 

[luddwig]

M-Space och Odd Soot har samma regler i botten. Odd Soot började som en kampanjvärld till M-Space, men växte upp till ett eget spel när jag inte kunde sluta skriva.

Inspirationens förbannelse. :wink: Jag har inte införskaffat M-Space men har funderat på saken, inte direkt för att spela utan mer för att läsa och kanske hitta något att stjäla till mina egna projekt. M-Space ser i alla fall väldans trevligt ut, men Odd Soot känns mustigare.

 

[clarence redd]

M-SPACE löste problemet att det saknades kompletta SF-regler till BRP, så det väger över mot regler på bekostnad av setting. Odd Soot är mer välbalanserat. Och mustigare.

 

[zonk]

Läs om designprocessen bakom utomjordingarna och spelet här:
My Graphic Frankenstein Method for Genuine Aliens

Ruskigt coolt! Bra tänk med inspirationen där!

 

[clarence redd]

Tack! Processen tog en oplanerad omväg via anatomitryck från 1800-talet. Oväntat, men helt avgörande för slutresultatet.

 

[clarence redd]

På måndag släpps Odd Soot äntligen. Responsen jag har fått hittills har varit fantastisk. Här är första recensionen på EN World: http://www.enworld.org/forum/content...-Some-Odd-Soot

Nu finns det dessutom fler utomjordingar på webbsidan: www.frostbytebooks.com/denizens

Läs mer om hur tusentals 1800-talsteckningar blev till ett interstellärt anatomi-LEGO för utomjordingar:

Thankfully, My Friends Hated the First Drawing

 

[Nässe]

Finns det någon koppling till/ inspiration från CoC? Tänker 20-tal med mystiska inslag. Samma typ av äventyr? Soot likt galenskap?

 

[clarence redd]

H P Lovecraft och Call of Cthulhu var favoriter i många år, så de har påverkat mig på något slags grundläggande plan. Men i nutid är det mer av Karin Tidbecks Nordic Weird-böcker och Jorge Luis Borges noveller i gränslandet mellan verklighet och vansinne.

Jag har svårt för det slentrianmässiga blodstänk och slafsande som många Cthulhu-produkter och annan skräck hamnar i. Weird-genren har ett intressantare spekulativt drag som gör berättelserna mer oförutsägbara – som att kombinera det bästa från Lovecraft och sci-fi. En del historier hamnar nära Lovecraft, medan andra tar nya vägar genom Weird-genren.

Det jag gillar med The Soot är att den visserligen korrumperar, men ibland på ett godartat sätt. Då blir det mer av en gråskala mellan gott och ont, vilket förstärks av att rollpersonerna själva blir smittade.