Prylar och karavaner

[Mogger]

En sak som slog mig under vinterns lilla tur på stighudar är att det här med rätt redskap är helt binärt. Vi snackar nu alltså i en värld där hjälp inte finns ett telefonsamtal bort (vilket kan vara för långt även i vår värld). Men prylar alltså. Antingen har du dem, eller så har du inte dem. Och har du inte dem (eller inte vet hur de funkar) så finns det ingen plan b. Du får inte -25%. Det blir helt omöjligt.

Jag undrar om inte detta är ett förhållningssätt som vi moderna människor helt har glömt bort.

Min poäng här är att vi, när vi spelar postapocalyps, sätter detta i centrum, men förr var det på samma sätt typ hela tiden. Frågan är om det blir roligt? Det är ju lite av ett svärd-på-ryggen-syndrom. Att söka igenom en drös hexar på en stor karta dag in och dag ut låter sig sannolikt inte göras bara genom att gå omkring.

Men, det finns två aspekter som kan göra detta intressant.

1. Saknar du rätt prylar så skapar du dem.
2. Ju fler ni är desto bättre.

Det jag efterfrågar här är ett äventyrarfölje som snarare är en ambulerande bas. Vi har ju regler för baser i alla möjliga spel, men borde vi inte ha regler även för karavaner? Alltså ett helt följe av bärare, hantverkare, dragdjur etc?

Det här ger ju många intressanta uppslag för spel, som när man är på ett rymdskepp eller piratfartyg. Finns det något spel som gör detta, eller någon spelgrupp?

Henchmen är ju en grej i OSR. Hur hanteras det där?

 

[Mogger]

Expeditioner är alltså en rimligare version av äventyrarföljet, och lite coolare.

 

[Quadrante]

Har alltid gillat tanken på att en roll egentligen är en huvudroll och dess hjälpare, så att varje rollperson man spelar är ett litet följe.

 

[Dimfrost]

Det är inte riktigt vad du är ute efter, men Ultraviolet Grasslands har en massa regler för karavaner. Bärförmåga/lastkapacitet där resursanvändning mäts i ransoner per vecka och där man får summera ihop behoven från alla karavanens medlemmar (och där det gäller att ha ledig plats för eventuella skatter man hittar eller varor man vill köpa), hastighet (långsammaste djur eller fordon), storlek (för att undgå upptäckt), slagstyrka vid stridigheter. Man kan ha lite hjälpredor om man har för många djur för att hålla reda på själv eller behöver andra sorters hjälp, enligt osr-henchmen-tänket. Och detta handlar ofta om att man betalar en viss lön för att få ut vissa färdigheter.

 

[afUttermark]

Mitt största problem är att jag inte tycker det är roligt med resan. Jag vill göra inbrottet i bunkern, eller schackra på marknaden och hitta skatter.

Kan bero på att jag personligen är asbekväm av mig och inte kan tänka mig något värre än att sova under en gran. Eller hitta en måltid i skogen. Skulle jag hamna i situationer som mina rollpersoner hamnar i skulle jag börja gråta och ge upp med en gång.

I Fantasy spel är ju oftast en person jägare eller ranger så den får väl axla ansvaret. Men har man inte flintaochstål, 10m rep, sovfäll och pressening så dör du under natten om det inte är sommar då blir du bara myggbiten.

Tjänare är annars en bra grej.

 

[Mogger]

Mitt största problem är att jag inte tycker det är roligt med resan. Jag vill göra inbrottet i bunkern, eller schackra på marknaden och hitta skatter.

Fast det är ju lika intressant att söka skydd i den övergivna (?) grottan och undersöka vad det är för märkliga tecken på väggarna... Eller hitta stigfinnaren död på morgonen, med halsen avskuren. Eller upptäcka mögel i provianten och inse att man behöver hänfalla till stråtröveri för att komma över föda.

Tycker jag iaf

Det svåra är att det är så lätt att glömma bort tjänare/hantlangare/etc och så blir de bara en resurs, när de borde vara en källa till äventyr och spänning.

 

[Svarte Faraonen]

Jag tänker mig att det kan vara en naturlig progression i äventyrar-orienterade rollspel att man allt mer får möjlighet att utrusta stora expeditioner. I början av kampanjen har man inte mycket resurser, så då tvingas man söka äventyr nära bosättningar om man inte vill vandra genom vildmarken utan stöd. Sedan, när man blivit rikare, kan man börja utrusta expeditioner där man har tillgång till packdjur, hjälpredor, vakter och liknande – alternativt utrusta ett fartyg som kan ankra vid spännande öar och undersöka dem. För att det ska funka krävs det såklart att belöningarna också blir större med tiden. Det måste ju betala sig att åka på de långa upptäcktsfärderna, så att man inte går back på att betala kocken, väpnaren och kamelskötaren.

 

[Mogger]

Jag tänker mig att det kan vara en naturlig progression i äventyrar-orienterade rollspel att man allt mer får möjlighet att utrusta stora expeditioner. I början av kampanjen har man inte mycket resurser, så då tvingas man söka äventyr nära bosättningar om man inte vill vandra genom vildmarken utan stöd. Sedan, när man blivit rikare, kan man börja utrusta expeditioner där man har tillgång till packdjur, hjälpredor, vakter och liknande – alternativt utrusta ett fartyg som kan ankra vid spännande öar och undersöka dem. För att det ska funka krävs det såklart att belöningarna också blir större med tiden. Det måste ju betala sig att åka på de långa upptäcktsfärderna, så att man inte går back på att betala kocken, väpnaren och kamelskötaren.

Ja, något åt det hållet. Och själva poängen här är att karavenen/expeditionen är precis lika nödvändig som fartyget. Att ge sig ut själv i vildmarken är som att börja ro över Atlanten.

 

[Svarte Faraonen]

Ja, något åt det hållet. Och själva poängen här är att karavenen/expeditionen är precis lika nödvändig som fartyget. Att ge sig ut själv i vildmarken är som att börja ro över Atlanten.

Problemet med att helt lämna den här vildmarksvandringen är väl att det finns så många fantasy-exempel på folk som gör det motsatta. Ringens brödraskap reser lätt utrustade för att kunna röra sig i tysthet undan Fiendens blick, Conan och Subotai springer över stäpperna hela vägen till Zamora, etc. En annan grej jag tänker är att många har svårt att förstå hur vanligt det var med tjänstefolk förr. Man tänker sig att en rollperson som har en uppassare av något slag måste vara en snofsig ädling som inte kan klara sig själv, när det snarare var något som hittades i avsevärt bredare folklager.

 

[Dimfrost]

En annan grej jag tänker är att många har svårt att förstå hur vanligt det var med tjänstefolk förr. Man tänker sig att en rollperson som har en uppassare av något slag måste vara en snofsig ädling som inte kan klara sig själv, när det snarare var något som hittades i avsevärt bredare folklager.

Jag gillar verkligen hur Mörk Borg introducerar följeslagare genom att man kan få exempelvis en narr eller väpnare som resultat på diverse tabeller för bakgrundshändelser eller tillgångar.

 

[Genesis]

Min poäng här är att vi, när vi spelar postapocalyps, sätter detta i centrum

Fast just postapokalyps har väl tendensen att abstrahera detta något oerhört. Du har ”reservdelar” och ”verktyg” och kan därmed reparera en telefon, en dieselmotor eller ett vattenkraftverk.

 

[afUttermark]

Fast det är ju lika intressant att söka skydd i den övergivna (?) grottan och undersöka vad det är för märkliga tecken på väggarna... Eller hitta stigfinnaren död på morgonen, med halsen avskuren. Eller upptäcka mögel i provianten och inse att man behöver hänfalla till stråtröveri för att komma över föda.

Tycker jag iaf

Det svåra är att det är så lätt att glömma bort tjänare/hantlangare/etc och så blir de bara en resurs, när de borde vara en källa till äventyr och spänning.

Jag tycker det är coolare att man hittar sin stigfinnare med halsen avskuren än att provianten har möglat.
När jag pratade om att införa hårdare reseregler i western tåg spelarna tåget.
Men i mångt och mycket beror det helt på äventyret eller spelet. Är äventyret resan så då kommer jag väl uppskatta den. Fast jag vill ha fantastik snarare än verklighet. Jag spelar hellre Aragorn jagandes Uruk-hai än Andrés ballongfärd till Nordpolen.

Tycker att också att det är upp till både Sl och spelare att väva in sina resurser och henchmen i spel.
Så som vår fiktiva hund ställde till det på vår senaste spelmöte

 

[Mogger]

Fast just postapokalyps har väl tendensen att abstrahera detta något oerhört. Du har ”reservdelar” och ”verktyg” och kan därmed reparera en telefon, en dieselmotor eller ett vattenkraftverk.

Det skiljer ju sig enormt från spel till spel.

 

[Mogger]

Jag gillar verkligen hur Mörk Borg introducerar följeslagare genom att man kan få exempelvis en narr eller väpnare som resultat på diverse tabeller för bakgrundshändelser eller tillgångar.

Det är inte alls dumt!

 

[Mogger]

Problemet med att helt lämna den här vildmarksvandringen är väl att det finns så många fantasy-exempel på folk som gör det motsatta. Ringens brödraskap reser lätt utrustade för att kunna röra sig i tysthet undan Fiendens blick, Conan och Subotai springer över stäpperna hela vägen till Zamora, etc. En annan grej jag tänker är att många har svårt att förstå hur vanligt det var med tjänstefolk förr. Man tänker sig att en rollperson som har en uppassare av något slag måste vara en snofsig ädling som inte kan klara sig själv, när det snarare var något som hittades i avsevärt bredare folklager.

Ja, det här är ju generellt ett slag för realism/simulationism. Och tror också att det hänger ihop med kunskap. Om man aldrig har försökt gå i 2m djup snö utan snöskor så vet man kanske inte att det är i princip omöjligt.

 

[Leon]

Jag spelar hellre Aragorn jagandes Uruk-hai än Andrés ballongfärd till Nordpolen.

Fast, alltså vad hade Sagan om Ringen varit utan oändliga resesbeskrivningar*?

Å andra sidan - Herr Aragorns balongfärd över Helcaraxe mot Nordpolen på jakt norrut efter de stridbara Uruk-Hai på deras ulv-slädar...

(* rätt svar är 'en novell')

 

[Illern]

Intressant tråd, vi har lite av det i ena kampanjen av Kopparhavets hjältar där personerna började som två fotvandrande lärda äventyrare men nu äger ett litet skepp med inhyrd besättning. Vi kör dock ganska abstrakt, aningen mer detaljerat än de medföljande sjöfsrtsreglerna. I den andra kampanjen hade de ett litet skepp från början men efter påtryckningar från familjen att bli något, en politisk motiverad utdelning av ett kaparbrev, uppdykandet av den jagade illerfolkspiratkaptenen Kahina från första kampanjen har de jobbat en del med att optimera sina förutsättningar likväl som det man traditionellt kallar äventyren. Ett tag testade de att ha ett krigsskepp, galiot, I stället men upptäckte att det var dyrt om man inte kände till tillräckligt bra kaparvatten. Nu har de dock samma kärna som varit med hela tiden, tre man, och som sett märkliga ting och till och med växlat in guld för förvaring i Sidon och är mycket trogna.

Jag har alltid tänkt, och började fundera på det när ena gänget gav sig ut för att finna Golwyndazigguraten, att det borde finnas motsvarande regler för att resa över sandhavet (inklusive stäpper, Golwyndaravinen och liknande).

 

[Illern]

Ja, det här är ju generellt ett slag för realism/simulationism. Och tror också att det hänger ihop med kunskap. Om man aldrig har försökt gå i 2m djup snö utan snöskor så vet man kanske inte att det är i princip omöjligt.

Och film, två av de mäktigaste alverna i Rings of Power, knallar upp till Moria och knackar på dörren som när jag tar med mig en bunt spelböcker och går över till en vän för att spela rollspel.