Det här började som en post i Måns tråd om eldstrid, men efter att ha skummat igenom den kändes den mer som en separat diskussion.
Jag har under mina år här läst en hel del poster om hur viktig den psykologiska biten är i strid, hur avgörande det är att förmedla rätt stämning. Jag håller naturligtvis med, men jag förstår verkligen inte den återkommande slutsatsen: "alltså måste reglerna fokusera på det!"
Tvärtom.
När jag spelleder berättar jag aldrig för spelarna att deras rollpersoner är arga, rädda, förälskade eller bittra.
Spelarens heliga uppgift är att tolka och gestalta rollen. Det är inte spelledaren som gör det, och definitivt inte reglerna.
De psykologiska mekanismer som får en rollperson att ta skydd eller ställa sig upp och vråla är hela vitsen med att ha spelare och rollpersoner överhuvudtaget.
Det är inte reglernas uppgift att tvinga någon att hålla ned huvudet under beskjutning, och jag skulle svårligen kunna förlåta något system ett så flagrant övertramp. Jag skulle antagligen resignerat konstatera att det inte är jag som spelar rollpersonen, utan skräcktabellen från DoD '91.
När så tiden kom för mig och en god vän att själva skriva stridssystem ville vi belöna ungefär samma agerande som moderna doktriner om eldstrid förordar. Det skulle vara en genuint dålig idé att sticka upp huvudet på samma ställe någon längre tid.
När du hör "pisksnärtarna" omkring dig kan det betyda att någon håller på att skjuta in sig på dig. Systemet är gjort så att de nog träffar lite bättre nästa gång de skjuter mot samma mål, eller om du visar dig så länge att de hinner sikta. Är du klok drar du in huvudet, byter eldställning, och demonstrerar pedagogiskt med några bulor mot misstänkta mål att fienden minsann inte heller kan ligga och sikta i fred.
Men det har aldrig, aldrig varit reglernas uppgift att tala om för min rollperson att denne är sansad, panikslagen eller får ståfräs av detta.
Ser fram emot era invändningar. =)
Jag har under mina år här läst en hel del poster om hur viktig den psykologiska biten är i strid, hur avgörande det är att förmedla rätt stämning. Jag håller naturligtvis med, men jag förstår verkligen inte den återkommande slutsatsen: "alltså måste reglerna fokusera på det!"
Tvärtom.
När jag spelleder berättar jag aldrig för spelarna att deras rollpersoner är arga, rädda, förälskade eller bittra.
Spelarens heliga uppgift är att tolka och gestalta rollen. Det är inte spelledaren som gör det, och definitivt inte reglerna.
De psykologiska mekanismer som får en rollperson att ta skydd eller ställa sig upp och vråla är hela vitsen med att ha spelare och rollpersoner överhuvudtaget.
Det är inte reglernas uppgift att tvinga någon att hålla ned huvudet under beskjutning, och jag skulle svårligen kunna förlåta något system ett så flagrant övertramp. Jag skulle antagligen resignerat konstatera att det inte är jag som spelar rollpersonen, utan skräcktabellen från DoD '91.
När så tiden kom för mig och en god vän att själva skriva stridssystem ville vi belöna ungefär samma agerande som moderna doktriner om eldstrid förordar. Det skulle vara en genuint dålig idé att sticka upp huvudet på samma ställe någon längre tid.
När du hör "pisksnärtarna" omkring dig kan det betyda att någon håller på att skjuta in sig på dig. Systemet är gjort så att de nog träffar lite bättre nästa gång de skjuter mot samma mål, eller om du visar dig så länge att de hinner sikta. Är du klok drar du in huvudet, byter eldställning, och demonstrerar pedagogiskt med några bulor mot misstänkta mål att fienden minsann inte heller kan ligga och sikta i fred.
Men det har aldrig, aldrig varit reglernas uppgift att tala om för min rollperson att denne är sansad, panikslagen eller får ståfräs av detta.
Ser fram emot era invändningar. =)