Re: Rollgestaltning på kommando
krank said:
Problemet uppstår, för mig, när jag nått inlevelsen eller kämpar för att nå den, och systemet säger emot det jag tycker/känner hela tiden. Om systemet går emot min bild av hur min rollperson borde agera så motarbetar systemet inlevelse. Det är därför jag föredrar att hellre arbeta på att förändra spelarens bild än att påverka hur rollpersonen faktiskt agerar.
Det är ganska uppenbart att vi fungerar på olika vis, eftersom händelseloppet för mig fungerar som ett hjälpsamt filter.
krank said:
Eftersom, som sagt, systemet då kan komma emellan i de sammanhang där spelarens uppfattning om rollpersonen skiljer sig från systemets uppfattning.
För att förtydliga så är det alltså så att jag inte har en bestämd uppfattning innan jag får veta vad som händer, alltså kan jag inte bli motsägen av systemet. Menar du mer att du som spelare befinner dig i total immersion nästan hela tiden? För mig så går det upp och ner i perioder av olika intensitet.
krank said:
Japp; det tar tid, och energi, och ansträngning. Och vet du vad som inte hjälper? Regler som lägger sig som stoppklossar mellan. Jag utesluter inte att det finns spelare som hjälps av det, men för mig - och för Mahlex - är regelinstruktioner något som stör på vägen in i rollpersonen. Reglerna stör istället för att bekräfta; reglerna säger "DU ÄR MINSANN INTE DIN ROLLPERSON, FÖR SÅ SOM DU VILL REAGERA NU FÅR DU INTE REAGERA!"
Ja, jag förstår att det är så ni känner, och att ni följaktligen inte fungerar som mig när jag rollspelar. Vad jag säger nu är alltså inte att ni har fel. Vad jag menade är att för mig skulle det ta för lång tid att sätta mig in i en främmande karaktär så fullständigt i en massa främmande situationer; det skulle helt enkelt antingen bli för mycket av mig som spelare eller bli för dåligt tempo, vilket skulle förstöra inlevelsen på ett annat vis.
krank said:
För det första: Det är inte alls ett specialfall. Det handlar däremot om att man behöver skapa olika system för olika sammanhang och situationer; men principen är sund och går som sagt att överföra till andra situationer. Principen är: "Bestäm inte vad rollpersonen ska känna explicit, utan skapa implicit en förändring i sättet att berätta i spelvärlden som ger spelaren anledning att uppleva det rollpersonen borde uppleva". Att explicit säga "du blir rädd" vs. att framställa situationen som farligare än den kanske egentligen är. Man kan göra oerhört mycket med ordval och subtila överdrifter - kanske är de som skjuter fler? Kanske kommer kulorna närmare? Kanske känns diket man sitter i grundare?
För det första: jag har redan sagt tidigare i tråden att jag håller med om att säga “du blir rädd” är tråkigt för mig. Det är ju dock inte resultatet av narrativistiska regler. Narrativistiska regler resulterar i ett “du får inte sticka upp huvudet.” Sedan är det upp till spelaren att bestämma varför. Alltså fungerar narrativistiska regler efter samma princip som den du nämner. Hur man följer den skiljer dock. Du gör det genom att beskriva världen annorlunda, medans narrativistiska regler gör det genom att påverka de narrativistiska möjligheterna (vilket in effect också är att beskriva världen, dock på ett annorlunda vis).
För det andra: jag tycker fortfarande det är ett specialfall, eftersom det handlar om att skapa en känsla av hur främmande något är. Detta innebär att det inte gör något alls om situationen blir främmande för spelaren. I andra fall om situationen blir främmande för spelaren som en bieffekt av vad denne varit med om, så skulle det störa mig. Det kanske fungerar annorlunda för dig, men för mig är det så, och alltså är det ett specialfall. Detta är ju dock en sidopoäng som jag drog in tidigare för att hjälpa till att förklara hur jag tänkte, och den är väl ganska överflödig bortom det.
krank said:
För det andra: Du utgår från att "realism" är ett självklart mål, och att det bara finns en sorts realism. Om spelaren "inte inser" att det den gör är orealistiskt, så är det ju inte ett problem för just inlevelsen, eller? Om situationen är realistisk i spelarens ögon så underlättas inlevelsen av att spelledaren bekräftar denna bild, inte går emot den.
Det gör jag egentligen inte, det var ett olyckligt sätt att uttrycka sig av mig. Min poäng var denna: att reglerna begränsar de narrativistiska möjligheterna skiljer sig i min mening inte från att utomstående influenser såsom TV, film, eller böcker gör det (vilket alltid kommer att vara fallet) så vitt min inlevelse påverkas, bortsett ifrån att reglerna kommer att göra det utifrån vad som är bra för rollspelet. Sedan har du ju rätt i att spelaren kan känna inlevelse även om denne agerar på ett vis som inte önskades av rollspelet. Så om syftet endast var att få spelarna att känna inlevelse så är det ju inget problem, men spelskaparen kanske vill skapa ett spel som får spelarna att leva sig in i den moderna eldstridens hetsiga verklighet (vilket ju var fallet med den här tråden), och i den meningen är det ju ett misslyckande oavsett hur bra upplevelse det var för spelaren.
krank said:
Om vi däremot ställer upp två mål; Realism och Inlevelse, så kommer de ibland att stå emot varandra. Tipset är då helt enkelt att samtala innan spelet om vad som är rimligt och inte.
Överhuvudtaget har jag svårt att se nödvändigheten i klumpiga instruktioner av typen "du blir rädd". Det finns mer subtila medel, som inte orsakar spänningar mellan spelare och rollperson.
Men om det är spelskaparen som har de separata målen kan han ju knappast gå omkring och diskutera med alla spelgrupper, vilket alltså är varför han måste jobba med regler. Eller, egentligen kan han ju skriva detaljerade informationstexter också, och mycket kan göras genom stämnignstexter. Likväl: reglerna är ett smidigt medium, och för mig finns det inga kända nackdelar med det.
Sedan skall jag igen påpeka att jag håller med dig om uttalanden av typen “du är rädd,” men dessa är inte en effekt av narrativistiska regler. Nu skall jag också reservera mig för att jag är usel på termer, och att det kan finnas en “narrativistisk skola” som brukar kallas narrativism som brukar regler av den typen. Ändock, de narrativistiska regler som nämnts tidigare i tråden har inte varit av den typen (och rent allmänt finns det ju ingenting i själva termen narrativism som borde leda till en sådan slutsats).
Den uppfattning jag har fått är visserligen att du har misuppfattat vad jag menar med narrativism, men också att vi helt enkelt spelar på olika vis. Jag tror mycket av skillnaden kan ligga i att jag vill distansiera mig som person (hur jag känner och tänker) från min inlevelse i karaktären, alltså att jag vill försöka leva mig in i en karaktär som inte är jag. Jag kan tänka mig att det är ett provoserande uttalande för dig, eftersom ditt mål också är att leva sig in i karaktären, men jag menar inte att du gör det mindre eller sämre än vad jag gör, utan bara att vi gör det på olika vis. Du försöker använda dina egna känslor och binda dem till karaktären för att på det viset få inlevelse, medans jag försöker skala bort mina känslor och bygga karaktären från grunden.
Ja, den sista jämförelsen blev lite hummflumm, men jag hade inget bättre sätt att uttrycka var jag ser skillnaden. Slutligen, narrativistiska regler och en narrativistisk agenda är skilda saker för mig, om det inte var uppenbart redan. Jag föredrar narrativistiska regler, men föredrar likväl en immersionistisk agenda när jag spelar. Jag kan tycka att en narrativistisk agenda är kul också, men det är inte så jag vill spela rollspel allt som oftast. Sedan har jag aldrig spelat på det viset du gör, och jag tror att det vore en häftig upplevelse, men jag
tror att jag fortfarande skulle föredra narrativistiska regler.
)
