Nekromanti [PTA] Dead Stations

[Deodanders]

Förra veckan spelade vi i vår grupp det efterlängtade andra avsnittet av vår Primetime Adventures-serie Dead Stations. Efterlängtat för att det blev inställt veckan innan och för att det var första gången som någon av oss spelade mer än ett avsnitt av PTA.

Jag skrev en presentation och sammanfattning på A Game of You efter första spelmötet. Den posten finns här.

Dead Stations handlar om två människor snärjda i det kalla krigets komplexa spionaffärer och hur det påverkar deras liv. Platsen är Berlin och karaktärerna är en CIA-agent vid namn Ulrike Kessler och John Miller, en amerikansk gästprofessor som värvats av Ulrike.

I första avsnittet fick vi veta att Ulrike är gravid. Hennes Issue, Drogmissbruk, introduceras också i flera scener. Johns Issue är Cynism och han slits mellan det och en mer idealistisk hållning. Första avsnittet etablerade en affär med Claudia Brügger, en gift kvinna han hjälpt över från öst, och vars man, Andreas, är en viktig kontakt på andra sidan.

En annan karaktär som kan visa sig vara viktigare än vad som hittills getts sken av är Hans Meier. Han är Ulrikes langare (och Connection), en legitimerad läkare som har sin bror kvar på andra sidan och mjölkar Ulrike på tjänster vad gäller att hjälpa brodern.

Jag tänkte titta närmare på två konflikter från det andra avsnittet.

Spelmötet började med att Ulrike utsattes för ett kidnappningsförsök som lyckades. Det här var Hans start av avsnittet och det satte igång en spontan och oplanerad serie av scener, som alla kretsade kring kidnappningen men kom att reflektera helt andra saker som i spelmötets sista scen belystes mycket stiligt i Jonas avslutande beskrivning av den.

Konflikt 1. Jonas karaktär John har spenderat avsnittet med att söka efter Ulrike och spåren har visat vägen till Hans Meier. John avlägger ett sent besök för att ställa några frågor. Det visar sig att Meier redan har någon hos sig men som försvinner ut genom fönstret utan att John märker det. Sedan följer ett samtal mellan John och Meier som har en lågmäld nerv men snart mynnar ut i ett stillastående rollspelande. Hittills har allt beskrivits och gestaltats av Hans och Jonas. Nu börjar alla skruva lite på sig och spåna efter en konfliktsituation. Jag kommer med några förslag, Jonas har en idé och börjar spela mot den, och Hans levererar en dramatisk vändning och rätt vad det är så har konflikten mer eller mindre spelats förbi och spelet stannar upp för att klargöra vad som egentligen har hänt och vad som ska hända.

Nu löser det sig genom att gå tillbaka till den osäkra utgången och att klart konstatera vad som egentligen stod på spel, och sedan baka in dramatiken i berättandet efter konflikten.

Konflikt 2. Ulrike har tagit sig ifrån sina kidnappare och dyker upp hemma hos Claudia. Det här var en scen som tjugo minuter tidigare verkat helt omöjlig, men då min tidigare scen överraskande mynnat ut i ett flyktförsök så tog jag chansen. Dels så hade vi en Next Week On... där Claudia och Ulrike grälade som vi nu kunde baka in och inspireras av vad gällde scenens agenda, och så kändes det helt dramatiskt riktigt. Ulrike kommer till Claudia för att söka efter John för att varna honom helt enkelt. Han har tidigare hotats i sin frånvaro av kidnapparna. Men John är inte där, och kanske har Ulrike anat det och tar nu ut sin trötthet, irritation och maktlöshet på Claudia. Konflikten står klar en minut in i scenen: Pressar Ulrike Claudia till att försöka avsluta relationen med John? (Försöka var ett viktigt tillägg av Jonas.)

Vi drar kort, jag förlorar konflikten men vinner berättarrätten och jag och Hans börjar sedan spela ut scenen. Claudia frågar om Ulrike behöver något att dricka och de samtalar medans Ulrike sveper ett par glas. Dialogen blir alltmer agressiv. Hans levererar bl.a kvällens replik när han som Claudia svarar på Ulrikes "Du måste försöka avsluta förhållandet" med "Jag måste försöka leva, Frau Kessler".

Jag kände en trygghet i att spela ut konflikten snarare än mot den, och gillade att rollspela och etablera fiktionen utifrån de löst fastslagna förutsättningar som den tidiga kortdragningen gav.

För min del skulle jag gärna se fler av den senare typen av scener, men är samtidigt inte säker på att det inte ska finnas plats för båda.

Vad säger ni?

 

[Balderk]

Först och främst måste jag säga att det låter som en riktigt skön show som jag gärna skulle vilja se.

Jag håller med dig angående Konflikterna. När vi spelar PTA brukar vi kanske rollspela ett litet tag, sedan såfort det börjar kännas som att det finns en konflikt i luften stannar Johan spelet genom att säga "Nu kör vi en konflikt om det här". Han är väldigt bra på att avbryta tidigt i konfliktsituationen, vilket helt klart snabbar upp spelet. Dessutom tar det bort onödigt in-game käbbel som aldrig kan leda någon vart. Så jag säger fram med korten, släng in lite fanmail och kör konflikten innan något hinner hända som man kanske måste göra ogjort sedan.

/Jonas

 

[Deodanders]

Först och främst måste jag säga att det låter som en riktigt skön show som jag gärna skulle vilja se.
Tack. Det är roligt att höra. Vi hoppas göra något som vi föreställer oss att vi själva skulle vilja titta på. Att även andra får den känslan är häftigt.

När vi spelar PTA brukar vi kanske rollspela ett litet tag, sedan såfort det börjar kännas som att det finns en konflikt i luften stannar Johan spelet genom att säga "Nu kör vi en konflikt om det här".

Det låter som en gyllene medelväg att spela så och är väl ett ideal vi har också, och även uppnår ibland. För inte är det riktigt så att vi bestämt att vi ska spela fritt och se vad för konflikt som dyker upp, och låta det ta den tid det tar. Inte heller så går vi ut med att förutbestämma konflikten innan scenen börjat så att säga.

Istället så siktar vi på att spela och söka en konflikt så snabbt som möjligt. Ibland slutar det som exempel 1, mer sällan har en självklar konflikt dykt upp som av sig själv på stört och spelet skriver sig självt därifrån, som i exempel två. Oftast så ligger det någonstans mitt emellan. I bästa fall inte kallt, i värsta inte varmt heller.

Jag är nyfiken på vad som gör att exempel 2 känns så givande; hur vi skapade den situationen, och om den kan stå på egna ben som något som utgör merparten av spelmötet eller behöver sammanhanget av mer varierande scener för sin effekt. (Eller till och med bara kan uppstå i en sådan symbios.)

Jag lutar just nu åt det senare; vi har snackat en del om att spränga in fler korta klipp och stämningsscener utan konflikt och jag suktar efter den variationen. Men då kvarstår frågan hur jag hittar den där nerven från det andra exemplet igen och vad vi kan göra för att inte missa de scenerna framöver.

Sedan vill jag säga att jag är glad över att vi kan ta diskussionen som gjorde utgången av konflikt 1 väldigt bra ändå. Jag ser det som ett sundhetstecken, men skulle vilja slippa strulet som gör att vi hamnar där. Fastän det är schysst att kunna ta om och att alla är med på det så skulle jag vilja utnyttja den styrkan i spelgruppen så lite som möjligt.

Jonas, hur gör ni de gånger som ni inte riktigt hittar den där rätta konflikten (om det händer)? Om Johan inte klipper i tid, eller kallar på kortdragning utan att ni egentligen har något att gå på?
Om du som spelare känner igen dig i mitt andra exempel, har du något recept för att komma rakt på en sådan klockren konflikt tidigt i scenen (utöver att Producenten kliver in)?

Jag har mina egna funderingar men ska låte dem marinera lite och vill gärna höra andra spåna så länge.

 

[JonasM]

Med vår spelstil, som vi vill spela, upplever jag ibland att inlevelsen ställer sig i vägen för flytet och dramat. Exemplet du tar upp ovan, Anders, där jag och Hans fastnade i småkäbblande "rollspelande" och tappade överblicken – metaperspektivet om man så vill. Det hände när vi spelade carry också.

Det var bra att du gick in och försökte styra oss rätt, dvs mot en (tydlig) konflikt, igen.

Jag har ingen bra lösning på problemet. Man får försöka vara uppmärksam och ta de andra till hjälp helt enkelt.

Sedan handlar det, som så ofta, om kommunikation. Om jag hade sagt till er vad jag styrde mot istället för att försöka knuffa er dit i spelet, hade det självfallet varit lättare att få ihop scenen.

Men som du skriver – det är också väldigt bra att vi kan bryta, snacka, och sedan ta om scener vi märker inte blir så lyckade.

 

[Deodanders]

Jag håller med om det här, med förbehållet att jag inte vill skylla på stora stygga inlevelsen.

Nu blir jag semantisk förvisso, men för mig fungerar det så att när det blir flytande snack och gestaltning under längre tid så är det inte inlevelsen som är fel, för jag känner ingen. Snarare sitter jag och tänker "Skit, skit, skit hur ska vi styra upp det här?" och svettas.

Till skillnad från när jag och Hans spelade ut konflikten från mitt andra exempel. Då rollgestaltade vi, blandat med lite director stance och snabba avstämningar, men då levde jag mig in. Då funkade det småkäbblande rollgestaltandet och utgjorde för mig scenens höjdpunkt.

Annars inga invändnigar.

 

[Deodanders]

Jag har tänkt lite mer på de här två scenerna och vad jag ser som problemet.

Jag tittade på skillnaderna mellan de olika scener jag beskrev och hur Jonas nämde att de spelade och försökte få fatt i något. Skillnaden kan tyckas minimal om man inte spelat PTA eller suttit vid bordet, men som jag ser det så fanns det några viktiga saker som gjorde mitt andra exempel så lyckat och som saknades i den första konflikten och liknande scener som jag själv varit direkt inblandad i och funnit rejält otillfredsställande.

Svaret är egentligen enkelt: spelarprioritering.

För att sammanfatta mina funderingar skulle receptet för att sätta en riktigt bra scen i PTA se ut så här:

Se till att du som spelare vet vad du vill och är på tårna, eller våga annars gör något oväntat som kanske din karaktär "inte skulle göra". Ge Producenten fakta för Agenda, Plats och Fokus. Etablera scenen och spela antingen snabbt fram emot konflikten eller sätt Stakes på en gång och dra kort. Sammanfatta gärna Stakes som "Jag vill ..." det gör det lätt att komma åt själva kärnan istället för att stirra sig blind på vad karaktärerna försöker göra. (Som i min konflikt där Ulrike kom för att varna John men vad som egentligen stod på spel blev en missriktad maktkamp med Claudia vilket gav en skön dubbelhet åt scenen.)

Spela sedan ut scenen med repliker och beskrivningar utifrån konfliktlösningens osynliga manus. Istället för att stanna upp spelet på väg till konflikten kommer det här att vara fullt av nerv och spänning, skapad delvis genom att alla inblandade redan vet effekten, och det kommer dessutom vara lätt att sätta stopp för scenen vid rätt tillfälle.

Naturligtvis kan man skippa gestaltande och replikskiftande rollspelande och ta förslag och spika utgången via rent berättande av personen som vann berättarrätt. Men det är oherhört viktigt att etablera fiktionen i det här skedet vilket uttryck det än tar. Har man så att säga spelat ut det mesta innan konflikten, och det kanske har varit lite fram och tillbaka, så blir det lätt osäkert vad man ska ta och spinna vidare på sedan.

(Notera att allt jag skriver här har specifikt med Primetime Adventures att göra och speciellt då med en spelstil som verkligen riktar in sig hårt på Issues och Character Scenes, samt att det är främst för min egen skull jag spaltar upp det här; för att ha något att gå på för framtida spelmöten.)

 

[JonasM]

Vi kanske menar samma sak, men jag uttrycker mig luddigt och du är petig med semantiken ...

För det är precis den där slentrianmässiga inte inlevelsen, men "försök till inlevelse" som jag tror sätter käppar i hjulet åtminstone för mig. Istället för att stanna upp, ta ett steg tillbaka och hitta en konflikt (eller spåret till en konflik) kör man på i något slags långdraget rollgestaltningsharvande utan poäng.

Så "inlevelse" är fel ord. "Rollgestaltande" är nog det jag är ute efter.

Blev vi klokare? Snackar vi om samma sak?

 

[Deodanders]

Jag är rätt säker på att vi menar samma sak och jag tänkte skriva det, men så ville jag inte lägga ord i munnen på dig och tänkte att du får säga det själv.

Sedan så ville jag nyansera lite kring det här med inlevelse, att det inte är något som är inkompatibelt med en tematisk spelstil (eller är synonymt med sugig sådan).

"Rollgestaltande" ja ... man kan gestalta med rätt små medel under större delen av spelandet (som du gjorde med Makoto när vi lirade The Mountain Witch) eller så kan gestaltandet komma plötsligt och vara klockrent i sitt sätt att understryka en konflikt och ge den djup (som både du och jag gav liv, om än helt kort, åt våra karaktärer i sista PTA-scenen senast). Men jag tror vad vi båda menar och ogillar är den tyvärr relativt vanliga föreställningen om vad man som spelare ska göra och har för enda egentlig uppgift under spelmötet: att spela sin roll. Vilket, om så genomförd med övertygelse och passion, i sin ensidighet inte sällan är ett oengagerat och tråkigt sätt att spela rollspel, men som är lätt att falla in i av vana eller förväntan från sig själv såväl som medspelare. Som en del bland andra tekniker och ansvarsåtaganden så är det grymt och är något jag aktivt försöker förstå, förändra och få grepp om när jag är spelare.

 

[Balderk]

Tack. Det är roligt att höra. Vi hoppas göra något som vi föreställer oss att vi själva skulle vilja titta på. Att även andra får den känslan är häftigt.

Ja, det är väl det som är syftet med spelet egentligen, att spela en tv-serie man själv skulle vilja kolla på. Efter alla nya grymma tv-serier jag har sett på sistone (framför allt Life on Mars) så är jag väldigt PTA sugen igen.

Jonas, hur gör ni de gånger som ni inte riktigt hittar den där rätta konflikten (om det händer)? Om Johan inte klipper i tid, eller kallar på kortdragning utan att ni egentligen har något att gå på?

Klart att det händer! Vi är inga monsterspelare som alltid hittar rätt konflikt. Däremot är Johan väldigt bra på att klippa/kalla på kortdragning. Så det kan ju hända att det finns korn till en konflikt i luften, men att den inte är helt självklar. Då tar vi helt enkelt en diskussion och oftast kommer vi fram till en bra konflikt.

Men jag skulle nog säga att det är väldigt viktigt vilka scener man väljer också. Här är Johan också mycket duktig på att poängtära att en scen kanske är onödig eller att det går att skruva på den lite. Kanske finns det en connection eller en edge att väva in i scenen? Connections är väldigt bra konflikthärdar, vår bästa show "Blood Red" (som faktiskt hade ett lite liknande tema som er, den handlade om kommunisthetsen i USA under det kalla kriget, utspelat i Houston och ett mord på en NASA chef, med intriger mellan och inom FBI och CIA) kretsade mycket kring konflikter mot connections. Dessa konflikter blir dessutom väldigt intressanta.

Jag tror att det är väldigt lätt hänt att man väljer en scen som kanske kan verka bra, men som sedan visar sig vara väldigt svår att skapa en konflikt kring. Så det gäller att vara på sin vakt.

Jag vet inte riktigt om jag besvarat din fråga eller bara raljerat en massa. Naturligtvis händer det att vi står helt utan konflikt, eller att konflikten blir dålig eller (ännu värre) helt meningslös. Men det gäller att minimera dessa konflikter. I "Blood Red" hade vi väldigt få dålig konflikter, medan vi i den andra serien vi körde hade alldeles för många. Då hade vi inte riktigt valt rätt serier tror jag, och då är inte lätt att skapa intressanta konflikter.

/jonas

 

[Yokiboy]

Hej Jonas och Anders.

Jag vill bara göra ett snabbt inlägg och säga att jag finner er konversation om "Inlevelse kontra Rollgestaltande" (eller hur ni annars vill kortfatta den) mycket intressant. Det här är något jag själv brottats mycket med.

Jag håller med er bägge att inlevelsen blir större när metaspelandet flyter på bättre och scener/konflikter/gestaltande "taggar" varandra i rätt mängd och håller tempot uppe. Gestaltande är inte lika med inlevelse, vilket var ett mantra jag hade i mitt tidiga traditionella rollspelande. Nu försöker jag som SL ta längre sekvenser av gestaltande som ett tecken på att frejma en ny scen.

Vi har blivit rätt bra som grupp på att lägga märke till när vi bara våfflar och inte skapar drama längre och någon brukar alltid våga säga till att det är dags för en ny scen. Detta gäller även andra spel än PTA naturligtvis.

Mvh,

Jocke

 

[Peter Nordstrand]

Hej där!

Spännande läsning. Har ni kollat in Rons senaste spel Spione: Story Now in Cold War Berlin? Gör det! Den verkar fortfarande inte ha publicerats, men jag tror att det finns en hel del matnyttigt på downloadsidan, för den som är intresserad av genren. Där finns också en wiki, som kan vara värd att kolla in.

Vänligen,

/Peter

 

[Deodanders]

Har ni kollat in Rons senaste spel Spione: Story Now in Cold War Berlin?

Vi känner till det, men det har lustigt nog inte kommit upp i samtalen kring serien; vare sig under pitchen eller senare.

För egen del kan jag säga att att jag är lite rädd att influeras positivt på ett negativt sätt. Det låter säkert barockt, men jag tänker mig att om jag skulle läsa på och lära mig för mycket så skulle jag börja bli nervös att jag använde historiska fakta korrekt och sådana saker. Löjligt va? Som det är nu så är mina spionkunskaper rätt rudimentära, och för den här seriens syfte passar det mig bra. Jag skummade Wikipedia helt hastigt. Jonas har sett och tipsat om De andras liv (kom upp under pitchen) men jag har inte sett den ännu. Jag har fått tips om Graham Greenes böcker av en vän, men tror jag väntar med att kolla upp dem också.

Känner jag mig rätt så kommer jag säkert att grotta ner mig i sådana här grejer efteråt.

Jag har varit in på Spione-sidan tidigare och det verkar jäkligt gediget och intressant så jag ska absolut hålla koll på det.

 

[Deodanders]

Nu försöker jag som SL ta längre sekvenser av gestaltande som ett tecken på att frejma en ny scen.

Något vi sagt att vi ska försöka göra är att helt enkelt klippa och strunta i konflikten om det bara puttrar på. Då slipper man våndan av att inte leverera och behöver inte heller stanna upp och leta efter nåt att göra till en konflikt för konfliktens skull. Inte sällan så infinner sig något snart som skapats av spänningen klippet innebar, så det här kan funka rätt bra och låter inte olikt hur ni gör.

Men det är intressant att du tar upp just vad du som SL gör för att hjälpa det här, och även Jonas (Balderk) har nämt Producentens roll rätt utförligt. Jag är extremt nyfiken på hur man kan bidra som spelare för att komma rätt på och har lagt fram några funderingar, och vi har snackat om att alla behöver hjälpas åt och snacka med varandra. Men det är inte riktigt samma sak som att hitta effektiva och påtagliga saker man kan göra som spelare.

På vilket sätt kan man använda sina ansvarsområden och resurser för att skapa meningsfulla konflikter som spelare? Och vilka resurser har man?

 

[Deodanders]

Det här var tänkvärda grejer Jonas! Jag spinner vidare på en del funderingar jag fick av det här i ett svar till Jocke på annan plats i tråden.

Att baka in Connections (och Edges!) har visat sig användbart för oss också tycker jag. Det är ett enkelt men effektivt sätt att få fokus i scener och skapa underlag för osäkra utgångar med direkt anknytning till protagonisterna.

Att välja rätt serie ja, det är så gott som ett måste. Men om man valt rätt serie, hur väljer man sedan rätt karaktär?

Det här sådan här frågor som far genom mitt huvud och som den här serien väckt.

 

[Yokiboy]

Det kanske bästa sätt jag varit med om då spelarna skapat konflikter direkt åt varandra var i två olika spel där vi lät de spelare som inte var med i scenerna spela allehanda NPC:are istället. De tog för sig enormt och satte fart ordentligt efter sina medspelares flaggor.

Det hjälpte nog också att jag från början av spelet talat om att de belönades för denna typen av spel, men efter ett tag var konflikterna i sig belöning nog och folk längtade mer att få chansen att betala tillbaks med en tuff konflikt, än att jaga "fate" poäng.

 

[Balderk]

Att baka in Connections (och Edges!) har visat sig användbart för oss också tycker jag. Det är ett enkelt men effektivt sätt att få fokus i scener och skapa underlag för osäkra utgångar med direkt anknytning till protagonisterna.

Ja, självklart även edges. Tog inte med dem i diskussionen eftersom mina minnen är klarare när det gäller att använda connections. Det var ca ett år sedan vi spelade PTA nu, trots allt. Men det är ett otroligt bra verktyg för att skapa konflikter som har stor påverkan på protagonisterna. I "Blood Red" så sköt min protagonist, en korrumperad FBI-agent, en av sina connections (Polismästaren om jag inte minns fel) för att dölja sina maffiaförbindelser. konflikten slutade med att offret istället hamnade medvetslös på sjukhus, något som kom att färga resten av serien för min protagonists del. Samtidigt utredde hans andra connection händelsen som utgjorde hans issue, nämligen att han hade orsakat en massa FBI-agenters död genom att informera maffian om ett tillslag, vilket han hade enorma skuldkänslor över samtidigt som han ville rädda sitt eget skinn. Utredaren började även utreda mordförsöket på polismästaren varpå det började bli lite knivigt för min protagonist, men det blev en väldigt spännande storyline som kunde ha slutat hur som helst och alla sätt hade vari intressanta, vilket också är väldigt viktigt i PTA. Om en konflikt bara har en intressant utgång är det ingen idé att spela konflikten. Det samma gäller storylines, det måste finnas flera intressanta slut på dem, för annars kan man inte ha en konflikt som kan leda bort från det intressanta slutet utan att förstöra för sig själv (som författare då).


Att välja rätt serie ja, det är så gott som ett måste. Men om man valt rätt serie, hur väljer man sedan rätt karaktär?

Det är en mycket intressant fråga som jag inte har något bra svar på. Jag antar att man helt enkelt får ha lite flyt när man väljer karaktär. Men naturligtvis är valet av karaktär livsviktigt. Vi har spelat PTA två gånger och den andra gången (som inte alls blev lika lyckad som "Blood Red", men då är Blood Red bland det bästa och roligaste vi har skapat över huvud taget) valde jag helt fel karaktär med ett issue som på papperet kändes skitbra men som i spel blev alldeles för svårt att spela ut, och dessutom blev alla scener som skulle fokusera på det likadana.

Där har vi också något att tänka på. När det kommer till issues måste man både ha ett som man tycker är coolt, men det måste också vara praktiskt genomförbart att spela ut det.

/Jonas

 

[Balderk]

Men jag tror vad vi båda menar och ogillar är den tyvärr relativt vanliga föreställningen om vad man som spelare ska göra och har för enda egentlig uppgift under spelmötet: att spela sin roll. Vilket, om så genomförd med övertygelse och passion, i sin ensidighet inte sällan är ett oengagerat och tråkigt sätt att spela rollspel, men som är lätt att falla in i av vana eller förväntan från sig själv såväl som medspelare.

Detta är väldigt vanligt även för oss. Det är ju vad man är uppvuxen med och i många kretsar är det vad bra rollspelande handlar om, att spela sin roll och aldrig egentligen gå ut ur den. Jag känner många rollspelare som är grymma rollgestaltare och för dem är det prestige att inte gå ur rollen. Länge såg man upp till dessa äldre rollspelare som var så skickliga, men nu inser man att det inte alltid är så bra. Det kan lätt bli tråkigt och man kan hamna i oändliga diskussioner som bara går i cirklar där ingen vill ge med sig. Det är då man måste kunna sätta sig i regissörsstolen ett tag, och med ett utanförperspektiv kunna bestämma hur dikussionen ska lösas, förmodligen med en konflikt. Särskilt i PTA är det jätteviktigt att hålla rollgestaltandet till ett minimum, för annars skulle man kunna ha timslånga scener i ett spel där det finns så mycket ammunition för långa diskussioner. Det ska ju såklart finnas där, men leder det ingen vart är det onödigt och tidskrävande.

 

[Balderk]

På vilket sätt kan man använda sina ansvarsområden och resurser för att skapa meningsfulla konflikter som spelare? Och vilka resurser har man?

I PTA har man ju väldigt stort inflytande när man som spelare framear en scen. Din scen är något du måste utnyttja. Som i ett av mina exempel i ett inlägg längre ner i tråden där min protagonist skjuter sin connection. Den scenen frameade jag, förmodligen genom att säga något i stil med "jag vill ha en scen där "jag" konfronterar polismästaren med vad han vet om "mina" mafiakopplingar". Där hade man ju kunnat köra en konflikt direkt. Under en scen däremot kan nog edges vara bra att använda för att skapa meningsfulla konflikter, men även såklart connections och kanske framför allt ditt issue. Konflikter kring issues blir nästan alltid betydelsefulla och brukar ha stor påverkan på handlingen, oavsett utgång.





/J

 

[Balderk]

Detta är ett knep vi också använder oss av i lite olika typer av spel. Det kan vara väldigt kul och givande, men kan bli ett problem om man inte vet vad man får och inte får göra som spelande av NPC. Vi spelar ett spel nu där spelledaren har sagt att vi får göra vad som helst med NPCs (och dom vi spelar är helt avgörande för handlingen) men detta kan nästan vara lite för mycket frihet. Där har vi scener där protagonisterna inte är med över huvud taget och då känns det nästan som att det finns en risk att man trampar spelledaren på tårna.

Det är hur som helst ett väldigt bra sätt att engagera spelare som inte är med i en scen.

/Jonas

 

[Yokiboy]

Jag håller med om hur "för mycket frihet" kan vara förödande för fantasin på något konsigt sätt. Jag har funnit att restriktioner föder kreativitiet. De tillfällen då det fungerat bäst för oss att låta spelare agera som NPC:are med rätt fria tyglar var bla. i FATE där Aspects lätt kan kastas runt och användas för på detta sätt.