Känns inte så "dogsigt", eftersom de är där för att hjälpa, och dessutom så sätter man stakes innan man slår. Det här är mer att flytta målstolparna vilket jag känner är mer en efterkonstruktion från din sida. Jag hade aldrig kört så.
Nog om Dogs dock. Har inte längre med trådämnet att göra.
Kan ju be någon med adminkompetens att bryta loss dogs-trådarna-härifrån om det inte är relevant, men tycker nog det är det, vilket jag kommer till i andra stycket här.
Tycker "efterhandskonstruktion" och "flytta målstolparna" är hel fel här och mer avfärdande utan att besvara vad som faktiskt sägs. Om min vakthunds ser att -- efter jag brottat ner min bror på marken, fått honom att erkänna sina fel högt för alla närvarande i församlingen -- att jag håller på att vinna här. Min bror måste eskalera upp till våld för att ha en chans, och istället för att lämna det till honom som ett val avslutar jag detta genom att själv göra det och ge honom en rak höger och spelledaren väljer att inte följa med i eskaleringen utan lägger sig direkt här. DET påverkar ju min vakthunds relation med ALLA runt om, för att inte tala om till brodern. Alla som står och tittar på, alla som är min vakthunds brors vänner och alla som tvärt emot min vakthund anser att brodern handlat korrekt. Stakes innan är ju mer "han ska erkänna sina synder" och det gör ju inte att allt runt om "glöms" så fort konflikten är över. Genom att handla på detta vis kanske jag tänker att jag visat för min vakthunds vänner att jag är villig att ta till våld om det behövs och kommer antagligen göra det igen, om jag ger min bror en rak höger så är jag antagligen villig att ta till vapen för de som inte är min släkt. Tex. Finns inga målstolpar som flyttas, tvärtom är det sådant som ingår i konflikten. Jag får min bror att erkänna sina synder, det är vad som stod på spel, och vad vi gjort mot varandra konfliktens gång kommer få effekter på SLPs runt om. För mig är det tvärt om bara då dogs konfliktsystem fungerar och skulle nog aldrig spela det om vi inte brydde oss om detta.
Och HÄR är ju det intressantare push your luck. Mycket intressantare vis än många spelmekaniker hanterar det. Vad är jag villig att göra och villig att förlora? Vi kan ju argumentera att det är högst upp till SL att välja saker här, efter konflikten är det ju SL som funderar hur brodern och andra reagerar, men eftersom Dogs är Dogs är det ju bara att acceptera det hela eller sparka igång en konflikt kring det hela. Ex. som ett svar på detta ovanför, brodern erkänner skrikande sina synder, men följer upp med att skrika högljutt om att jag inte längre är en del av släkten, jag förskjuts och är inte längre välkommen här, ingen i vår familj skall tala med mig osv.... DET är en rak effekt av hur jag hanterade konflikten, hur denna SLP känner och vad den tycker om min vakthund. Jag kan fortfarande besöka honom senare på kvällen, initierar ett samtal med honom och försöka få honom att se på det hela utifrån ett annat perspektiv, men är det värt det? Vill jag få honom på min sida och vad kan det ge, vad riskerar jag för att nå detta? Är det bättre att besöka vår far och mor, få dem på min sida i detta och efteråt besöka honom? Denna mjukare (som i mjuk/fiktion/etc och inte hård/mekanik/etc) ingång till vad vi riskerar för att få något är i många fall mycket hårdare än den rent mekaniska push-your-luck-grejen, och här är ju Dogs klockrent tycker jag på många vis. Just utifrån att alla vakthundar är där för att hjälpa och vårda, både församlingen i stort men också egna relationer, så vad är en villig att sätta på spel och vad kan det ge för effekter? Är jag villig att sätta relationen till min bror på spel men kanske då lyckas vända stora delar av församlingen eller i vart fall får dem att se vad de begått för fel innan? Och det är ju mer här mellan konflikterna som den intressanta eskaleringen finns för att varje konflikt blockar av vägar och tvingar fram andra alternativ.
