Nekromanti Pyssel och bakgrundshistorier - pros and cons
- Thread starter Vavva
- Start date
Re: Förenklat summa summarum
Att undanhålla karaktärens framväxt från den här gemensamheten bygger inte mot drama, karaktären byggs istället mot "färdig" någon annanstans än runt spelbordet. Bakgrundens syfte är att ge föda åt drama; att höja insatserna, att ge liv åt karaktären och dess relationer, att få dem att känna - utöver detta anser jag att det är i spel rollpersonerna ska lära sig "leva", och att det är där spelarna ska förverkliga dem.
Både som spelledare och spelare arbetar jag väldigt mycket med att förstå karaktärer och värld, med att plocka isär den och se vad som får helheten att ticka, men det skrivna ordets makt är stor. Jag har lärt mig att se fördelarna med att behålla dessa bitar som eventualiteter fram till dess de kommer till användning eller blir överspelade. Broderar jag ut dem i text blir de gärna mer än så, de blir planer, och planer är i regel oflexibla (mina tankar kring detta går att läsa här).
Det finns alltså bara fördelar med att grunda och fundera (sluta aldrig med det!), men jag vill tillämpa den tankemödan på spelet - på vilket sätt är detta jag tycker är så ballt och betydelsefullt för min rollperson viktigt här och nu, hur tar det sig uttryck och hur kan det bygga på de situationer min rollperson nu har framför sig?
Jag tar med mig de tankarna till spelmötet, och utmanar mina spelkamrater och världen med min rollpersons betingelser. Jag tänker till exempel "det här kan passa perfekt för en karaktärsdanande scen" eller "den här pusselbiten kan avslöja vad de två karaktärerna egentligen tycker om varandra", och sedan bygger jag mot drama.
Gränsen mellan detta och vad som gör sig bättre att uppleva gemensamt kan bara du som spelare avgöra. Fortsätt för all del med att skriva din mjukporr, till exempel.
*någon gång får vi på siten enas om en svensk term för detta
I övrigt vill jag i regel inte ta ifrån spelarna auktoriteten över sina rollpersoners bakgrund i mina kampanjer. Tycker en spelare att jag bryter mot dennes grundtanke så tycker jag att den spelaren ska säga till. Spelaren ska avgöra vad rollpersonen handlar om och vem det är, spelledaren kan föreslå men spelaren drar gränserna. Det anser jag är jätteviktigt. Tycker sedan spelaren att det finns saker spelledaren - eller de andra spelarna - kan förvalta bättre, eller saker som spelaren tycker spelledaren ska lyfta in i handlingen, för då en dialog om det. Det är anledningen till att det avsätts tid till diskussion både före och efter session när jag är spelledare, och det går alltid att varsamt avbryta pågående spel, att göra om och göra rätt.
Det kan jag inte helt hålla med om. Jag är i grunden immersionist, och använder mig av narrativism för att nå fram till drama - situationer där man frossar i sin karaktär, i dilemman, i klimax. För att nå dit följer jag en serie tekniker vars syfte det är att bygga mot drama, och mycket handlar om att uppleva hur karaktärerna växer gemensamt, i interaktion med varandra och genom de skeenden gruppen tar sig igenom.Vavva said:
Att undanhålla karaktärens framväxt från den här gemensamheten bygger inte mot drama, karaktären byggs istället mot "färdig" någon annanstans än runt spelbordet. Bakgrundens syfte är att ge föda åt drama; att höja insatserna, att ge liv åt karaktären och dess relationer, att få dem att känna - utöver detta anser jag att det är i spel rollpersonerna ska lära sig "leva", och att det är där spelarna ska förverkliga dem.
Både som spelledare och spelare arbetar jag väldigt mycket med att förstå karaktärer och värld, med att plocka isär den och se vad som får helheten att ticka, men det skrivna ordets makt är stor. Jag har lärt mig att se fördelarna med att behålla dessa bitar som eventualiteter fram till dess de kommer till användning eller blir överspelade. Broderar jag ut dem i text blir de gärna mer än så, de blir planer, och planer är i regel oflexibla (mina tankar kring detta går att läsa här).
Det finns alltså bara fördelar med att grunda och fundera (sluta aldrig med det!), men jag vill tillämpa den tankemödan på spelet - på vilket sätt är detta jag tycker är så ballt och betydelsefullt för min rollperson viktigt här och nu, hur tar det sig uttryck och hur kan det bygga på de situationer min rollperson nu har framför sig?
Jag tar med mig de tankarna till spelmötet, och utmanar mina spelkamrater och världen med min rollpersons betingelser. Jag tänker till exempel "det här kan passa perfekt för en karaktärsdanande scen" eller "den här pusselbiten kan avslöja vad de två karaktärerna egentligen tycker om varandra", och sedan bygger jag mot drama.
Just detta vill jag absolut inte vara med om att ifrågasätta. Jag älskar dina teckningar, dina tankar kring detaljer och attiraljer. Jag hoppas du inte missat vilken culture gamer* jag är, och jag inspireras starkt av hur du frossar i detta och hur du därigenom får din rollperson att kännas levande.
Gränsen mellan detta och vad som gör sig bättre att uppleva gemensamt kan bara du som spelare avgöra. Fortsätt för all del med att skriva din mjukporr, till exempel.
*någon gång får vi på siten enas om en svensk term för detta
Oj, nu måste du upplysa mig om när jag tog mig friheter med Matildes bakgrund? Det kan jag faktiskt inte dra mig till minnes.
I övrigt vill jag i regel inte ta ifrån spelarna auktoriteten över sina rollpersoners bakgrund i mina kampanjer. Tycker en spelare att jag bryter mot dennes grundtanke så tycker jag att den spelaren ska säga till. Spelaren ska avgöra vad rollpersonen handlar om och vem det är, spelledaren kan föreslå men spelaren drar gränserna. Det anser jag är jätteviktigt. Tycker sedan spelaren att det finns saker spelledaren - eller de andra spelarna - kan förvalta bättre, eller saker som spelaren tycker spelledaren ska lyfta in i handlingen, för då en dialog om det. Det är anledningen till att det avsätts tid till diskussion både före och efter session när jag är spelledare, och det går alltid att varsamt avbryta pågående spel, att göra om och göra rätt.
Rickard
Urverk speldesign
Jag tycker att det är slöseri med tid, då mycket av bakgrundshistorien inte går att använda i spel. Därför håller jag med många här som tycker att ett par spelledarpersoner som symboliserar delar av ens bakgrund är vettigare. Det är information där man slipper sålla ut det matiga.
Jag har faktiskt varit med om spelare som inte hängt på när jag nu på senaste tiden dragit in deras bakgrund i scenarion. De ville bara fly undan "problemet" som jag målade upp. Också ett exempel där jag kände att bakgrunder var slöseri med tid.
/Han som borde ta ett snack med dem
Necross
Swashbuckler
- Joined
- 25 Aug 2005
- Messages
- 1,869
Det här håller jag med om mycket av. Personligen blir jag illamående av människor som ska "prestera" en massa i grupper där inte alla är med på det tåget, som om det vore nån jävla improviserad amatörteater eller chock-terapi-session där man försöker imponera på de andra spelarna eller ventilera en massa angst.
Jag vill bara fly verkligheten en stund, liksom vara med i filmen/boken istället för att bara se den, utan att nödvändigtvis prestera eller uppträda inför gruppen, och för mig är då skriva utförliga bakgrunder eller brev och dagbok in-character utmärkta hjälpmedel.
Men jag antar som vanligt att det inte finns några rätt eller fel - whatever makes people tick liksom. Däremot tycker jag alltid det är coolt om folk trevar sig fram och finner den spelstil som passar just dem allra bäst.
Jag vill bara fly verkligheten en stund, liksom vara med i filmen/boken istället för att bara se den, utan att nödvändigtvis prestera eller uppträda inför gruppen, och för mig är då skriva utförliga bakgrunder eller brev och dagbok in-character utmärkta hjälpmedel.
Men jag antar som vanligt att det inte finns några rätt eller fel - whatever makes people tick liksom. Däremot tycker jag alltid det är coolt om folk trevar sig fram och finner den spelstil som passar just dem allra bäst.
Jag resonerar ganska mycket som du.DeBracy said:Jag spelar mest/helst med lite eller ingen förberedelse utöver det man gör tillsammans i grupp, så det blir inte så mycket rollpersonscentrerat pyssel. Jag har däremot inget emot att peta ihop rollformulär eller annat material som kan tänkas vara lämpligt för spelet.
Den stora fördelen jag ser i rollpersonscentrerat pyssel är att man ju investerar sig. Möjligen bara i rollpersonen, och inte i kampanjen som helhet, men det är ändå en investering vilket bör göra att kampanjen känns mer angelägen och engagerande.
Nackdelen jag ser, som många andra, är att det kan kännas som bortkastat arbete om det bara ligger där. Jag skulle aldrig få för mig att skriva flera sidor om en av mina rollpersoner för min egen skull (det berikar inte det sätt jag spelar på), och skulle nog ha svårt för att göra det på uppmaning också.
Jag tror mest det skulle kännas jobbigt om jag var spelledare och blev överöst med romanlånga bakgrundsbeskrivningar. Nån sida som råkar identifiera några potentiella SLP och skeenden som rollpersonen är inblandad i är väl helt okej däremot. Sånt som det tar en sida att beskriva i text tycker jag ofta man kan reda ut i tal på ett par minuter däremot... det är väl detaljerna som blir lidande.
Handskrivan brev inbillar jag mig att det är lite annorlunda, att de antagligen är lättare att tillgodogöra sig något från, för... de är ju kortare - eller? Dessutom misstänker jag att de kommer ur spelet snarare än ur något förberedande för det mesta. Då skvallrar de nog på något sätt om riktningen som spelaren vill föra rollpersonen eller handlingen i.
Bilder tror jag tillför något jämt. Har svårt att föreställa mig nåt fall där det inte skulle vara så (även om jag knappt använder dem själv...!).
Skulle aldrig skriva mer än ett par rader om en rollperson innan spel. Det ser jag som kontraproduktivt för hur jag både spelleder och spelar. Har jag skrivit en bakgrund så känner jag mig låst vid att spela karaktären på ett visst sätt. Jag vill ha möjligheten att lägga in att min karaktär har haft en traumatisk händelse i sin barndom som gör att han/hon handlar som han/hon gör i nuet. Det kan jag göra on the fly om jag känner att det skulle gagna rollspelet. Förutsatt att jag inte redan beskrivit min karaktärs barndom i detalj i dennes bakgrund.
Annat pill runt kan jag uppskatta men ingenting jag känner att jag vill lägga för mycket tid på. Ett par trevliga illustrationer kan ju aldrig slå fel och de spelrapporter som Bobby och Wilmer skrivit är någonting jag verkligen uppskattar.
Ymir
Blivande Stockholmshipster
Jätteintressant tråd!
Jag tillhör såklart "each to his own"-klubben; alla får pyssla precis så mycket de vill, att ha roligt är ju det viktiga, och som spelledare är det självklart jätteroligt för mig om spelarna är så engagerade att de vill pyssla.
Som spelledare kan jag dock känna att jag blir ännu gladare om spelare pysslar med sånt som inte direkt rör bara deras egen rollperson, utan hela narrativet. Om en spelare är sugen på att skriva en lång novell om sin rollis relation med ett ex som aldrig kommer figurera i kampanjen, sure, det kan nog vara positivt för den enskilde spelaren som vill få klämm på rollisen, men det är inte så givande för de andra iblandade. Det är då mycket roligare om spelaren gör något som mer konkret leder till krokar för mig som spelledare, och för de andra spelarna, tex genom att introducera en konflikt rollpersonen är involverad i just nu, karaktärer, platser och fraktioner som inte bara är intressanta för den specifika spelaren/rollpersonen, etc. Någon gång skulle jag nästan vilja experimentera med att man skriver fluff om, skapar intriger/scener åt eller rentav kläcker grundkoncepten till varandras rollpersoner, då för att liksom uppmuntra, är tanken, att varje spelare har något investerat i samtliga av rollpersonerna.
Jag kan också sympatisera i hög grad med Börnis uttalanden och resonemang i den här frågan, särskilt som spelare, men det beror mycket på vilken kampanj det gäller. i D&D tex ser jag gärna att saker klassas som officiella bara de finns på wikin, för Whimsicalia är så tydligt ett gemensamt världsbyggar-projekt. I Eon-kampanjerna däremot föredrar jag egentligen att sakerna på wikin har lite svävande status tills dess att de faktiskt varit med i spel.
- Ymir, engagemang är alltid underbart
Jag tillhör såklart "each to his own"-klubben; alla får pyssla precis så mycket de vill, att ha roligt är ju det viktiga, och som spelledare är det självklart jätteroligt för mig om spelarna är så engagerade att de vill pyssla.
Som spelledare kan jag dock känna att jag blir ännu gladare om spelare pysslar med sånt som inte direkt rör bara deras egen rollperson, utan hela narrativet. Om en spelare är sugen på att skriva en lång novell om sin rollis relation med ett ex som aldrig kommer figurera i kampanjen, sure, det kan nog vara positivt för den enskilde spelaren som vill få klämm på rollisen, men det är inte så givande för de andra iblandade. Det är då mycket roligare om spelaren gör något som mer konkret leder till krokar för mig som spelledare, och för de andra spelarna, tex genom att introducera en konflikt rollpersonen är involverad i just nu, karaktärer, platser och fraktioner som inte bara är intressanta för den specifika spelaren/rollpersonen, etc. Någon gång skulle jag nästan vilja experimentera med att man skriver fluff om, skapar intriger/scener åt eller rentav kläcker grundkoncepten till varandras rollpersoner, då för att liksom uppmuntra, är tanken, att varje spelare har något investerat i samtliga av rollpersonerna.
Jag kan också sympatisera i hög grad med Börnis uttalanden och resonemang i den här frågan, särskilt som spelare, men det beror mycket på vilken kampanj det gäller. i D&D tex ser jag gärna att saker klassas som officiella bara de finns på wikin, för Whimsicalia är så tydligt ett gemensamt världsbyggar-projekt. I Eon-kampanjerna däremot föredrar jag egentligen att sakerna på wikin har lite svävande status tills dess att de faktiskt varit med i spel.
- Ymir, engagemang är alltid underbart
Min grupp gör väldigt lite i form av skrivet material, bilder osv. Vi har spelat tillsammans i ganska många år och den traditionen har aldrig riktigt funnits. Men jag kan såklart förstå hur det är bra.
Ett problem för mig är att jag inte känner mina rollpersoner tillräckligt väl när jag börjar spela för att kunna skriva någon slags bakgrund till dem. Det brukar inte vara förens en bra bit in, där karaktären inte utvecklas åt det hållet jag hade tänkt utan drar iväg på något eget stickspår, som jag vet varifrån de faktiskt kommer och hur de egentligen mår.
Någon enstaka gång har jag skrivit ner i enklare form hur det gick sen eller vad som var grejen med slp:n som spelarna får för sig är en nyckelroll är.
Dock är jag mycket för ett starkt symboliskt användande av props, men mer om det i en tråd som passar.
Ett problem för mig är att jag inte känner mina rollpersoner tillräckligt väl när jag börjar spela för att kunna skriva någon slags bakgrund till dem. Det brukar inte vara förens en bra bit in, där karaktären inte utvecklas åt det hållet jag hade tänkt utan drar iväg på något eget stickspår, som jag vet varifrån de faktiskt kommer och hur de egentligen mår.
Någon enstaka gång har jag skrivit ner i enklare form hur det gick sen eller vad som var grejen med slp:n som spelarna får för sig är en nyckelroll är.
Dock är jag mycket för ett starkt symboliskt användande av props, men mer om det i en tråd som passar.
Ymir
Blivande Stockholmshipster
Re: Förenklat summa summarum
I riktigt tunga immersionistkampanjer vill jag faktiskt inte ha något pyssel alls, eller iallafall inte syssla med något själv, mycket av de anledningar Börni tar upp. Jag vill i sådana sammanhang känna min karaktär växa fram organiskt, och när jag uppnått tillräcklig immersionism blir ofta karaktärens bakgrund...självklar, på något sätt, jag bara får en känsla av hur det...måste vara, för jag känner ju rollisen, jag är rollisen. Det grymmaste exemplet på det var när Lycan spontant drog till med uppväxt-flashback-scener för min rollis i hans studentkorridorsångestkampanj, och de var så jävla rätt, trots att vi gemensamt bara etablerat hennes bakgrund i väldigt luddiga termer. Sånt är helt osannolikt underbart, really.
- Ymir, DJUPIMMERSION GO!
I riktigt tunga immersionistkampanjer vill jag faktiskt inte ha något pyssel alls, eller iallafall inte syssla med något själv, mycket av de anledningar Börni tar upp. Jag vill i sådana sammanhang känna min karaktär växa fram organiskt, och när jag uppnått tillräcklig immersionism blir ofta karaktärens bakgrund...självklar, på något sätt, jag bara får en känsla av hur det...måste vara, för jag känner ju rollisen, jag är rollisen. Det grymmaste exemplet på det var när Lycan spontant drog till med uppväxt-flashback-scener för min rollis i hans studentkorridorsångestkampanj, och de var så jävla rätt, trots att vi gemensamt bara etablerat hennes bakgrund i väldigt luddiga termer. Sånt är helt osannolikt underbart, really.
- Ymir, DJUPIMMERSION GO!
Re: Förenklat summa summarum
Börni baby, min mjukporr kommer alltid att skrivas i ena eller andra tappningen! Och jag har faktiskt inte alls känt att du försökt hämma mitt pysslande. Din kampanj funkade bara som ett medium som fick mig att fundera på det här med pysslandets roll i en rollspelskampanj och gjorde mig nyfiken på hur andra tänker omkring det.
Du har inte brutit med något stort i Matildes bakgrund, bara irrelevanta smådetaljer (som i första scenen när det visade sig att hon inte sov hos Löjtnanten när de var på resa), mitt uttryck av förtvivlan och upprördhet var menad som ironi, vilket ju alltid är sjukt vanskligt i text. Däremot så behöver jag knäckas in vad gäller att improvisera händelser och karaktärsdrag, och i att ta det som bakgrundshistorierna gett och inte bara låta SL bygga situationer åt mig att reagera på, utan skapa dessa situationer själv, in game. Det är sjukt lätt att falla in i att reagera mer än att agera.
//Alva - som skapat små mappar med förslag på alla tre karaktärers garderober idag
Börni baby, min mjukporr kommer alltid att skrivas i ena eller andra tappningen!
Och jag har faktiskt inte alls känt att du försökt hämma mitt pysslande. Din kampanj funkade bara som ett medium som fick mig att fundera på det här med pysslandets roll i en rollspelskampanj och gjorde mig nyfiken på hur andra tänker omkring det. Du har inte brutit med något stort i Matildes bakgrund, bara irrelevanta smådetaljer (som i första scenen när det visade sig att hon inte sov hos Löjtnanten när de var på resa), mitt uttryck av förtvivlan och upprördhet var menad som ironi, vilket ju alltid är sjukt vanskligt i text. Däremot så behöver jag knäckas in vad gäller att improvisera händelser och karaktärsdrag, och i att ta det som bakgrundshistorierna gett och inte bara låta SL bygga situationer åt mig att reagera på, utan skapa dessa situationer själv, in game. Det är sjukt lätt att falla in i att reagera mer än att agera.
//Alva - som skapat små mappar med förslag på alla tre karaktärers garderober idag
Re: Förenklat summa summarum
Men det är kul att se hur andra tänker och fungerar! Undrar om vårt sätt att hitta inlevelse säger något om oss även på ett djupare psykologiskt plan? (retorisk fråga - klart som fan att det gör!)
//Alva - spammar forumet från jobbet
Nä, min djupimmersion bygger på att jag kan variablerna. Genom till synes oviktiga detaljer i bakgrunden skapar jag en känsla som gör att jag kan djupimmersionera mig i spel senare, skapar noder för återkoppling och psykologiska reaktioner. Det häftigaste jag vet är när SL plockat upp på det.Ymir said:
Men det är kul att se hur andra tänker och fungerar! Undrar om vårt sätt att hitta inlevelse säger något om oss även på ett djupare psykologiskt plan? (retorisk fråga - klart som fan att det gör!)
//Alva - spammar forumet från jobbet
Knak, knak
Jag har just beställt ett eget exemplar av Play Unsafe. När jag på allvar började spela på det vis jag gör nu (den här kampanjen), så läste nämligen vi i den dåvarande spelgruppen Play Unsafe och diskuterade den gemensamt. Det gjorde att vi hade en utgångspunkt när vi satte igång. Det kan vara läge att ha en liten kort studiecirkel igen (det är verkligen ingen tung bok), för det underlättar nog mycket i knäckandet att ha den som gemensam referens.
Jag behöver också återgå till mina källor. Ta en sådan sak att jag plötsligt har fått svårt att våga spela halvtaskigt igen. Det har de som spelar regelbundet med mig säkert märkt, som när jag tvekar med svaret på om spelmötet varit kul, när jag snackar om pretentioner och när jag gnäller över detaljer i annars mycket givande sessioner - återfall i gamla synder! Usch!
Jag stryper mitt eget kul. Jag lägger hinder för mig själv.
Jag har just beställt ett eget exemplar av Play Unsafe. När jag på allvar började spela på det vis jag gör nu (den här kampanjen), så läste nämligen vi i den dåvarande spelgruppen Play Unsafe och diskuterade den gemensamt. Det gjorde att vi hade en utgångspunkt när vi satte igång. Det kan vara läge att ha en liten kort studiecirkel igen (det är verkligen ingen tung bok), för det underlättar nog mycket i knäckandet att ha den som gemensam referens.
Jag behöver också återgå till mina källor. Ta en sådan sak att jag plötsligt har fått svårt att våga spela halvtaskigt igen. Det har de som spelar regelbundet med mig säkert märkt, som när jag tvekar med svaret på om spelmötet varit kul, när jag snackar om pretentioner och när jag gnäller över detaljer i annars mycket givande sessioner - återfall i gamla synder! Usch!
Jag stryper mitt eget kul. Jag lägger hinder för mig själv.
För sådana detaljer tycker jag spelare och spelledare ska ta gemensamt ansvar. Nästa gång tycker jag att du ska stoppa och korrigera mig. Var inte heller rädd för att tillföra saker i scenen du tycker saknas.Vavva said:
Det är också sjukt befriande att lära sig att kunna förlita sig på sig själv. "Give a man a fish, and you feed him for a day - teach a man how to fish, and you feed him for a lifetime".Däremot så behöver jag knäckas in vad gäller att improvisera händelser och karaktärsdrag, och i att ta det som bakgrundshistorierna gett och inte bara låta SL bygga situationer åt mig att reagera på, utan skapa dessa situationer själv, in game. Det är sjukt lätt att falla in i att reagera mer än att agera.
Åh! Spännande!
Iena gruppen så har vi väll inte så mycket av just bakrundsfluff.. Det funkar hur bra som helst
Sedan i den andra gruppen är det väll lite mer brakrundsfluff, vilket funkar lika bra som i den andra gruppe.
I mitt tycke så är just pyssel & sådant till karaktären bara kul. Känn som man har lite mer att väva in i äventyren om man vet lite mer om varje karaktär. Så för min del så får det gärna var lite fluff till karaktären.
/ Johan K, som avnjuter sommarlov i fulla drag!!
solvebring
Superhero
Olika från grupp till grupp som många ovanstående påpekat. Eller från spelare till spelare rättare sagt. En del är mycket noggranna, andra bryr sig inte alls. Det kan vara alltifrån flera A4 bakgrund till någon som sammanfattar allt i tre meningar eller ingenting alls. En snubbe brukar göra mindmaps, med familj, vidare till syskon, en karriärsdel osv.
Själv gillar jag att vara detaljerad. Brukar teckna bilder, spara på en hel del handouts och brev från SL, skriva minst ett A4 bakgrund, ha jordens mest detaljerade utrustningslista och utseendebeskrivning där till exempel kläder får en egen kolumn där material, kvalitet och färg alltid anges. Bör kanske tillägga att bakgrund och beteende aldrig skrivs förrän efter några spelomgångar. Jag spelar fram karaktären först och skriver senare.
Just därför brukar jag som spelledare också uppmuntra mina spelare till att vara detaljerade och göra sådant. Enda nackdelen jag kan se är att det är slitigt och tidskrävande. Fördelarna är dock att ju mer detaljer som finns desto fler krokar finns det att binda intriger och dylikt till. Jag har dock lärt mig att man bara ska uppmuntra, inte tjata. Varje spelare är ju en enskild individ med sitt tycke och sin smak och många kan därför slå bakut när man kommer med uppmaningar som "... Och till nästa spelmöte vill jag ha minst ett A4 bakgrund från samtliga". Numera säger jag därför "Det vore trevligt om alla ville skriva en bakgrund till sin rollperson. Skriv det i vilken form ni vill och hur lite eller mycket ni vill, bara det finns någonting".
Björn Wärmedal
Björning Wheel
Jag skulle vilja testa varianten med en wiki. Tror att det skulle vara ett bra sätt att hålla reda på vad som hänt i spelvärlden.
I min nuvarande spelgrupp försöker vi ofta anknyta till sånt som hänt tidigare. På det sättet underlättar det att någon/några håller lite anteckningar ibland. Själv skulle jag vilja bli bättre på att föra loggbok över viktiga händelser, personer och reflektioner. Mest för att jag själv ska komma ihåg vad min karaktär varit med om.
Att hålla utrustningslistor uppdaterade har för övrigt visat sig vara ett bra sätt att anknyta till gamla minnen och händelser också. En gång började en karaktär i gruppen söka igenom min karaktärs utrustning. När SL bad mig berätta vad han hittar så blev det en ganska intressant situation. "Du hittar mest vardagliga saker, men det som sticker ut är en mystisk blålysande kristall och en karta över katakomberna i en stad du inte känner till..."
... Hur bedömer man vad det är för människa man har att göra med här, liksom?
I min nuvarande spelgrupp försöker vi ofta anknyta till sånt som hänt tidigare. På det sättet underlättar det att någon/några håller lite anteckningar ibland. Själv skulle jag vilja bli bättre på att föra loggbok över viktiga händelser, personer och reflektioner. Mest för att jag själv ska komma ihåg vad min karaktär varit med om.
Att hålla utrustningslistor uppdaterade har för övrigt visat sig vara ett bra sätt att anknyta till gamla minnen och händelser också. En gång började en karaktär i gruppen söka igenom min karaktärs utrustning. När SL bad mig berätta vad han hittar så blev det en ganska intressant situation. "Du hittar mest vardagliga saker, men det som sticker ut är en mystisk blålysande kristall och en karta över katakomberna i en stad du inte känner till..."
... Hur bedömer man vad det är för människa man har att göra med här, liksom?