Oj! Här har vi verkligen en syn som är främmande för mig. Undras vad som händer när jag petar på den med en pinne?
Observera att nedanstående inte är menat som kritik till ditt spelsätt eller så alls, bara en förklaring till varför jag inte tycker som du. För att, you know, det är intressant att kontrastera åsikter.
Poppe said:
- Jag har nog aldrig sett det ske utan att det negativt inverkar på vad som faktiskt sker I SPEL. Istället för att visa oss som spelare vad en karaktär känner och tänker genom dagböcker, gör det genom att AGERA I SPEL. Istället för att berätta hur awesome och modig din karaktär är genom en fullfjädrad fantasynovell, visa det, I SPEL. Att skriva ett brev, en dagbok eller en novell är att berätta. Att agera genom sin karaktär i spel genom att engagera sig i fiktionen och de konflikter som kommer i din karaktärs väg, det är att visa. Så, berätta inte, visa. Eller, berätta gärna, men gör det när vi spelar.
För mig är utlevelsen underställd inlevelsen. Man måste inte visa allting, det viktiga är vad som händer i huvudet på rollpersonen - jag Krank visar inte allt jag tycker och känner, det betyder inte att jag inte känner det och det betyder inte att det inte kan vara intressant att jag känner det.
Poppe said:
- Oavsett hur levande en karaktär blir utav en fantasynovell om henne kommer hon bara vara levande i den formen. Inte i den fiktion vi skapar vid spelbordet. Ett enkelt koncept, några punkter bakgrund, ett par mål och tankar, det räcker. Vad som sen sker i spel är vad som kommer levandegöra karaktären i fiktionen vi spelbordet.
Egentligen lite samma som ovanstående; "levandegörandet" är inte lika viktigt för mig som inlevandet - och ibland innebär inlevandet att bara sitta tyst och inte göra så mycket, medan mycket händer i huvudet. För mig skapas inte den fiktion som spelar roll kring spelbordet, utan i huvudet på spelarna.
Poppe said:
- Som spelare vill jag bli överraskad och upptäcka min karaktär. Det kommer jag aldrig göra om jag inte släpper garden och låter karaktären skapas i spel genom att komma i kontakt med fiktionen.
Jag vill upptäcka min karaktärs gränser när den utsätts för extrema eller annorlunda omständigheter, och jag vill göra det medan jag har så total inlevelse i den som möjligt. Där fyller skapandet av material två syften: Dels etablerar det vad som är "normalt" för rollpersonen, etablerar "vart den befinner sig" mentalt etc, utan att man måste ta upp en massa speltid med sådant som kanske är intressant för rollpersonen men inte för övriga spelare. Dels kan ett kontinuerligt skrivande visa spelledaren ungefär hur spelaren reagerar och förändras, vilket denne då kan anpassa kommande upplevelser efter. Utan att man måste ta upp speltid med att vare sig spela ut allt man tycker och känner eller ödsla spelgruppens tid med att metaprata om saken.
Poppe said:
- Som spelledare vill jag bli överraskad och upptäcka spelarnas karaktärer. Jag vill se hur de förändras, formas och utvecklas. Jag vill inte uppleva en halvtrist epilog till en novell jag fått inskickad.
Och jag är ganska ointresserad av att bli överraskad av rollpersonerna. Som spelledare får jag mina kickar av berättandet, av att förbereda en ball plott och sedan se hur spelarna steg för steg upptäcker den och säger "ooooh" och "aaaah" när de ser hur allt hänger ihop, att se rollpersonerna utforska den värld jag byggt upp. Det är lite intressant att se hur rollpersonerna reagerar på saker och ting, givetvis, men den grejen står verkligen inte i centrum för min SL-upplevelse.
Poppe said:
- Sist men inte minst: Är det inte rätt stort slöseri med tid? Om jag kan säga att min karaktär är född på landet, flyttat till stan där han tog anställning hos en urmakare och där, när han höll på att bli utkastad på gatan mördade urmakaren och i desperation vräkte rumsväven åt sidan och tillkallade en demon som nu lever i min kropp och hjälper mig att framstå som urmakaren själv mot viss betalning, varför skall jag då skriva mer? För mig är det en fullfjädrad bakgrund. Att säga mer tar bara tid, från både mig och spelledaren. Och tillför det verkligen något? Om jag skall berätta exakt om byn jag kommer från, om min relation till mina föräldrar, om resan till staden, osv, så finns det ju ingenting att upptäcka i spel. Inte heller kan min karaktär böjas efter berättelsen och anpassas, så när spelledaren vill hämta upp någon från min bakgrund så är allt bestämt. Det bakbinder både mig och spelledaren och därmed också spelet.
Det tillför kanske inget till spelgruppen - men fuck spelgruppen, det skapar en känsla och ett band till rollpersonen, lägger grund till god inlevelse. Det är samma sak som leken "Hur skulle din rollperson göra i situation X" som jag och kamraterna brukar leka vid sidan av. Det kan vara allt från "Vem var din rollpersons första kärlek" till "hur skulle din rollperson rösta i det svenska valet". Ju mer man vet om rollpersonen, desto lättare blir det att leva sig in i den, desto mer känns den som en riktig människa och inte bara en person i en berättelse. Jag vill inte spela en person i en berättelse - jag vill leva mig in i en människa som har en upplevelse.
Jag är därmed helt ointresserad av att böja min rollperson efter berättelsen annat än på det därr vilken människa som helst kan formas av sina omständigheter. Min, Kranks, bakgrund ändras ju inte beroende på vad jag är med om. Jag har inte plötsligt alltid bott i Stockholmsområdet, jag blev inte plötslgigt enda barnet. Och i mitt liv är min bostad, min bror, att min mormor och morfar har en stuga som är byggd av plankor från en gammal brygga vid pir 5 i hudiksvall, alla dessa små detaljer är en del av vem jag är. Det krävs ingen aktiv hittepåakt för att dra dem till minnes.
Så; eftersom målet är att jag = min rollperson när jag spelar, så blir det bättre ju fler av rollpersonens minnen som är etablerade. Att minnas saker i rollen som rollperson vill jag inte ska vara primärt att hitta på där och då, utan det är bättre om rollpersonens försök att dra sig något till minnes blir analog med mina försök att dra mig något till minnes.
).
Speciellt...
