Hallojs. Jag är en av dessa osynliga anonyma besökare som häckat runt här på forumet år ut och år in utan att skriva några inlägg. Nu sitter jag på ännu ett evighetslångt nattpass på jobbet så jag tänkte att det kanske vore på tiden att skriva ner några rader kring mina senaste bryderier. Allt för att få tiden att gå...
Efter många år av maniskt rollspelshamstrande så har jag lyckats plöja en hel del rollspelssupplement och böcker. Ett av mina motton har varit "mycket är många" och det infinner sig alltid en varm trygg känsla i brösttakten när man får lägga till ännu en bok i rollspelshyllan. Vad som däremot slog mig härom dan efter att ha spånat lite med min spelgrupp är hur fruktansvärt mycket skit man dragit på sig. Det var väl visserligen ingen ny insikt men den slog mig extra hårt denna gång. Av all rollspelsdynga jag dragit på mig så är det nog sourcebook-dyngan den som känns värst. Taffliga illustrationer, pinsamma stämningstexter, motsägelsefulla regelverk och fantasilösa spelvärldar i all ära men är det nåt som får mig att tända till ordentligt så är det all jäkla sourcebook-artad tips-tillspelledaren-text. Dessa texter dyker till viss del upp i grundregelböcker men de blommar verkligen ut i sin vedervärdighet i supplementen. Till största del handlar det om äventyrs- eller kampanjsupplag. Dessa uppslag brukar få avsluta ett kapitel eller längre stycke där boken beskriver ett land, en stad, en organisation eller en företeelse. Troligtvis känner författaren ett tvång att ge läsaren (som oftast är SL) lite tips och inspiration till äventyrsskapande. Frågan är varför dessa tips alltid är så fenomenalt lökiga? Jag vet inte hur ofta jag läser äventyrsuppslag i stil med: " Äventyrarna hittar en låda. Lådan är tung men går inte att öppna. Vad finns i lådan? Vem tillhör den? Vem byggde den? Är det något farligt? Allt detta är något DU som spelledare får fundera ut och implementera i ditt nästkommande scenario" eller "Äventyrarna går på en väg. På vägen möter de en man som vill följa med. Mannen har en konstig hatt och inga framtänder. Vem är mannen? Var kommer han ifrån? Vad är det för hatt han har egentligen? Vart har hans tänder tagit vägen? Är han farlig? Allt detta är något DU som spelledare får fundera ut och implementera i ditt nästkommande scenario". Vem i hela friden finner såna här texter användbara? Vem har så dålig fantasi? Jag blir alltid lika häpen. White Wolf är ett av de företag som verkar ha satt detta i system. Jag har köpt och plöjt en hel del böcker till både oWoD, nWoD och Exalted. Det bokstavligen kryllar av idiotiska äventyrsuppslag och spelledartips i flera av dessa böcker. Sida upp och sida ner. Detta har ju pågått i flera år och det fortsätter ju att sälja så uppenbarligen är det nåt som folk vill ha. Jag blir rädd.
Något som går hand i hand med de fåniga äventyrsuppslagen är alla böcker med exempelkaraktärer och SLPs. Vad är det som får vuxna människor att skriva sida efter sida med meningslösa texter om meningslösa karaktärer? Ett av mina favoritexempel på detta är A Medieval Tapestry till Ars Magica. Det är nog en av de fånigaste spelböcker jag äger. Denna bok innerhåller enbart utrista och fantasilösa exempelkaraktärer och och SLPs som det är tänkt att spelledaren ska ha användning av när han skriver sina scenarier och kampanjer. Till varje SLP finns det en handfull äventyrstips. Dessa är oslagbara. De är så ruttet usla att det blir stor humor av det hela. Min stora favorit i boken är vikingen Tulli från Malmö. Nu har jag dock inte boken framför mig men om jag minns rätt så står han beskriven som en kringflackande viking som nyss rymt från nån form av fångenskap. Det listas lite stats på honom och sedan följer äventyrsuppslagen. Det tipsas om att Tulli kan exempelvis överfalla spelargruppen när de är ute och går i skogen, sedan tipsas det om att Tulli kan bli deras vän och slutligen tipsas det om att Tulli kan bli deras svurne fiende om de börjar slåss med honom men att han lyckas fly. Detta är utsmetat på två hela sidor i boken och som grädde på moset så slängs det också med en galet ful illustration i nån form av blyerts på stackars Tulli. Varför finns Tulli? Vem behöver honom? Vem har så fenomenalt dålig fantasi att han behöver läsa om denna stereotypt tråkiga viking med skägg och yxa? Självspäkaren inom mig skulle nästan finna det underhållande att få spela med en spelledare som finner Tulli och alla dessa äventyrstips användbara. Nästa projekt borde kanske bli att dammsuga alla gamla V:tM-böcker på äventyrsuppslag och baka ihop till en megakampanj. Vilken grej. Lökigheten skulle uppnå överljudshastighet.
Efter att ha läst en del forumtrådar på andra forum och snackat med lite löst rollspelsfolk på konvent och annat har det gått upp för mig att folk gillar såna här böcker. De vill inte köpa färdiga äventyr utan de vill ha fluffböcker med mycket inspirationstexter och äventyrsuppslag. De säger många gånger att det inte är nån idé att köpa äventyr därför att de kommer ändå bara att ändra på innehållet när det ska till att spelas. Ett resonemang som fascinerar mig.
Nånstans i maggropen känns det som att en modul eller supplement bör antingen vara påhittad eller skriven på ett sätt som jag inte kunde ha gjort själv eller är åtminstone så omfattande att jag inte skulle ha orkat att göra själv.
Å andra sidan så hade jag vare sig kunnat eller orkat göra en så usel stackars viking som Tulli från Malmö. Dessutom så fortsätter jag ju att slänga mina surt förvärvade pengar på pisssupplement och det är ändå med viss värme i hjärtat som jag ställer tillbaka A Medieval Tapestry i hyllan. Jag är en sjuk jäkel.
(PS För att inte framstå som en fullständig bitterfraggel så kan jag säga att jag inte tycker att ALLA böcker med äventyrsuppslag och SLPs är usla. Det finns gott om exempel på bra sådana också. Som exempel kan man ta Unknown Armies där det för mig inte känns nånstans som att spelledartipsen eller exempelkaraktärerna är till för utfyllnad eller brist på fantasi DS)
Efter många år av maniskt rollspelshamstrande så har jag lyckats plöja en hel del rollspelssupplement och böcker. Ett av mina motton har varit "mycket är många" och det infinner sig alltid en varm trygg känsla i brösttakten när man får lägga till ännu en bok i rollspelshyllan. Vad som däremot slog mig härom dan efter att ha spånat lite med min spelgrupp är hur fruktansvärt mycket skit man dragit på sig. Det var väl visserligen ingen ny insikt men den slog mig extra hårt denna gång. Av all rollspelsdynga jag dragit på mig så är det nog sourcebook-dyngan den som känns värst. Taffliga illustrationer, pinsamma stämningstexter, motsägelsefulla regelverk och fantasilösa spelvärldar i all ära men är det nåt som får mig att tända till ordentligt så är det all jäkla sourcebook-artad tips-tillspelledaren-text. Dessa texter dyker till viss del upp i grundregelböcker men de blommar verkligen ut i sin vedervärdighet i supplementen. Till största del handlar det om äventyrs- eller kampanjsupplag. Dessa uppslag brukar få avsluta ett kapitel eller längre stycke där boken beskriver ett land, en stad, en organisation eller en företeelse. Troligtvis känner författaren ett tvång att ge läsaren (som oftast är SL) lite tips och inspiration till äventyrsskapande. Frågan är varför dessa tips alltid är så fenomenalt lökiga? Jag vet inte hur ofta jag läser äventyrsuppslag i stil med: " Äventyrarna hittar en låda. Lådan är tung men går inte att öppna. Vad finns i lådan? Vem tillhör den? Vem byggde den? Är det något farligt? Allt detta är något DU som spelledare får fundera ut och implementera i ditt nästkommande scenario" eller "Äventyrarna går på en väg. På vägen möter de en man som vill följa med. Mannen har en konstig hatt och inga framtänder. Vem är mannen? Var kommer han ifrån? Vad är det för hatt han har egentligen? Vart har hans tänder tagit vägen? Är han farlig? Allt detta är något DU som spelledare får fundera ut och implementera i ditt nästkommande scenario". Vem i hela friden finner såna här texter användbara? Vem har så dålig fantasi? Jag blir alltid lika häpen. White Wolf är ett av de företag som verkar ha satt detta i system. Jag har köpt och plöjt en hel del böcker till både oWoD, nWoD och Exalted. Det bokstavligen kryllar av idiotiska äventyrsuppslag och spelledartips i flera av dessa böcker. Sida upp och sida ner. Detta har ju pågått i flera år och det fortsätter ju att sälja så uppenbarligen är det nåt som folk vill ha. Jag blir rädd.
Något som går hand i hand med de fåniga äventyrsuppslagen är alla böcker med exempelkaraktärer och SLPs. Vad är det som får vuxna människor att skriva sida efter sida med meningslösa texter om meningslösa karaktärer? Ett av mina favoritexempel på detta är A Medieval Tapestry till Ars Magica. Det är nog en av de fånigaste spelböcker jag äger. Denna bok innerhåller enbart utrista och fantasilösa exempelkaraktärer och och SLPs som det är tänkt att spelledaren ska ha användning av när han skriver sina scenarier och kampanjer. Till varje SLP finns det en handfull äventyrstips. Dessa är oslagbara. De är så ruttet usla att det blir stor humor av det hela. Min stora favorit i boken är vikingen Tulli från Malmö. Nu har jag dock inte boken framför mig men om jag minns rätt så står han beskriven som en kringflackande viking som nyss rymt från nån form av fångenskap. Det listas lite stats på honom och sedan följer äventyrsuppslagen. Det tipsas om att Tulli kan exempelvis överfalla spelargruppen när de är ute och går i skogen, sedan tipsas det om att Tulli kan bli deras vän och slutligen tipsas det om att Tulli kan bli deras svurne fiende om de börjar slåss med honom men att han lyckas fly. Detta är utsmetat på två hela sidor i boken och som grädde på moset så slängs det också med en galet ful illustration i nån form av blyerts på stackars Tulli. Varför finns Tulli? Vem behöver honom? Vem har så fenomenalt dålig fantasi att han behöver läsa om denna stereotypt tråkiga viking med skägg och yxa? Självspäkaren inom mig skulle nästan finna det underhållande att få spela med en spelledare som finner Tulli och alla dessa äventyrstips användbara. Nästa projekt borde kanske bli att dammsuga alla gamla V:tM-böcker på äventyrsuppslag och baka ihop till en megakampanj. Vilken grej. Lökigheten skulle uppnå överljudshastighet.
Efter att ha läst en del forumtrådar på andra forum och snackat med lite löst rollspelsfolk på konvent och annat har det gått upp för mig att folk gillar såna här böcker. De vill inte köpa färdiga äventyr utan de vill ha fluffböcker med mycket inspirationstexter och äventyrsuppslag. De säger många gånger att det inte är nån idé att köpa äventyr därför att de kommer ändå bara att ändra på innehållet när det ska till att spelas. Ett resonemang som fascinerar mig.
Nånstans i maggropen känns det som att en modul eller supplement bör antingen vara påhittad eller skriven på ett sätt som jag inte kunde ha gjort själv eller är åtminstone så omfattande att jag inte skulle ha orkat att göra själv.
Å andra sidan så hade jag vare sig kunnat eller orkat göra en så usel stackars viking som Tulli från Malmö. Dessutom så fortsätter jag ju att slänga mina surt förvärvade pengar på pisssupplement och det är ändå med viss värme i hjärtat som jag ställer tillbaka A Medieval Tapestry i hyllan. Jag är en sjuk jäkel.
(PS För att inte framstå som en fullständig bitterfraggel så kan jag säga att jag inte tycker att ALLA böcker med äventyrsuppslag och SLPs är usla. Det finns gott om exempel på bra sådana också. Som exempel kan man ta Unknown Armies där det för mig inte känns nånstans som att spelledartipsen eller exempelkaraktärerna är till för utfyllnad eller brist på fantasi DS)