Jag älskar starka känslor i spel. Jag älskar att skrika på
Lukas,
Genesis och
Hellzon Ju mer jag spelar desto mer uppskattar jag det och får jag spela ut det så blir jag glad inombords även om känslan som spelades ut var nattsvart ångest och tårar. Jag känner igen mig i Genesis beskrivning av att leva ut men inte leva in. Om jag haft ett bra spelpass så känner jag mig på sin höjd trött efteråt, men alltid glad, ibland rent euforisk (vilket min stackars sambo fick erfara efter sen/tidig hemkomst från lincon när jag väckte honom mitt i natten och ville återberätta hela scenarion från Anatman eller Follow)
Jag har också erfarenheter som gör att vissa ämnen är känsligare för mig än andra och vissa ämnen är jag mycket försiktig med att närma mig och undviker gärna helt. Men det är skillnad om det är något som riktas mot min RP eller om det är något som händer i spelvärlden. I ett konventsscenario rollspelar jag gärna i första person och har upplevt att de flesta gör det. Att i en sån situation hamna i att "jag gör... med dig..." kan vara jävligt läskigt och utelämnande. Än så länge har jag aldrig hamnat i en situation där jag känner att jag mår dåligt men då spelar jag framförallt såna typer av spel med folk jag känner och som jag vet antingen helt undviker det som är jobbigt eller som utan att tveka skulle släppa spåret om jag bad dem. Utan diskussion. Utan ifrågasättanden.
Om såna här teman dock tas upp som en företeelse i spelvärlden. Antingen att det nämns som stämningssättare eller som del i ett mysterie som ska lösas brukar det inte röra mig så mycket.
Jag hamnade i en situation på Gothcon som, dels var lärorik för mig, dels visade mig ett sätt att använda röd/gul/grön på. X-kortet lades fram på bordet med ett "det där tycker jag inte vi spelar på". Just då fick vi också en förklaring till varför, jag tackar för förtroendet. Det handlade om hur homosexualitet och transpersoner framställdes i spelvärlden och spelaren som lade ut X-kortet bad oss att inte förlöjliga utan att spela på temat med respekt. Vi pratade lite om hur och fortsatte sedan. Hela vitsen med ett kort är ju att inte behöva förklara om man inte vill men här fick vi en. Så det kommer tillbaka till kommunikation, hela tiden tillbaka till kommunikation.
Några år i rad har jag spelat Kult, Bortom och Leviathan på Gothcon. Varje år med minst en ny bekantskap i någon av grupperna. Det är spel som kan vidröra teman som jag inte känner mig helt bekväm med att spela men det har hittills inte varit ett problem. Alla spelledare har varit schyssta och varit tydliga med att erbjuda och beskriva hur jag ska göra om jag vill lämna spelet. Återigen kommer vi tillbaka till kommunikation. Att öppet prata om och erbjuda en strategi man kan använda sig av om spelet blir för jobbigt, oavsett om det är ett signalkort eller bara ett "det är okej att gå" skulle nog kunna avgöra för mig hur jag hantera en sån situation. Det är alltid lättare att ha en plan inledningsvis än att sitta där och plötsligt inse att man inte vill vara kvar men man har ingen strategi att lämna.
Jag jobbar en del med det med "mina" barn på jobbet. Utåtagerande och underbara ungar. När det blir tufft, vad ska du göra då? En del har faktiskt röda, gula och gröna kort där rött betyder "prata inte med mig jag är för arg" gult betyder "jag är arg men lugn, prata med mig" och grönt är "det är bra, du behöver inte störa". Det här är i skol- och fritidssituationer men ger de här barnen ett sätt att kommunicera med vuxenvärlden som funkar för en del men inte för alla. Nyckeln är att alla vuxna (och kompisar) respekterar och vet vad kortet betyder. Och det vi har gjort är att ge barnet en strategi så hen inte i stundens hetta behöver bestämma sig för vad hen ska göra, för då blir det ofta fel.
Shit, vad osammanhängande det här blev. Hoppas det var något vettigt i det.