Jag hamnade i en kategoriseringsdiskussion i småpratet utifrån Hans lista över scenariostrukturer. Jag är inte själv intresserad av att definiera scenariostrukturer, så det här kan vara ett nyttigt utifrånperspektiv, eller bara gnäll från en oinsatt. Och dessutom ska jag göra det jag alltid gör, prata om psykologi och Apocalypse World. Så, nu vet ni.
Jag tror alltså inte på kategorisering. Vi blir egentligen inte klokare av att diskuterar ifall det här scenariot är fisktank eller sandbox eller spindelnät. Det är ett förtydligande som aldrig leder till klarhet. (Tills dess att Poppe gör klart sin Story Now-guide om vad Story Now är så kommer folk fortsätta missförstå vad som är Story Now och vad som inte är det.)
Inom psykiatrin och psykoterapin använder vi en diagnosmanual, DSM. Där finns allt mänskligt lidande samlat i olika kategorier i en röd liten bok. Ingen psykolog kan egentligen använda den här till något, förutom att se till att deras patienter får rätt behandling av andra instanser.
Däremot finns det behandlingsmanualer. Jag har några favoriter som heter saker som Acceptance and Commitment Therapy, Intensive Short-Term Dynamic Psychotherapy och Emotional Focused Therapy. Dessa går i grunden igenom vad de här olika metoderna är bra på att uppnå för resultat, hur du ska tänka som terapeut, hur du ska bemöta patienten, hur du ska bedömma patienten, vilka tekniker du ska använda, osv.
Det här är vad vi behöver om vi ska förstå fisktank, sandbox och spindelnät. Hur gör man det?
Visst, det finns en stor nytta i att sätta ord på det vi pratar om - Men man får också konfrontera det faktum är att det är allt man gör - Sätter ord på det. Vi kan aldrig förstå vad något är genom att kategorisera det, på sin höjd vad det inte är.
Att sortera är abstrakt. Jag tror att vi alla egentligen vill ta kontroll över vårat rollspel, förstå det bättre, ha roligare, bli skickligare. Att kategorisera känns gött då, för det ger en känsla av kontroll över saker som är väldigt vaga och svåra egentligen. Men våra spelmöten blir inte roligare eller bättre egentligen.
Och nu ska jag citera Master of Ceremonies-kapitlet från Apocalypse World:
Men, som sagt: Inte mina termer egentligen. Kanske har jag missat grejen, för det är inte min grej.
Jag tror alltså inte på kategorisering. Vi blir egentligen inte klokare av att diskuterar ifall det här scenariot är fisktank eller sandbox eller spindelnät. Det är ett förtydligande som aldrig leder till klarhet. (Tills dess att Poppe gör klart sin Story Now-guide om vad Story Now är så kommer folk fortsätta missförstå vad som är Story Now och vad som inte är det.)
Inom psykiatrin och psykoterapin använder vi en diagnosmanual, DSM. Där finns allt mänskligt lidande samlat i olika kategorier i en röd liten bok. Ingen psykolog kan egentligen använda den här till något, förutom att se till att deras patienter får rätt behandling av andra instanser.
Däremot finns det behandlingsmanualer. Jag har några favoriter som heter saker som Acceptance and Commitment Therapy, Intensive Short-Term Dynamic Psychotherapy och Emotional Focused Therapy. Dessa går i grunden igenom vad de här olika metoderna är bra på att uppnå för resultat, hur du ska tänka som terapeut, hur du ska bemöta patienten, hur du ska bedömma patienten, vilka tekniker du ska använda, osv.
Det här är vad vi behöver om vi ska förstå fisktank, sandbox och spindelnät. Hur gör man det?
Visst, det finns en stor nytta i att sätta ord på det vi pratar om - Men man får också konfrontera det faktum är att det är allt man gör - Sätter ord på det. Vi kan aldrig förstå vad något är genom att kategorisera det, på sin höjd vad det inte är.
Att sortera är abstrakt. Jag tror att vi alla egentligen vill ta kontroll över vårat rollspel, förstå det bättre, ha roligare, bli skickligare. Att kategorisera känns gött då, för det ger en känsla av kontroll över saker som är väldigt vaga och svåra egentligen. Men våra spelmöten blir inte roligare eller bättre egentligen.
Och nu ska jag citera Master of Ceremonies-kapitlet från Apocalypse World:
Och sen följer receptet för hur man gör, och hur man startar första mötet. Jag citerar bara några av rubrikerna:THE MASTER OF CEREMONIES
That's you, the MC, Apocalypse World’s GM. There are a million ways to GM games; Apocalypse World calls for one way in particular. This chapter is it. Follow these as rules. The whole rest of the game is built upon this.
Så här förstår du en spelstil eller en scenariostruktur: Någon skriver en guide till dem. Det är mycket svårare än att bara definera dem, förstås.AGENDA
• Make Apocalypse World seem real.
• Make the players’ characters’ lives not boring.
• Play to find out what happens.
THE PRINCIPLES
• Barf forth apocalyptica.
• Address yourself to the characters, not the players.
• Look through crosshairs.
• Name everyone, make everyone human.
• Ask provocative questions and build on the answers.
• Respond with fuckery and intermittent rewards.
• Be a fan of the players’ characters.
(klipp)
YOUR MOVES
• Capture someone.
• Put someone in a spot.
• Announce future badness.
• Inflict harm (as established).
• Activate their stuff’s downside.
• Tell them the possible consequences and ask.
• Make a threat move (from one of your fronts).
(klipp)
• After every move: “what do you do?”
DURING SESSION 1
• MC the game. Bring it.
• Describe. Barf forth apocalyptica.
• Springboard off character creation.
• Ask questions like crazy.
• Leave yourself things to wonder about.
• Look for where they’re not in control.
• Push there.
• Nudge the players to have their characters make moves.
• Give every character good screen time with other characters.
• Leap forward with named, human NPCs.
• Hell, have a fight.
• Fill up this 1st session worksheet.
Men, som sagt: Inte mina termer egentligen. Kanske har jag missat grejen, för det är inte min grej.