En sak som gått för långt tror jag är den så kallade globaliseringen. EU-kritik och invandringskritik går ofta hand i hand för dessa partier. Politiker och media har drivit på en utveckling som inte alla accepterat och som av naturliga skäl upplevs skrämmande och farlig. Man kan till exempel inte ha en så extrem invandring till ett land som Sverige utan att landet påverkas och förändras i grunden. Det är klart att det blir en politisk reaktion under sådana omständigheter.
En annan sida av det hela är konservatismen som man trodde var nästan död sedan länge i Sverige (jag har egentligen bara koll på Sverige). Tydligen så är konservativa idéer fortfarande populära i bland befolkningen, medan de politiska partierna helt lämnat det där bakom sig. Inte ens KD vågar stå på sig (möjligen börjar det också ändras nu) om kristna värderingar när de krockar med den rådande ordningen.
Media har fostrat politiker och likriktat debatten under många decennier, till någon mystisk form av PK-ism, eller vad ni vill kalla det. De borgerliga har vunnit slaget om ekonomin och deras "sanning" råder i den debatten, medan de förlorat på alla andra områden. När alla partier blivit marknadsliberala socialister - om man överdriver lite- i jakten på mittenväljare och medias gunst, så uppstår ett utrymme för nya partier, som moderaterna tidigare tagit för givet.
Vill förresten inflika hur fascinerande det är med att "Nya Moderaterna" lyckats lura sig själva. Alla trodde att det bara var en PR-grej att bli nya arbetarpartiet, Masken verkar ha fastnat. Det är något poetiskt värdigt en grekisk tragedi över det hela.
Finns det möjligen någon saga eller myt som matchar?
PK-ismen bygger på banaliteter; uttryck som "tänk på barnen i Afrika". Det är den politiska ideologi som man får om man låter Bamse och hans vänner bestämma. Den saknar verklighetsförankring, men låter slagkraftig, även om uttrycken oftast är helt innehållslösa eller opreciserade. Det är en ideologi för ytterst naiva människor. De som tror att det inte längre finns några militära hot när Sovjet försvunnit, de som tror att alla människor egentligen är lika och kommer att komma överens bara man sjunger "We shall over come", de som inte funderar över ekonomiska följder av t.ex. nedläggning av kärnkraften. Det är den ideologi som man får när man inte vill provocera någon av oro att bli måltavla för medias hyenor.
Men PK-ismen bygger också på skuldkänslor. En del importerat, så som den post-koloniala skulden som de forna kolonialmakterna känner, men till större delen beror den på att vi har det för bra. Det är t.ex.fel av oss att leva gott när folk i världen svälter. Vilket förstås är en vettig åsikt, men problemet är hur detta har muterats med tiden. När grupper inser att det går att profitera på denna skuldkänsla och kräva rättigheter, så blir det till sist en grupp som utkristalliseras som de onda. Alla accepterar inte den rollen, och när samtliga partier står för den åsikten får man söka efter ett alternativ.
Dessutom så har tekniken förändrat samhället. Media har inte längre den makt de en gång hade att sätta dagordningen. Det har skett en demokratisering i och med internet som gett försummade grupper en plattform för diskussioner. Åsikter som tidigare varit tabu, kan nu dryftas anonymt på nätet.
Jag vet inte hur mycket av detta som är samma för andra länder. Men det är iaf min uppfattning av situationen i Sverige.