Nekromanti Realism i rollspel överskattat?
- Thread starter walium
- Start date
Oldtimer
Slava Ukraini!
Re: Konsten att piska döda hästar...
Att känna adrenalinet strömma till när döden lurar, kan man ju uppleva på riktigt. Från bungy-jumping till äkta krig. Skillnaden är bara att det kanske finns vissa upplevelser som du avstår ifrån på riktigt eftersom de faktiskt kan innebära din helt realistiska död.
Att få spela en rollfigur som kan saker bortom vår egen förmåga, som färdas till platser vi inte känner eller möter omöjliga varelser, det kan du inte göra på riktigt. Att få vara någon man inte är och göra saker man själv inte kan... det är rollspel för mig.
Sedan innebär ju de riktigt betydelsefulla striderna alltid en risk i D&D också. Det finns så otroligt mycket annat som hotar än bara vassa vapen...
/Mikael
Fast, återigen, man dör inte på noll livspoäng.
Har jag inte gjort. Åtminstone inte grisrealistiskt. Jag menar, drakar, magi och lite annat är ju inte speciellt grisrealistiskt, så varför skall striderna vara det?
Bara ur ett grisrealistiskt perspektiv. Det beror naturlgitvis på hur mycket stryk man talar om, men eftersom även stora mängder skada på en hjälte bara tycks resultera i blodstrimmor, trasig t-shirt, förstörd frisyr och ett bistert och sammanbitet uttryck i ansiktet, är det uppenbarligen inte nödvändigtvis så i alla sammanhang.
"borde" är nyckelordet här. I vår verklighet borde det göra det. I hjältens verkligehet gör det inte det! Här finns inte knäckta ben och sprutande blod, bara för att man tagit lite stryk. Alltså håller man inte för ögonen för vad som sker, utan ser vad som sker - att hjälten bara får lite skråmor av något som borde dödat en vanlig människa. Du tycks ha fastnat i tanken att hjälten springer runt obehindrat med 15 pilar i ryggen och blodet sprutande omkring honom.
Då måste jag ju undra varför du spelar rollspel. Är det för att få uppleva hur du spelar tärning med döden i varenda strid, eller är det för att uppleva hur du kan utföra bedrifter som är omöjliga för dig själv?
Att känna adrenalinet strömma till när döden lurar, kan man ju uppleva på riktigt. Från bungy-jumping till äkta krig. Skillnaden är bara att det kanske finns vissa upplevelser som du avstår ifrån på riktigt eftersom de faktiskt kan innebära din helt realistiska död.
Att få spela en rollfigur som kan saker bortom vår egen förmåga, som färdas till platser vi inte känner eller möter omöjliga varelser, det kan du inte göra på riktigt. Att få vara någon man inte är och göra saker man själv inte kan... det är rollspel för mig.
Sedan innebär ju de riktigt betydelsefulla striderna alltid en risk i D&D också. Det finns så otroligt mycket annat som hotar än bara vassa vapen...
/Mikael
Krille
Super Moderator
Re: Konsten att piska döda hästar...
"I hjältens verkligehet gör det inte det! Här finns inte knäckta ben och sprutande blod, bara för att man tagit lite stryk."
Det beror ju förstås på hur man definierar "hjälte". Faktum är att sämre Conan-pastischer som brottas med drakar till frukost inte är allt för vanliga ens i litteraturen. Jag menar, till och med en ärkehjälte som Ivanhoe som överlever korståg håller ju på att avlida av ett simpelt hugg i armen. Det sprutar ju inte ens blod, men han håller ju på att avlida i alla fall. Är han låglevel, ohjältig, otursförföljd eller helt enkelt bara mänsklig?
"Att få spela en rollfigur som kan saker bortom vår egen förmåga, som färdas till platser vi inte känner eller möter omöjliga varelser, det kan du inte göra på riktigt."
De sista två av de där tre kräver inte någon förmåga att tåla ohemult mycket stryk, och när det gäller den första så nöjer i alla fall jag mig med att min rollperson kan saker bortom min förmåga. Förmågor bortom den mänskliga tänkbara potentialen är för mig inget krav. Tvärtom - mänskliga rollpersoner kan jag identifiera mig med.
"I hjältens verkligehet gör det inte det! Här finns inte knäckta ben och sprutande blod, bara för att man tagit lite stryk."
Det beror ju förstås på hur man definierar "hjälte". Faktum är att sämre Conan-pastischer som brottas med drakar till frukost inte är allt för vanliga ens i litteraturen. Jag menar, till och med en ärkehjälte som Ivanhoe som överlever korståg håller ju på att avlida av ett simpelt hugg i armen. Det sprutar ju inte ens blod, men han håller ju på att avlida i alla fall. Är han låglevel, ohjältig, otursförföljd eller helt enkelt bara mänsklig?
"Att få spela en rollfigur som kan saker bortom vår egen förmåga, som färdas till platser vi inte känner eller möter omöjliga varelser, det kan du inte göra på riktigt."
De sista två av de där tre kräver inte någon förmåga att tåla ohemult mycket stryk, och när det gäller den första så nöjer i alla fall jag mig med att min rollperson kan saker bortom min förmåga. Förmågor bortom den mänskliga tänkbara potentialen är för mig inget krav. Tvärtom - mänskliga rollpersoner kan jag identifiera mig med.
Re: Konsten att piska döda hästar...
Fast, återigen, man dör inte på noll livspoäng.
Fast, återigen, man blir inte medvetslös av ett bett av en 15cm lång ödla heller...
Har jag inte gjort. Åtminstone inte grisrealistiskt. Jag menar, drakar, magi och lite annat är ju inte speciellt grisrealistiskt, så varför skall striderna vara det?
Har jag inte heller hävdat att du gjort. Samtidigt kan jag ju konstatera att du inte direkt låter göra din stämma hörd i "den andra diskussionstråden" heller, så det får mig att undra om du håller med i tysthet. Är det så?
Samtidigt så tror jag att du instämmer i att laserpistoler inte hör hemma i den värld du vill spela med D&D. Så du söker ju någon slags medelväg i trovärdigheten trots allt. Du har ju inte släppt alla tyglar och låter inte direkt hästarna skena. Varför hålla emot? Varför inte låta allt skena som det vill?
I hjältens verkligehet gör det inte det! Här finns inte knäckta ben och sprutande blod, bara för att man tagit lite stryk.
Det kan det väl visst! Jag har en räcka med filmexempel, men jag får känslan av att du inte skulle uppskatta en upprapning av dessa. I filmer för vuxna så kan ju blodet spruta och ben brytas på hjältarna som skurkar. Även grisrealistiska filmer kan ha och har hjältar. Det är en fråga om detaljer, och min preferens är detaljerade motiv.
Varför skall inte hjältar kunna blöda och uppleva smärta precis som "vanliga" människor. Det är inte avsaknaden av smärta och blodomlopp som gör dem till hjältar.
Alltså håller man inte för ögonen för vad som sker, utan ser vad som sker - att hjälten bara får lite skråmor av något som borde dödat en vanlig människa.
Uppenbarligen har vi helt olika syn på vad som gör en hjälte. I min syn finns det inget krav att hjälten skall vara befriad från smärta och sakna blodomlopp. Snarare tvärtom. En hjälte som är mänsklig är så mycket lättare att identifiera sig med som person IMHO.
Då måste jag ju undra varför du spelar rollspel.
För att jag tycker att det är roligt.
Är det för att få uppleva hur du spelar tärning med döden i varenda strid, eller är det för att uppleva hur du kan utföra bedrifter som är omöjliga för dig själv?
Både ock. Det faktum att min tvåårsinvestering i tid, svett och tankemöda står på spel varje gång investeringen närmar sig en potentiell stridssituation gör mig djävligt nervös. Om jag då samtidigt försöker leva mig in i min rollperson så underlättar det eftersom denne borde vara än mer nervös eftersom det för rollpersonen är livet som insats. Alltså hjälper dödligheten i systemet mig med att illustrera vad min rollperson känner. Jag vill inte sumpa och han vill definitivt inte sumpa, så här blir systemet ett stöd för mig i min grisrealistiska skildring av skeendet. Samtidigt finns ju tryggheten vid spelbordet, vilket också hjälper till eftersom min rollperson är mer van vid stridssituationer än jag. Den distansen utnyttjar jag maximalt vilket gör att rollpersonen faktiskt slåss när det behövs, men inte oftare.
Sedan är ju han vapenmästare och jag är en snigel bakom ett tangentbord med kondition som en semla, så det finns ett stort mått av verklighetsflykt i spelandet.
Att känna adrenalinet strömma till när döden lurar, kan man ju uppleva på riktigt. Från bungy-jumping till äkta krig. Skillnaden är bara att det kanske finns vissa upplevelser som du avstår ifrån på riktigt eftersom de faktiskt kan innebära din helt realistiska död.
Jovisst. Det är därför det roligt med rollspel. Jag behöver ju inte utsätta mig för sagda faror för att få en chans att uppleva dem. Att ryckas med av dem. Att spela med EON's regelverk blir som att titta på en riktigt spännande och förvisso grisrealistsik film. Jag har lätt för att ryckas med av handlingen i filmen om den är bra, och kan jag dessutom identifiera mig med hjälten och hjältens känslor (smärta inkluderad) så mycket bättre. Det som gör filmerna spännande är ofta det faktum att hjälten inte är osårbar utan en människa som du och jag, som kan blöda och känna smärta som vi, och som faktiskt satsar något. Som tar risken där och då. Det faktum att hjälten faktiskt riskerar något genom sina handlingar gör det mer spännande.
Det är som att spela kort helt enkelt. Höga insatser är mer spännande än låga insatser.
Att få vara någon man inte är och göra saker man själv inte kan... det är rollspel för mig.
Jomenvisst. Men det funkar ju i grisrealistiska miljöer likväl som i heroisk fantasy.
I varje fall för mig.
Fast, återigen, man dör inte på noll livspoäng.
Fast, återigen, man blir inte medvetslös av ett bett av en 15cm lång ödla heller...
Har jag inte gjort. Åtminstone inte grisrealistiskt. Jag menar, drakar, magi och lite annat är ju inte speciellt grisrealistiskt, så varför skall striderna vara det?
Har jag inte heller hävdat att du gjort. Samtidigt kan jag ju konstatera att du inte direkt låter göra din stämma hörd i "den andra diskussionstråden" heller, så det får mig att undra om du håller med i tysthet. Är det så?
Samtidigt så tror jag att du instämmer i att laserpistoler inte hör hemma i den värld du vill spela med D&D. Så du söker ju någon slags medelväg i trovärdigheten trots allt. Du har ju inte släppt alla tyglar och låter inte direkt hästarna skena. Varför hålla emot? Varför inte låta allt skena som det vill?
I hjältens verkligehet gör det inte det! Här finns inte knäckta ben och sprutande blod, bara för att man tagit lite stryk.
Det kan det väl visst! Jag har en räcka med filmexempel, men jag får känslan av att du inte skulle uppskatta en upprapning av dessa. I filmer för vuxna så kan ju blodet spruta och ben brytas på hjältarna som skurkar. Även grisrealistiska filmer kan ha och har hjältar. Det är en fråga om detaljer, och min preferens är detaljerade motiv.
Varför skall inte hjältar kunna blöda och uppleva smärta precis som "vanliga" människor. Det är inte avsaknaden av smärta och blodomlopp som gör dem till hjältar.
Alltså håller man inte för ögonen för vad som sker, utan ser vad som sker - att hjälten bara får lite skråmor av något som borde dödat en vanlig människa.
Uppenbarligen har vi helt olika syn på vad som gör en hjälte. I min syn finns det inget krav att hjälten skall vara befriad från smärta och sakna blodomlopp. Snarare tvärtom. En hjälte som är mänsklig är så mycket lättare att identifiera sig med som person IMHO.
Då måste jag ju undra varför du spelar rollspel.
För att jag tycker att det är roligt.
Är det för att få uppleva hur du spelar tärning med döden i varenda strid, eller är det för att uppleva hur du kan utföra bedrifter som är omöjliga för dig själv?
Både ock. Det faktum att min tvåårsinvestering i tid, svett och tankemöda står på spel varje gång investeringen närmar sig en potentiell stridssituation gör mig djävligt nervös. Om jag då samtidigt försöker leva mig in i min rollperson så underlättar det eftersom denne borde vara än mer nervös eftersom det för rollpersonen är livet som insats. Alltså hjälper dödligheten i systemet mig med att illustrera vad min rollperson känner. Jag vill inte sumpa och han vill definitivt inte sumpa, så här blir systemet ett stöd för mig i min grisrealistiska skildring av skeendet. Samtidigt finns ju tryggheten vid spelbordet, vilket också hjälper till eftersom min rollperson är mer van vid stridssituationer än jag. Den distansen utnyttjar jag maximalt vilket gör att rollpersonen faktiskt slåss när det behövs, men inte oftare.
Sedan är ju han vapenmästare och jag är en snigel bakom ett tangentbord med kondition som en semla, så det finns ett stort mått av verklighetsflykt i spelandet.
Att känna adrenalinet strömma till när döden lurar, kan man ju uppleva på riktigt. Från bungy-jumping till äkta krig. Skillnaden är bara att det kanske finns vissa upplevelser som du avstår ifrån på riktigt eftersom de faktiskt kan innebära din helt realistiska död.
Jovisst. Det är därför det roligt med rollspel. Jag behöver ju inte utsätta mig för sagda faror för att få en chans att uppleva dem. Att ryckas med av dem. Att spela med EON's regelverk blir som att titta på en riktigt spännande och förvisso grisrealistsik film. Jag har lätt för att ryckas med av handlingen i filmen om den är bra, och kan jag dessutom identifiera mig med hjälten och hjältens känslor (smärta inkluderad) så mycket bättre. Det som gör filmerna spännande är ofta det faktum att hjälten inte är osårbar utan en människa som du och jag, som kan blöda och känna smärta som vi, och som faktiskt satsar något. Som tar risken där och då. Det faktum att hjälten faktiskt riskerar något genom sina handlingar gör det mer spännande.
Det är som att spela kort helt enkelt. Höga insatser är mer spännande än låga insatser.
Att få vara någon man inte är och göra saker man själv inte kan... det är rollspel för mig.
Jomenvisst. Men det funkar ju i grisrealistiska miljöer likväl som i heroisk fantasy.
I varje fall för mig.
Oldtimer
Slava Ukraini!
Re: Konsten att piska döda hästar...
(Expedition to the Barrier Peaks, någon?)
Min kampanj har inte med det, eftersom jag inte har något tekniskt orienterat folk där. Dessutom fungerar ju magiska prylar minst lika bra, så vem skulle bry sig om lite fjantigt koherent ljus...
Jag tycker själv det är jättespännande när min rollfigur hamnar i en situation där utgången inte är given. Samtidigt är det skönt att veta att jag inte kommer att mista honom mot två fjantorcher. Om läget är sådant, kan jag spela fullständigt övermäktig och njuta av hur vakterna förskrämt ryggar tillbaka. I ett annat läge är det kanske jag som försöker smita därifrån. I ett grisrealistiskt stridssystem skulle jag alltid behöva oroa mig för att dö.
Nix, passar inte mig.
/Mikael
Din rollfigur är inte ens medvetlös vid noll livspoäng, han är vanmäktig (disabled).
Jag kör platt visning, så jag håller inte ordning på trådar. Jag lägger mig i där jag tycker mig ha något att tillföra.
Säg inte det?
(Expedition to the Barrier Peaks, någon?)Min kampanj har inte med det, eftersom jag inte har något tekniskt orienterat folk där. Dessutom fungerar ju magiska prylar minst lika bra, så vem skulle bry sig om lite fjantigt koherent ljus...
Inte för de hjältar jag tänker på. Jag slår vad om att jag kan rapa upp en lång rad filmer som illustrerar detta, men jag tycker det verkar meningslöst. Självklart kan grisrealistiska framföranden ha hjältar också. Jag pratar om matinéhjältar som överlever kraschande flygplan och skurar från automatvapen. Som slås in i väggar av drakens svans och åker snålskjuts med katapulter över slottsmurar. Om du inte kan förstå vad jag pratar om för Hjältar, känns det ganska meningslöst att fortsätta diskutera.
De kan blöda och känna smärta. Det är inte avsaknad av smärta och blodomlopp som gör att de överlever som de gör.
Man kan ju definiera "hjälte" på många olika sätt. Cancerläkaren som ägnar sitt liv åt att rädda livet på barn med cancer, är ju en hjälte. Men du förstår väl ändå vad jag pratar om? Eller vill du bara inte? Att du läser in "befriad från smärta och sakna blodomlopp" i vad jag säger, känns bara trögt.
Var skall vi dra gränsen? Bara spela oss själva? Personligen föredrar jag en person som ligger långt från mig själv på alla vis. Klart mycket lättare att känna att jag går in i en annan roll när det uppenbarligen inte är jag själv. Varför drar du gränsen just där? Varför är det just stridssimulering som är det mest spännande av allt?
Jag tycker själv det är jättespännande när min rollfigur hamnar i en situation där utgången inte är given. Samtidigt är det skönt att veta att jag inte kommer att mista honom mot två fjantorcher. Om läget är sådant, kan jag spela fullständigt övermäktig och njuta av hur vakterna förskrämt ryggar tillbaka. I ett annat läge är det kanske jag som försöker smita därifrån. I ett grisrealistiskt stridssystem skulle jag alltid behöva oroa mig för att dö.
Nix, passar inte mig.
/Mikael
Re: Konsten att piska döda hästar...
Din rollfigur är inte ens medvetlös vid noll livspoäng, han är vanmäktig (disabled).
Ok. Jag preciserar...
En fullt frisk vuxen människa blir inte vanmäktig (disabled), av att bli biten av en 15cm lång ödla?
Inte för de hjältar jag tänker på. ... Jag pratar om matinéhjältar ... Om du inte kan förstå vad jag pratar om för Hjältar, känns det ganska meningslöst att fortsätta diskutera.
Men självklart så kan jag inte läsa dina tankar. Om du menar matinéhjältar och inte det mer vida begreppet hjältar, så var vänlig och precisera det när du skriver. Jag kan förstå vad du skriver, men om du uttrycker dig i vaga ordalag så kanske jag misstolkar dig.
Men du förstår väl ändå vad jag pratar om? Eller vill du bara inte?
Jo jag vill förstå, men du måste ge mig chansen att förstå. Du kan bara inte förutsätta att jag förstår att du menar matinéhjälte när du skriver hjälte. Kanske om jag kände dig bättre, men nu gör jag inte det.
Att du läser in "befriad från smärta och sakna blodomlopp" i vad jag säger, känns bara trögt.
Ja, jag kanske är trög, men å andra sidan har jag aldrig hävdat min intelligens heller. Men eftersom du verkar anse att jag gör mig trögare än vad jag är så betyder det att du tycker att jag är intelligent, vilket jag tar som en komplimang.
Men är det inte "befriad från smärta och avsaknad av blodomlopp" du menar, fast kanske inte så rakt på sak och tillspetsat som jag lade fram det. Matinéhjältar brukar ju inte blöda ihjäl, och skakar ofta av sig smärta snabbt. De brukar ju inte direkt vrida sig en kvart och sedan pissa blod i några dar efter en skrevspark. Det som brukar vara farligt för dessa hjältar är ju "slutskurkens" svärd, eller "slutdrakens eld", eller något annat stilistiskt och ibland symboliskt i handlingen.
Var skall vi dra gränsen? Bara spela oss själva?
Varför håller du på sådär? Det har jag ju aldrig sagt, vilket framkom i mitt förra inlägg där jag beskrev mig själv som en snigel med kondis som en semla och min rollperson som en vältränad (och största skillnaden... attraktiv) vapenmästare. Det är ju fortfarande en verklighetsflykt. Det faktum att det finns gemensamma referenspunkter mellan vår verklighet och den jag upplever via min rollperson förhindrar ju inte det faktum att jag ägnar mig åt verklighetsflykt då jag spelar EON. Bara för att det ser lika ut, så är det inte lika.
Personligen föredrar jag en person som ligger långt från mig själv på alla vis.
Det gör jag också. Men det är ju å andra sidan inget problem för mig att komma långt ifrån den jag är, eftersom jag är så långt ifrån en intressant och/eller möjlig hjälte man kan vara. Rätt långt ifrån en intressant och/eller möjlig skurk också för den delen.
Så jag behöver inte "bre på" så mycket för att verklighetsflykten skall göra sig påmind. Även om det också kan vara kul ibland.
Varför drar du gränsen just där?
Men jag drar inte gränsen just där. Jag levererar min uppfattning om vad jag tycker är lätt att relatera till. Jag kanske är underlig och borde spärras in, men jag tycker faktiskt att det är lättare att relatera till en grisrealistisk hjälte än en heroisk fantasyhjälte. När Bruce Willis sprang över det krossade glaset i "Die Hard", så gick det en rysning genom kroppen på mig, för jag kunde tänka mig hur ont det måste göra. Anledningen till att jag kunde det är ju att jag själv har trampat på glasbitar och vet hur förbannat djävla ont det gör. Hjälten i "Die Hard" och jag har alltså en gemensam referenspunkt, vilket gör det lättare för mig att känna för honom när han står i badrummet och drar ut "glasbiten-från-helvetet" ur foten.
Vad tycker du är mest spännande: Spela poker om tuggummin eller om tusenlappar? Självklart tusenlappar! Därför att man riskerar att förlora något av värde, likväl som att vinna något av värde.
Varför är det just stridssimulering som är det mest spännande av allt?
Men det är det inte och det har jag heller aldrig sagt. Men att jag får en adrenalinkick av strider i EON måste ju bero på att det (för mig) upplevs som spännande, stressigt och otäckt. Men jag får dessa adrenalinkickar i andra sammanhang under spelets gång också. Ofta är det på grund av att rollpersonen befinner sig i en situation som är farlig för denne, eftersom EON's system gör att man verkligen kan dö av den första farliga situationen, och inte bara av den tionde farliga situationen. Det kanske är därför jag tycker att EON är ett mer spännande system... risken att dö när man gör något farligt är alltid närvarande.
Annars så tycker jag att situationer där rollpersonen kan göra bort sig också kan vara jobbiga att ta sig igenom (typ förföringsmanövrer och liknande som kan bli duktigt pinsamt). Dessutom alla situationer där rollpersonen är bra (eller förväntas vara det). När man måste prestera då kommer nervositeten... Do or Die (or be the laughing matter of the entire contintent...)!
Jag tycker själv det är jättespännande när min rollfigur hamnar i en situation där utgången inte är given. Samtidigt är det skönt att veta att jag inte kommer att mista honom mot två fjantorcher. Om läget är sådant, kan jag spela fullständigt övermäktig och njuta av hur vakterna förskrämt ryggar tillbaka. I ett annat läge är det kanske jag som försöker smita därifrån. I ett grisrealistiskt stridssystem skulle jag alltid behöva oroa mig för att dö.
Nix, passar inte mig.
Det tycker jag är synd. För ibland vill jag ha den jordnära grisrealismen och ibland känner jag för heroisk fantasy. Floran bland rollspel är så stor att den kan liknas vid ett smörgåsbord av olika läckerheter. Det vore nästan en synd att inte provsmaka något annat än senapssillen.
Jag tänker ta för mig av lax, sillsallad och framförallt snapsen!
Din rollfigur är inte ens medvetlös vid noll livspoäng, han är vanmäktig (disabled).
Ok. Jag preciserar...
En fullt frisk vuxen människa blir inte vanmäktig (disabled), av att bli biten av en 15cm lång ödla?
Inte för de hjältar jag tänker på. ... Jag pratar om matinéhjältar ... Om du inte kan förstå vad jag pratar om för Hjältar, känns det ganska meningslöst att fortsätta diskutera.
Men självklart så kan jag inte läsa dina tankar. Om du menar matinéhjältar och inte det mer vida begreppet hjältar, så var vänlig och precisera det när du skriver. Jag kan förstå vad du skriver, men om du uttrycker dig i vaga ordalag så kanske jag misstolkar dig.
Men du förstår väl ändå vad jag pratar om? Eller vill du bara inte?
Jo jag vill förstå, men du måste ge mig chansen att förstå. Du kan bara inte förutsätta att jag förstår att du menar matinéhjälte när du skriver hjälte. Kanske om jag kände dig bättre, men nu gör jag inte det.
Att du läser in "befriad från smärta och sakna blodomlopp" i vad jag säger, känns bara trögt.
Ja, jag kanske är trög, men å andra sidan har jag aldrig hävdat min intelligens heller. Men eftersom du verkar anse att jag gör mig trögare än vad jag är så betyder det att du tycker att jag är intelligent, vilket jag tar som en komplimang.
Men är det inte "befriad från smärta och avsaknad av blodomlopp" du menar, fast kanske inte så rakt på sak och tillspetsat som jag lade fram det. Matinéhjältar brukar ju inte blöda ihjäl, och skakar ofta av sig smärta snabbt. De brukar ju inte direkt vrida sig en kvart och sedan pissa blod i några dar efter en skrevspark. Det som brukar vara farligt för dessa hjältar är ju "slutskurkens" svärd, eller "slutdrakens eld", eller något annat stilistiskt och ibland symboliskt i handlingen.
Var skall vi dra gränsen? Bara spela oss själva?
Varför håller du på sådär? Det har jag ju aldrig sagt, vilket framkom i mitt förra inlägg där jag beskrev mig själv som en snigel med kondis som en semla och min rollperson som en vältränad (och största skillnaden... attraktiv) vapenmästare. Det är ju fortfarande en verklighetsflykt. Det faktum att det finns gemensamma referenspunkter mellan vår verklighet och den jag upplever via min rollperson förhindrar ju inte det faktum att jag ägnar mig åt verklighetsflykt då jag spelar EON. Bara för att det ser lika ut, så är det inte lika.
Personligen föredrar jag en person som ligger långt från mig själv på alla vis.
Det gör jag också. Men det är ju å andra sidan inget problem för mig att komma långt ifrån den jag är, eftersom jag är så långt ifrån en intressant och/eller möjlig hjälte man kan vara. Rätt långt ifrån en intressant och/eller möjlig skurk också för den delen.
Så jag behöver inte "bre på" så mycket för att verklighetsflykten skall göra sig påmind. Även om det också kan vara kul ibland.
Varför drar du gränsen just där?
Men jag drar inte gränsen just där. Jag levererar min uppfattning om vad jag tycker är lätt att relatera till. Jag kanske är underlig och borde spärras in, men jag tycker faktiskt att det är lättare att relatera till en grisrealistisk hjälte än en heroisk fantasyhjälte. När Bruce Willis sprang över det krossade glaset i "Die Hard", så gick det en rysning genom kroppen på mig, för jag kunde tänka mig hur ont det måste göra. Anledningen till att jag kunde det är ju att jag själv har trampat på glasbitar och vet hur förbannat djävla ont det gör. Hjälten i "Die Hard" och jag har alltså en gemensam referenspunkt, vilket gör det lättare för mig att känna för honom när han står i badrummet och drar ut "glasbiten-från-helvetet" ur foten.
Vad tycker du är mest spännande: Spela poker om tuggummin eller om tusenlappar? Självklart tusenlappar! Därför att man riskerar att förlora något av värde, likväl som att vinna något av värde.
Varför är det just stridssimulering som är det mest spännande av allt?
Men det är det inte och det har jag heller aldrig sagt. Men att jag får en adrenalinkick av strider i EON måste ju bero på att det (för mig) upplevs som spännande, stressigt och otäckt. Men jag får dessa adrenalinkickar i andra sammanhang under spelets gång också. Ofta är det på grund av att rollpersonen befinner sig i en situation som är farlig för denne, eftersom EON's system gör att man verkligen kan dö av den första farliga situationen, och inte bara av den tionde farliga situationen. Det kanske är därför jag tycker att EON är ett mer spännande system... risken att dö när man gör något farligt är alltid närvarande.
Annars så tycker jag att situationer där rollpersonen kan göra bort sig också kan vara jobbiga att ta sig igenom (typ förföringsmanövrer och liknande som kan bli duktigt pinsamt). Dessutom alla situationer där rollpersonen är bra (eller förväntas vara det). När man måste prestera då kommer nervositeten... Do or Die (or be the laughing matter of the entire contintent...)!
Jag tycker själv det är jättespännande när min rollfigur hamnar i en situation där utgången inte är given. Samtidigt är det skönt att veta att jag inte kommer att mista honom mot två fjantorcher. Om läget är sådant, kan jag spela fullständigt övermäktig och njuta av hur vakterna förskrämt ryggar tillbaka. I ett annat läge är det kanske jag som försöker smita därifrån. I ett grisrealistiskt stridssystem skulle jag alltid behöva oroa mig för att dö.
Nix, passar inte mig.
Det tycker jag är synd. För ibland vill jag ha den jordnära grisrealismen och ibland känner jag för heroisk fantasy. Floran bland rollspel är så stor att den kan liknas vid ett smörgåsbord av olika läckerheter. Det vore nästan en synd att inte provsmaka något annat än senapssillen.
Jag tänker ta för mig av lax, sillsallad och framförallt snapsen!
Oldtimer
Slava Ukraini!
Re: Konsten att piska döda hästar...
Men det spelar ju egentligen ingen roll (ursäkta ordvitsen), bara man trivs med den sortens spel man spelar. Vad tråden ursprungligen handlade om var ju om "realism" (och här avses förmodligen grisodlarrealism) automatiskt gör ett rollspel bättre. Det vill jag hävda att det inte gör. En del tycker att det blir bättre. För mig personligen blir det sämre, men så är det säkert inte för alla. Jag har provat grisodlarrealism, tusan, jag har till och med skapat ett grisodlarsystem (1977 för att vara exakt) som spelades av massor av människor här i Göteborg. Men det räcker med ostbågar för mig nu - jag håller mig till chipsen.
Och, förresten, jag föredrar att spela poker om tuggummin. Det är spelet som är spännande, inte vilka pengar jag vinner eller förlorar.
/Mikael
"En fullt frisk människa" passar inte ihop med ett livspoäng. Och som Staffan påpekade för länge sedan i den här debatten, personer med 1 livspoäng ligger långt utanför spelets fokus. En spelares rollfigur har inte 1 livspoäng. Inte en chans.
Förlåt mig då om jag tycker att det känns svårt att göra sig förstådd. Men D&D är "heroic fantasy" och du tror att jag pratar om Albert Schweitzer?
Helt rätt, det är så det fungerar. Som Krille påpekade saknar systemet visserligen dramaturgiska styrmedel, men denna grundtanke genomsyrar det. Därmed inte sagt att en sådan hjälte är "befriad från smärta och avsaknad av blodomlopp", men på något vis klarar han saker han inte borde... i vår verkllighet. Hur det går till, behöver inte förklaras - lika lite som hur drakar flyger behöver förklaras.
Nej, jag ville bara vrida lite på argumenten, precis som du frågade varför jag inte hade laserpistoler med i D&D.
Men det spelar ju egentligen ingen roll (ursäkta ordvitsen), bara man trivs med den sortens spel man spelar. Vad tråden ursprungligen handlade om var ju om "realism" (och här avses förmodligen grisodlarrealism) automatiskt gör ett rollspel bättre. Det vill jag hävda att det inte gör. En del tycker att det blir bättre. För mig personligen blir det sämre, men så är det säkert inte för alla. Jag har provat grisodlarrealism, tusan, jag har till och med skapat ett grisodlarsystem (1977 för att vara exakt) som spelades av massor av människor här i Göteborg. Men det räcker med ostbågar för mig nu - jag håller mig till chipsen.
Och, förresten, jag föredrar att spela poker om tuggummin. Det är spelet som är spännande, inte vilka pengar jag vinner eller förlorar.
/Mikael
Re: Konsten att piska döda hästar...
Magin är realistisk på så vis att dom har den väldigt bra beskriven. Världen Mudana är en magisk värd ja men det är alla fantasy världar. Skillnaden är dock avsaknaden av "magi poäng" och att man bara kan använda en viss magi mellan en viss tidsperiod eller liknande. Jag tycker att Eons magi system känns realistiskt i eons värd men det kanske D&D också uppfyller.
)
Jag har sagt det tidigare. I eon är man mer "normal" än i D&D.
Kan jag få exempel på orimliga resultat som inte är kantbollar? Att man hugger nån i foten är kankse orealistiskt men hugg högt då för tusan.
Det som många uppskattar/hatar om eon är just att man dör lätt. Detta som grund tycker jag är realistiskt och endå höjer spelkvaliten. Att man själv dör kan hindras från en lagom snäll SL detta även i D&D även om (imho) det inträffar kanske mer sällan.
Hum. Kom på en sak... Jag kom att tänka på eons färdighet Undvika. Efter som försvar saknas till stor del i D&D så känns det som om reguljära D&D spelare förutsätter att man alltid motanfaller även i eon. Detta är fel. Det är samma sak fast tvärt om. Vi eoninaner kan inte förstå varför man inte försvarar sig i D&D. Realismen liger i vad man gör och efter som man ALLTID undviker/parerar i D&D så fungerar strid anorlunda. Anfallare och försvarare klagades det på förut. Detta är för att visa vem som har initiativet den som kommer först, den som är snabbare. Han som har inititativet får in första anfallet, dvs anfallaren. Titlar åsido så funkar det ganska bra. Man slår inte på varandra samtidigt hela tiden.
Föresten vad menar du med "exakt samma skott"? Samma sikte och samma riktning på pilen, dom bara tar den olika? Kan man hantera "exakt samma träff " på samma vis?
Jo... Det finns inga satta värden på igellkottar så jag som är SL skulle MAX om ens det ge rollperssonen en poäng smärta. Detta skulle visserligen om rpn redan var väldigt mycket skadad vara "droppen som får bägaren att rinna över" så han svimmar, men sanolikheten är väldigt liten och då är chansem lika stor attb han bara rammla ihop där han står.
Ok... mitt fel, typ...
Striderna är realistiska på så vis att reglerna är bra på att beskriva vad som händer efter att man tagit en smäll. Jag tycker att Eon på realistiskt vis visar vad som skulle kuna hända en vanlig människa om denne slogs. Fråga: I D&D slår man fram värden innan man rollspelar vad som händer eller efter?
Magin är realistisk på så vis att dom har den väldigt bra beskriven. Världen Mudana är en magisk värd ja men det är alla fantasy världar. Skillnaden är dock avsaknaden av "magi poäng" och att man bara kan använda en viss magi mellan en viss tidsperiod eller liknande. Jag tycker att Eons magi system känns realistiskt i eons värd men det kanske D&D också uppfyller.
Hum. Jag tror detta är kärnan av hela denna långa disskution. Vissa tycker det, andra inte. Det blir ju Heroisk fantasy kontra "grisrealistisk" fantasy (är inte säker på vad som menas med grisrealistik men det verkar passa in där =). Jag tycker att det är kul med heroisk fantasy i en grisrealistisk värld. Där chanserna att dö finns men man lyckas alltid komma undan. I D&D så känns det som om strider, så som många påstår, är bara tråkiga beräknanden av värden. Och att det sen är upp till SL att tolka och att det då villar på att han/hon ska göra det realistiskt. Sen att ens förmåga att försvarasig ligger in räknat i HP känns så som min kompis just nu sa "kasst" (tack Taavo
)Jo visst gör vi det
Nej, vi kommer aldrig att efterlikna vår värld i stor utsträkning. Och orimliga resultat är ju även D&Ds ödla... Visst han dör inte men ödlan kan alltid bita igen. =)
Jag har sagt det tidigare. I eon är man mer "normal" än i D&D.
Kan jag få exempel på orimliga resultat som inte är kantbollar? Att man hugger nån i foten är kankse orealistiskt men hugg högt då för tusan.
Det som många uppskattar/hatar om eon är just att man dör lätt. Detta som grund tycker jag är realistiskt och endå höjer spelkvaliten. Att man själv dör kan hindras från en lagom snäll SL detta även i D&D även om (imho) det inträffar kanske mer sällan.
Hum. Kom på en sak... Jag kom att tänka på eons färdighet Undvika. Efter som försvar saknas till stor del i D&D så känns det som om reguljära D&D spelare förutsätter att man alltid motanfaller även i eon. Detta är fel. Det är samma sak fast tvärt om. Vi eoninaner kan inte förstå varför man inte försvarar sig i D&D. Realismen liger i vad man gör och efter som man ALLTID undviker/parerar i D&D så fungerar strid anorlunda. Anfallare och försvarare klagades det på förut. Detta är för att visa vem som har initiativet den som kommer först, den som är snabbare. Han som har inititativet får in första anfallet, dvs anfallaren. Titlar åsido så funkar det ganska bra. Man slår inte på varandra samtidigt hela tiden.
Oh, how I wish it all was realistic. Men serriöst. Det ska vara så, vi snackar endå fantasy. Sen om monsterna är orealistiska i SPELVÄRLDEN så är det förkrossande. Jag måste erkänna att jag själv tycker att en stor av del eons monster känns oserriösa i en annars så alvarlig värld.
Så en lvl 1 krigfare och en lvl 15 krigare bor på olika planeter? Dom mäts iaf inte efter samma måttstock. Att en bra träff är sämmre på en bra persson är dumt. Alla dör av en pill i rakt igenom ögat in till hjärnan. (Critt?) Men det verkar tydligen inte gå på bättre personer. Skulle vara om man band fast dom och gjorde en nådastöt eller nått. Och nu när jag tänker på det kan en Critt vara en rispa? Och om man sätter flera Critt efter varan kan man då inte få "X antal pilar i ryggen" som faktiskt sitter där?
Föresten vad menar du med "exakt samma skott"? Samma sikte och samma riktning på pilen, dom bara tar den olika? Kan man hantera "exakt samma träff " på samma vis?
Re: Konsten att piska döda hästar...
Förlåt mig då om jag tycker att det känns svårt att göra sig förstådd. Men D&D är "heroic fantasy" och du tror att jag pratar om Albert Schweitzer?
Vem?
Närå, nu driver jag med dig. Men både du och jag tycker D&D är heroisk fantasy. Däremot så finns det ju andra här på forumet som inte tycker som du och jag. Därför saknar jag din övertygelse i "den andra tråden".
Fast jag vill påskina att det inte bara var jag som missförstod din uppfattning om vad som är en hjälte. Det fanns andra, mer resonabla individer än mig, som gjorde en rova i det avseendet också.
Och, förresten, jag föredrar att spela poker om tuggummin. Det är spelet som är spännande, inte vilka pengar jag vinner eller förlorar.
Fast jag gillar att få hjärtklappning och handsvett när jag spelar... rollspel eller skicklighetsspel.
Och för mig är det en stor skillnad på om det ligger fem hubba-bubba i potten eller om det ligger fem långsjalar.
Därmed inte sagt att jag tackar nej till ett parti skitgubbe (Oops) om någon frågar...
Skall vi likt Guillou skylla på vår franska uppfostran och låta udda vara jämt?
Här har du kardan gubbtjuv! Låt oss förpesta ett annat forum istället.
Förlåt mig då om jag tycker att det känns svårt att göra sig förstådd. Men D&D är "heroic fantasy" och du tror att jag pratar om Albert Schweitzer?
Vem?
Närå, nu driver jag med dig. Men både du och jag tycker D&D är heroisk fantasy. Däremot så finns det ju andra här på forumet som inte tycker som du och jag. Därför saknar jag din övertygelse i "den andra tråden".
Fast jag vill påskina att det inte bara var jag som missförstod din uppfattning om vad som är en hjälte. Det fanns andra, mer resonabla individer än mig, som gjorde en rova i det avseendet också.
Och, förresten, jag föredrar att spela poker om tuggummin. Det är spelet som är spännande, inte vilka pengar jag vinner eller förlorar.
Fast jag gillar att få hjärtklappning och handsvett när jag spelar... rollspel eller skicklighetsspel.
Och för mig är det en stor skillnad på om det ligger fem hubba-bubba i potten eller om det ligger fem långsjalar.
Därmed inte sagt att jag tackar nej till ett parti skitgubbe (Oops
) om någon frågar... Skall vi likt Guillou skylla på vår franska uppfostran och låta udda vara jämt?
Här har du kardan gubbtjuv!
Låt oss förpesta ett annat forum istället.
Oldtimer
Slava Ukraini!
Re: Konsten att piska döda hästar...
Kanske Mundana bara är befolkad av "vanliga människor" och då passar det ju bra med grisodlarrealism. D&D:s värld är det dock inte. Åtminstone inte de som befinner sig i spelets fokus.
Vad skulle vara problemet med att göra en realistisk visualisering av vad som händer? Det handlar ju inte om att ange hur många centimeter svärdet glider in mellan vilka revben...
Försvar finns i D&D, man slår bara inte tärning för det. Man kan göra det, men det ger egentligen inget mer än ytterligare tid som spenderas på varje attack.
(Räkneövning: Enligt variantregel i DMG förändrar man det normala förhållandet 1t20+attackjusteringar >= 10+försvarjusteringar till att bli 1t20+attackjusteringar >= 1t20+försvarsjusteringar. Detta är ekvivalent med 1t20-1t20+attackjusteringar+10 >= 10+försvarjusteringar, vilket i själva verket visar sig vara detsamma som 2t20-11+attackjusteringar >= PK. Man ersätter alltså 1t20 med 2t20-11, vilket inte känns speciellt viktigt för realismen.)
Däremot kan man göra en hel del som påverkar försvaret. Undvika att bli omringad, till exempel. Utnyttja defensiv strid (eller totalt försvar, om man ligger riktigt illa till). Utnyttja knep som Handlag för att öka försvaret på bekostnad av attacken.
Börjar man köra lite D&D3-strid, så märker man att det finns en hel del taktik i den.
"Exakt samma träff", däremot, går ju inte. (Om du med samma träff menar att den träffar i samma kroppsdel och tränger in lika djupt.) Men det är det ju inte frågan om heller.
/Mikael
P.S. Ibland ger sig visualiseringen nästan sig själv. När, i ett äventyr för ett tag sedan, en kobold trollkonstnär (sorcerer) använde formeln shocking grasp, attackerade gruppens tvåmetersbarbar (som är iförd endast höftskynke) och får in en critical som gör honom disabled, är det svårt att visualisera det på mer än ett sätt...
Jo, det förstår jag. Det är bara obegripligt för mig varför det skulle göra spelet "bättre". Det är ju som sagt Fantasy. Varför skall det behöva vara "vanliga människor" som slåss?
Vi brukar då slå färdigt tärningarna innan man bildar sig en uppfattning om vad som händer. Tvärtom verkar konstigt. Det finns ju ändå en stor skillnad på olika resultat. Eon-spelare verkar tro att vi tycker "okej, jag fick 23 poäng skada av trollets jätteyxa. Inga problem, jag slår tillbaka." om allt som händer. Men om min krigare "bara" har 60-70 livspoäng, tänker jag "hjälp, vilken stjärnsmäll, klarar jag verkligen honom?" och ser mig oroligt omkring efter mina kamrater medan jag stapplar bakåt av kraften i slaget. Jag oroade mig inte för att dö av det slaget, men jag kanske börjar inse att jag bitit av mer än jag kan tugga och måste börja göra upp alternativa planer.
Här har vi ju själva kärnan. Magi skall kännas realistiskt i spelvärlden. Monster skall kännas realistiska i spelvärlden. Jag tycker samma gäller strid och skador - det skall kännas realistiskt i spelvärlden. Och det uppfyller D&D enligt mig. Varför ställa olika krav på magi, monster och strider?
Kanske Mundana bara är befolkad av "vanliga människor" och då passar det ju bra med grisodlarrealism. D&D:s värld är det dock inte. Åtminstone inte de som befinner sig i spelets fokus.
Vi har aldrig problem med detta. Bokföringen är enkel och snabb. Tolkningen (eller visualiseringen) av siffrorna gör var och en själv. Det finns gott om taktiska alternativ, vilket gör att man kan ha inverkan på hur striden förlöper - fast inte den detaljstyrning som Eon erbjuder.
Vad skulle vara problemet med att göra en realistisk visualisering av vad som händer? Det handlar ju inte om att ange hur många centimeter svärdet glider in mellan vilka revben...
Förmågan att försvara sig ligger inte inräknat i ens livspoäng. De ökade livspoängen visar på ens ökade (oförklarliga) förmåga att inte bli lika skadad av träffarna.
Försvar finns i D&D, man slår bara inte tärning för det. Man kan göra det, men det ger egentligen inget mer än ytterligare tid som spenderas på varje attack.
(Räkneövning: Enligt variantregel i DMG förändrar man det normala förhållandet 1t20+attackjusteringar >= 10+försvarjusteringar till att bli 1t20+attackjusteringar >= 1t20+försvarsjusteringar. Detta är ekvivalent med 1t20-1t20+attackjusteringar+10 >= 10+försvarjusteringar, vilket i själva verket visar sig vara detsamma som 2t20-11+attackjusteringar >= PK. Man ersätter alltså 1t20 med 2t20-11, vilket inte känns speciellt viktigt för realismen.)
Däremot kan man göra en hel del som påverkar försvaret. Undvika att bli omringad, till exempel. Utnyttja defensiv strid (eller totalt försvar, om man ligger riktigt illa till). Utnyttja knep som Handlag för att öka försvaret på bekostnad av attacken.
Börjar man köra lite D&D3-strid, så märker man att det finns en hel del taktik i den.
Typ, ja. Varför skulle man tvingas ha samma måttstock för bägge? Så länge spelsystemet gör det tydligt vilken måttstock som skall användas för olika personer. Och det gör det ju.
Men det tycker inte jag. Det stämmer perfekt med hur jag uppfattar matinéhjältar. Känns realistiskt i spelvärlden som du minns. Att det inte fungerar så för vanliga människor i vår värld, är ju lika ovidkommande som att magi inte fungerar för vanliga människor i vår värld. (vad jag vet)
Det är riktigt att man gör. Och det gör även matinéhjältar. Det händer bara mycket mer sällan än för "vanliga" människor. Och, nej, alla critical innebär inte att pilen trängt in i hjärnan, bara att den träffat så att den gjort mer skada än vanligt.
Japp, på en hjälplös fiende kan du göra en nådastöt. Då ligger man riktigt illa till.
En critical kan naturligtvis vara en rispa lika väl som en vanlig träff... bara en djupare rispa. Eller på ett värre ställe. Den sitter inte rakt in i ryggen bara för att det är en critical. Samma regler gäller fortfarande.
Exakt. Samma sikte och samma riktning, de bara tar den olika. Grad 1 krigaren får den rakt i bröstet och är nära döden. Grad 15 krigaren vrider sig/har tur och pilen rispar honom i axeln.
"Exakt samma träff", däremot, går ju inte. (Om du med samma träff menar att den träffar i samma kroppsdel och tränger in lika djupt.) Men det är det ju inte frågan om heller.
/Mikael
P.S. Ibland ger sig visualiseringen nästan sig själv. När, i ett äventyr för ett tag sedan, en kobold trollkonstnär (sorcerer) använde formeln shocking grasp, attackerade gruppens tvåmetersbarbar (som är iförd endast höftskynke) och får in en critical som gör honom disabled, är det svårt att visualisera det på mer än ett sätt...
Krille
Super Moderator
Matinéhjältar
"Matinéhjältar brukar ju inte blöda ihjäl, och skakar ofta av sig smärta snabbt. De brukar ju inte direkt vrida sig en kvart och sedan pissa blod i några dar efter en skrevspark."
Framförallt beror det på att matinéhjältar inte får sparkar i skrevet.
Det finns hjältar och hjältar. Arnolds Terminator-roll och andra smärtimmuna hjältar brukar jag inte stoppa in i facket "matinéhjältar", utan möjligen "actionhjältar".
Men tittar jag på matinéhjältar som jag identifierar begreppet (Robin Hood, Ivanhoe, kapten Blood mfl) så kan de i allmänhet ligga utslagna rätt länge om de får stryk. Det är ju till exempel mer eller mindre ett mirakel att sköna Rebecca kan få Ivanhoe på fötter på endast åtta dagar.
"Matinéhjältar brukar ju inte blöda ihjäl, och skakar ofta av sig smärta snabbt. De brukar ju inte direkt vrida sig en kvart och sedan pissa blod i några dar efter en skrevspark."
Framförallt beror det på att matinéhjältar inte får sparkar i skrevet.
Det finns hjältar och hjältar. Arnolds Terminator-roll och andra smärtimmuna hjältar brukar jag inte stoppa in i facket "matinéhjältar", utan möjligen "actionhjältar".
Men tittar jag på matinéhjältar som jag identifierar begreppet (Robin Hood, Ivanhoe, kapten Blood mfl) så kan de i allmänhet ligga utslagna rätt länge om de får stryk. Det är ju till exempel mer eller mindre ett mirakel att sköna Rebecca kan få Ivanhoe på fötter på endast åtta dagar.
Re: Konsten att piska döda hästar...
Level 1-commoners är som sagt var inte särskilt relevanta för systemet egentligen. De finns nånstans ute i periferin, men deras stridsvärden är tämligen irrelevanta. Deras relevans för systemet är ungefär lika stor som gûrderna av antimateria i Eon.
Level 1-commoners är som sagt var inte särskilt relevanta för systemet egentligen. De finns nånstans ute i periferin, men deras stridsvärden är tämligen irrelevanta. Deras relevans för systemet är ungefär lika stor som gûrderna av antimateria i Eon.
Krille
Super Moderator
Re: Konsten att piska döda hästar...
"Ödlan i MM är inte 15 cm, utan snarare 45 cn (i alla fall mellan 30 och 60). Den är menad att vara en leguan eller nåt sånt, inte en liten hobbyödla."
Inte för att det gör så stor skillnad. Såvida vi inte tar till en komodovaran som fuskar mha bakteriell krigföring så tror jag fortfarande inte på att en 45 cm ödla kan slå ut en fullt frisk vuxen människa. Det finns fler som har överlevt ödlebett än allas vår lvl 18 Crocodile Hunter Steve Irwin, och jag törs lova att rätt många av dem är "kantbollar".
"Ödlan i MM är inte 15 cm, utan snarare 45 cn (i alla fall mellan 30 och 60). Den är menad att vara en leguan eller nåt sånt, inte en liten hobbyödla."
Inte för att det gör så stor skillnad. Såvida vi inte tar till en komodovaran som fuskar mha bakteriell krigföring så tror jag fortfarande inte på att en 45 cm ödla kan slå ut en fullt frisk vuxen människa. Det finns fler som har överlevt ödlebett än allas vår lvl 18 Crocodile Hunter Steve Irwin, och jag törs lova att rätt många av dem är "kantbollar".
Med risk att återuppliva en otäck debatt
Skadesystemet funkar lika för alla, rollpersoner eller spelledarpersoner.
Sen är det enligt mig en annan sak att systemets skala på olika saker är lite skev. Vissa tycker att det är dåligt, andra bryr sig inte.
Men systemet i sig fungerar likadant för alla. har du höga HP då tål du mycket skada, har du låga HP då tål du inte så mycket skada. D&D innehåller även konsekventa (men orealistiska) regler för hur du får mer HP, och dessa regler kan appliceras på såväl rollpersoner, spelledarpersoner eller monster, vilket som helst. En bonde kan få mer HP om man applicerar reglern för erfarenhet för äventyrande på honom.
Fast mitt resonemang går i och för sig ut på att jag gissar mig till vad du menar med att:
M.
Öh, jo. Om du tar skada och har lite HP är det farligare än om du tar skada och har mycket HP.
Skadesystemet funkar lika för alla, rollpersoner eller spelledarpersoner.
Sen är det enligt mig en annan sak att systemets skala på olika saker är lite skev. Vissa tycker att det är dåligt, andra bryr sig inte.
Men systemet i sig fungerar likadant för alla. har du höga HP då tål du mycket skada, har du låga HP då tål du inte så mycket skada. D&D innehåller även konsekventa (men orealistiska) regler för hur du får mer HP, och dessa regler kan appliceras på såväl rollpersoner, spelledarpersoner eller monster, vilket som helst. En bonde kan få mer HP om man applicerar reglern för erfarenhet för äventyrande på honom.
Fast mitt resonemang går i och för sig ut på att jag gissar mig till vad du menar med att:
Om du menar att alla inte är likgiltiga inför D&D:s skadesystem, så har du ju självklart rätt. Men jag gissar att du menar att skadesystemet inte fungerar lika för alla figurer i spelet. Vilket det alltså gör.
M.
Inte för att jag tror att du ändrar åsikt
Men...
2. "En magiker kan inte bära rustning". Där har du fel, helt enkelt.
3. "Var nånstans står det att D&D är en abstraktion?" Men herre min je, det är är spel, och det står i förordet att det är ett spel som använder tärningar och figurer till att spela påhittade äventyr i fiktiva världar. Måste de skriva att "Detta är en abstraktion" för att man ska fatta att det inte är på riktigt? Rollspel är till sin natur en abstraktion, det finns väl ingen idé med att skriva det varje gång man ska förklara en regeluppsättning. Det kan bli väldigt tjatigt.
4. "En paladin kan inte vara lawful-evil!" Öh, nej, om du spelar en pc som i sin grunddefinition av ordet i Dungeons&Dragons är en "God Helig Krigare", så tycker jag inte att det är orimligt att man som Paladin inte får vara LE. Det du är ute efter är en Helig Krigare, och det finns det många uppsättningar av, och de kan vara av alla olika alignments. Men i D&D är en paladin är God Helig Krigare. Om du är en ond helig krigare är du ingen Paladin.
Men detta förutsätter förstås att man använder den senaste versionen av D&D (3.0 eller 3.5, de fungerar på samma sätt). Jag gissar att du utgår från en äldre variant av AD&D, kanske 1st eller 2nd. Även D&D har ju utvecklats en hel del på de senaste åren, för att åtgärda en hel del problem och om det är specifikt AD&D 2nd du inte gillar, kan det vara en idé att ange vilken version det är fråga om.
M.
Men...
1. Dö av en dolk? Använd reglerna för Coup de Grace, eller Instant Kill, eller drabbas av en välriktad Sneak Attack som gör så mycket skada att du hamnar på negativa HP. I ett hugg. Visserligen måste det vara typ en väldigt duktig Rogue eller Assassin som utdelar hugget, men det går att dö av ett dolkhugg. Alltså av 1 dolkhugg, även för en 15 levelns PC.
2. "En magiker kan inte bära rustning". Där har du fel, helt enkelt.
3. "Var nånstans står det att D&D är en abstraktion?" Men herre min je, det är är spel, och det står i förordet att det är ett spel som använder tärningar och figurer till att spela påhittade äventyr i fiktiva världar. Måste de skriva att "Detta är en abstraktion" för att man ska fatta att det inte är på riktigt? Rollspel är till sin natur en abstraktion, det finns väl ingen idé med att skriva det varje gång man ska förklara en regeluppsättning. Det kan bli väldigt tjatigt.
4. "En paladin kan inte vara lawful-evil!" Öh, nej, om du spelar en pc som i sin grunddefinition av ordet i Dungeons&Dragons är en "God Helig Krigare", så tycker jag inte att det är orimligt att man som Paladin inte får vara LE. Det du är ute efter är en Helig Krigare, och det finns det många uppsättningar av, och de kan vara av alla olika alignments. Men i D&D är en paladin är God Helig Krigare. Om du är en ond helig krigare är du ingen Paladin.
Men detta förutsätter förstås att man använder den senaste versionen av D&D (3.0 eller 3.5, de fungerar på samma sätt). Jag gissar att du utgår från en äldre variant av AD&D, kanske 1st eller 2nd. Även D&D har ju utvecklats en hel del på de senaste åren, för att åtgärda en hel del problem och om det är specifikt AD&D 2nd du inte gillar, kan det vara en idé att ange vilken version det är fråga om.
Till skillnad från Eons ultrarealistiska och i verkligheten förankrade magisystem, som verkligen ger realistiska resultat.
M.
Jag förnekar detta!
Alltså, Eon kan på min skala inte uppnå mer realism än D&D, för inget rollspelssystem kan vara realistiskt. Det spelar liksom ingen roll om Eon är 100% mer realistiskt än D&D om bådas realism är lika med 0.
Läs mer om detta i följande diskussion med Rising.
http://forum.rollspel.nu/showthreaded.ph...true#Post355833
M.
Jag förnekar att Eon skulle vara ljusår mer realistiskt än D&D. Jag hävdar nämligen att rollspel som format kräver en abstraktion som innebär att allt är orealistiskt, annars kan vi inte skapa ett spelsystem som fungerar.
Alltså, Eon kan på min skala inte uppnå mer realism än D&D, för inget rollspelssystem kan vara realistiskt. Det spelar liksom ingen roll om Eon är 100% mer realistiskt än D&D om bådas realism är lika med 0.
Läs mer om detta i följande diskussion med Rising.
http://forum.rollspel.nu/showthreaded.ph...true#Post355833
M.
Re: Inte för att jag tror att du ändrar åsikt
<blockquote><font class="small">Citat av Ymir:</font><hr />
magi som 'glöms bort' lite spontant[/quote]
Nuförtiden har de en annan förklaring som förvisso ger samma nettoeffekt (engångsspells) men som i alla fall jag gillar bättre: man "memorerar" inte formler, man "förbereder" dem. Det tar helt enkelt en hel del tid för en icke-naturlig magiker (d v s inte en sorcerer) att åstadkomma magi, så då gör man i stället så att man gör den största delen av formlerna i förväg. Dessa kan sedan aktiveras tämligen snabbt (oftast på några få sekunder, d v s en handling), varpå de är förbrukade.
<blockquote><font class="small">Citat av Ymir:</font><hr />
magi som 'glöms bort' lite spontant[/quote]
Nuförtiden har de en annan förklaring som förvisso ger samma nettoeffekt (engångsspells) men som i alla fall jag gillar bättre: man "memorerar" inte formler, man "förbereder" dem. Det tar helt enkelt en hel del tid för en icke-naturlig magiker (d v s inte en sorcerer) att åstadkomma magi, så då gör man i stället så att man gör den största delen av formlerna i förväg. Dessa kan sedan aktiveras tämligen snabbt (oftast på några få sekunder, d v s en handling), varpå de är förbrukade.