Hanihörnet
Veteran
- Joined
- 9 Aug 2008
- Messages
- 67
Jag har aldrig förstått fascinationen som så många personer här på forumet (eller iallafall vad jag förstått) har, om att rollspel ska vara så realistiska som möjligt. Enligt mig verkar det som om realism i rollspel bara förstör spelupplevelsen.
Nu är ju jag inte lika insatt i rollspel som de flesta här, och inte alls lika erfaren, så ni vet väl bättre än mig, men jag förstår inte varför man vill att sin rollperson ska vara så sårbar i ett spel där slumpen avgör nästan allt. Det kan ju uppkomma hur sjuka scenarion som helst.
Exempel: Harald Stortuff har dödat tusentals motståndare i sin livstid, och har härdats med åren. En dag är han ute och vattnar sin blommor då en vätte kastar sig fram med en dolk och hugger honom i ryggen.
*Slår färdighetsslag* Perfekt!
*Slår skada* Full skada!
Harald tar dolken rakt i hjärtat, den härdade krigaren, som har besegrat ärkedemoner och whatnot, har dödats av en rostig, trubbig kökskniv...
Eller är det nåt jag missar? Vad är egentligen charmen med realism? Förklara, snälla!
/Hanihörnet, damp.
Nu är ju jag inte lika insatt i rollspel som de flesta här, och inte alls lika erfaren, så ni vet väl bättre än mig, men jag förstår inte varför man vill att sin rollperson ska vara så sårbar i ett spel där slumpen avgör nästan allt. Det kan ju uppkomma hur sjuka scenarion som helst.
Exempel: Harald Stortuff har dödat tusentals motståndare i sin livstid, och har härdats med åren. En dag är han ute och vattnar sin blommor då en vätte kastar sig fram med en dolk och hugger honom i ryggen.
*Slår färdighetsslag* Perfekt!
*Slår skada* Full skada!
Harald tar dolken rakt i hjärtat, den härdade krigaren, som har besegrat ärkedemoner och whatnot, har dödats av en rostig, trubbig kökskniv...
Eller är det nåt jag missar? Vad är egentligen charmen med realism? Förklara, snälla!
/Hanihörnet, damp.