Yllle
Warrior
Satt och gick igenom en massa gamla VHS-band häromveckan och hittade en disskusion om fantastisk litteratur i något slags bokprogram i SVT för några år sen. Det var lite småintressant, men i slutet reagerade jag på en sak. När de deltagande skulle säga sin slutkommentar kläckte en av dem, en kille som jobbade på SF-Bok, ur sig något i den här stilen:
"Måste allting vara Ivar Lo? Nej, fram för mera fantasi i litteraturen!"
"Jävlar vilken konstig inställning, hur kan man tycka att Ivar Lo är fantasilös?" Tänkte jag genast, då jag är en stor fan av Ivar. Sen slog det mig att det är en inställning jag har stött på många gånger tidigare då jag snackat med andra som har intressen knutna till nördspel. En motvilja mot att läsa litteratur som inte tillhör den fantastiska trojkan. Strindberg, Ivar Lo-Johansson, Solsjenitsyn, Gabriel Garcia Marquez och Sara Lidman avfärdar man som tråkiga. Är det verkligen så, eller är mitt urval för dåligt? Och i sådana fall varför?
Själv så älskar jag många av arbetarförfattarna och tycker att Sara Lidman är bland det bästa som svensk litteratur åstadkommit. Ivar Lo-Johanssons vibrerande sörmlandsskildringar är så fantastiska att man nästan smälter. Båda dessa författare är mer fantasifulla än 99% av den fantastiska litteratur jag läst.
Dessutom så får jag ofta mer inspiration till fantasyspel från författare som inte skriver fantasy än från fantasyförfattare.
/Björn, som läser båda
"Måste allting vara Ivar Lo? Nej, fram för mera fantasi i litteraturen!"
"Jävlar vilken konstig inställning, hur kan man tycka att Ivar Lo är fantasilös?" Tänkte jag genast, då jag är en stor fan av Ivar. Sen slog det mig att det är en inställning jag har stött på många gånger tidigare då jag snackat med andra som har intressen knutna till nördspel. En motvilja mot att läsa litteratur som inte tillhör den fantastiska trojkan. Strindberg, Ivar Lo-Johansson, Solsjenitsyn, Gabriel Garcia Marquez och Sara Lidman avfärdar man som tråkiga. Är det verkligen så, eller är mitt urval för dåligt? Och i sådana fall varför?
Själv så älskar jag många av arbetarförfattarna och tycker att Sara Lidman är bland det bästa som svensk litteratur åstadkommit. Ivar Lo-Johanssons vibrerande sörmlandsskildringar är så fantastiska att man nästan smälter. Båda dessa författare är mer fantasifulla än 99% av den fantastiska litteratur jag läst.
Dessutom så får jag ofta mer inspiration till fantasyspel från författare som inte skriver fantasy än från fantasyförfattare.
/Björn, som läser båda